Den svenske model fungerer ikke

Central kronik før det svenske valg 2002 - som dog ikke fik nævneværdig betydning. "Sverige er ikke længere et velfærdssamfund" - prof. Bo Södersten, tidligere kendt som Røde Bo:



://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=3813






Publicerad 24 juli 2002 00:10

Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är inte längre
en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta har minskat
kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Det skriver
professor Bo Södersten på DN-debatt.


"Svenska
modellen fungerar inte"
Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är
inte längre en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta
har minskat kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Två
forskare vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har kartlagt samtliga
vuxna som inte arbetar. Inte bara de arbetslösa, utn även långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade, studerabde och andra utanför arbetsmarknaden. Rapporten
visar att cirka 23 procent av den arbetsföra befolkningen är "icke arbetande",
skriver professor Bo Södersten som leder forskargruppen.
;
Det har i vårt
land under de senaste tio åren förts en mycket vilsen och oklar debatt om den
svenska välfärdsstatens roll och utveckling. Många menar att vi under
1990-talet, efter krisen 1992-94, lyckats med att återställa välfärdsstaten. De
som har denna uppfattning kan peka på att de stora budgetunderskotten, som fanns
i början av 1990-talet, nu förvandlats till överskott och att vi sedan 1995
också haft stora överskott i vår bytesbalans med utlandet.Man kan också peka på
att exportutvecklingen sedan deprecieringen av kronan 1992 varit utomordentligt
kraftfull och att exporten tredubblats i volymtermer och ökat från 30 till 45
procent av BNP. Vad som framför allt burit upp denna utveckling är exporten av
telekomprodukter och läkemedel, som under de senaste tio åren ökat sin andel
från 13 procent 1990 till 29 procent år 2000.

Samtidigt har våra traditionella exportindustrier, papper och massa,
verkstadsprodukter och motorfordon gjort mycket väl ifrån sig.Den
konkurrensutsatta sektorn (vad som i OECD-statistiken kallas för
"manufacturing") har visat en mycket kraftig produktivitetsutveckling som legat
mellan 4-5 procent per år, vilket är klart över den hos våra viktigaste
handelspartner. Vi får dock inte glömma bort att denna sektor enbart utgör 20
procent av vår totala ekonomi.

Även om den delen är frisk och kraftigt växande är det inte säkert att det
räcker för att rädda vår totala ekonomiska utveckling. I vår ekonomi som helhet
har i stället något mycket märkligt och negativt hänt. Vid ett närmare studium
visar det sig att antalet sysselsatta i vår ekonomi har minskat mycket kraftigt,
med drygt 250 000 personer under 1990-talet. Det är knappast överdrivet att säga
att de senaste tio årens utveckling inneburit en katastrof för den svenska
välfärdsstaten. De forskningsresultat som jag nu kommer att redogöra för har
utförts av två unga ekonomer vid Internationella handelshögskolan i Jönköping,
filosofie doktor. Lars Pettersson och ekonomie magister Erik Jonasson, som ingår
i den forskargrupp om "Globaliseringen och välfärdsstaten" som jag leder sedan
drygt tre år tillbaka och som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.Jonasson
och Pettersson har kommit fram till sina resultat genom att vända upp och ned på
arbetslöshetsbegreppet. I stället för att studera de arbetslösa ("unemployed")
har de fokuserat på dem som inte arbetar ("non-employed").

En lekman kan möjligen tro att det är samma sak att vara arbetslös och att
inte arbeta. Men så är det ingalunda! De visar att de två - som man kan tycka
närbesläktade - begreppen ger en helt olika utveckling av svensk arbetsmarknad
och därmed av den svenska välfärdsstaten sedan 1990. Ser man på begreppet "öppet
arbetslösa" uppgick denna andel för Sveriges del till 1,8 procent 1990 under det
att den år 2000 var uppe i 5,9 procent för att sedan åter sjunka till omkring 4
procent i dag. 1990 var vi bäst i världen, när det gällde öppen arbetslöshet.
Visserligen hade vi tappat cirka 20 procent i levnadsstandard i förhållande till
OECD-genomsnittet och länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge och
Danmark började att hinna i fatt eller gå om oss. Men när det gällde att erbjuda
folk arbete fungerade alltjämt den svenska modellen väl.Det är detta förhållande
som radikalt förändrats under de senaste tio åren.
Krisen 1992-94 kom att slå utomordentligt hårt både mot
sysselsättning och levnadsstandard.Diagrammet här intill visar klart att vi hade
en trendmässig nedgång i antalet icke-arbetande under tiden från 1970 till 1991
och således en motsvarande uppgång i antalet sysselsatta. Det var under dessa år
som kvinnorna, från att tidigare ha arbetat i hemmet, nu marscherade ut på
arbetsmarknaden i ett antal av ungefär 500 000. Det var nu som vi nådde den
högsta sysselsättningsnivån inom OECD-området med en sysselsättningsgrad på 86
procent, där den kvinnliga nivån enbart låg marginellt lägre än den manliga och
därigenom var sensationellt hög.Samtidigt kunde man redan då fråga sig: låg det
inte något konstlat över denna höga sysselsättningsgrad? De bakomliggande skälen
till oron var att de nyskapade jobben till stor del var skattefinansierade och
fanns inom den offentliga sektorn. Dessutom var sjukfrånvaron och annan frånvaro
hög och tillväxten i sysselsättningen motsvarades inte av någon ökning i BNP,
tvärtom hade Sverige under dessa år en tillväxt som låg under andra jämförbara
länder. Kombinationen av låg tillväxt och fallande krona gjorde svensken alltmer
till den fattige kusinen från landet. Med den kris som kom 1992 uppdagades att
den svenska välfärdsstaten var byggd på lösan sand. Under några få år från 1992
till 1995 ökade den andel som inte hade reguljära arbeten från 15 till 25
procent av befolkningen, eller med drygt 500 000 personer i absoluta tal. Det är
för att förstå denna process som man måste tillgripa begreppet "icke-arbetande".
Om man - som vanligen görs - enbart räknar in de som är öppet arbetslösa och de
som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får man en felaktig och alldeles för
gynnsam bild av utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Om man i stället till
dessa två kategorier också lägger de som är långtidssjukskrivna, de som är
förtidspensionerade, de som studerar (ofta därför att de inte får jobb) och de
som av andra skäl lämnat arbetsmarknaden får man en bättre och säkrare bild av
hur svensk arbetsmarknad i själva verket ser ut. Då får vi dessutom inte glömma
bort att vi inte tagit hänsyn till den kraftiga ökningen i sjukfrånvaron som ägt
rum under senare år, eftersom de sjukskrivna i alla fall potentiellt tillhör
kategorin "arbetande".Våra siffror visar att den svenska modellen inte längre
fungerar och att Sverige knappast längre kan karakteriseras som en välfärdsstat.
Det innebär också att den svenska välfärdsstatens främste bärare,
socialdemokratin, i grunden är ett parti i djup kris, även om man själv ännu
inte riktigt upptäckt det.Svensk socialdemokrati påminner i dag mst om det
franska socialistpartiet. Det var under Jospin ett stelbent parti som enbart
satsade på traditionella spår som arbetstidsförkortning och som aldrig insåg att
den franska integrationspolitiken var ohållbar och främst gick ut över den
franska arbetarklass, som i alltmer förslummade förorter fick ta alla
anpassningsproblem, som invandringen medförde.Däremot har den förvandling och
starka förnyelse som "den tredje vägens" politik inneburit för engelska Labour
och delvis också för tysk socialdemokrati helt gått svensk socialdemokrati
förbi. Här gäller i stället att inga bidrag ges utan att i normalfallet en
motprestation i form av arbete föreligger. Man arbetar med skatterabatter och
skattekrediter för att få folk i arbete och söker att till varje pris undvika
social exkludering. Honnörsord är ord som öppna livschanser för alla och
meritokrati. Man inser det tvetydiga i begreppet jämlikhet och betonar i stället
att individerna måste ta sig fram och skapa sig ett gott liv genom egna
meriter.På ett likartat sätt har svensk socialdemokrati knappast alls förmått
lära något av den kompromissvilja runt en förnyelse av välfärdsstaten som under
de senaste tjugo åren skett i både Nederländerna och Danmark. Där har
socialdemokrater på ett helt annat sätt än här samarbetat runt en förnyelse, där
traditionella förmåner ofta kraftigt beskurits, samtidigt som individernas
rättigheter och - inte minst - skyldigheter kraftigt betonats. I Nederländerna
har exempelvis de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från 58 procent
1980 till 43 procent år 2000. Samtidigt har sysselsättningen - i motsats till
hos oss - ökat kraftigt.

I Danmark är skattetrycket nästan - om än inte riktigt - lika högt
som i hos oss. Skatteinkomsterna i Danmark har dock ökat betydligt mer än hos
oss. Det beror på att tillväxten i de totala inkomsterna i Danmark har varit
betydligt starkare än i vårt land. Danmark har därför under de senaste åren fått
betydligt mer ökade resurser att satsa på vård och skola än vad vi har fått. En
låg tillväxt som den vi haft drabbar de enskilda hushållen i deras kapacitet av
privata konsumenter, men den drabbar dem också som konsumenter av offentlig
välfärd. Den svenska socialdemokratin kan mycket väl vinna också höstens val.
Det innebär dock inte att vi svenskar kommer att leva i den bästa av världar.
Sedan början av 1970-talet har det - i varje fall i relativa termer - gått utför
hela tiden. Ansvariga för detta är våra politiker, särskilt dem inom
socialdemokratin.

Bo Södersten