Brix översatt - en ut av många

Livsfarlig sharia Debatt 4 januari 2005



Av HELLE MERETE BRIX

De europeiska länderna räknar i dag myriader muslimska råd, förbund, organisationer och imamer som framgångsrikt samarbetar över landgränser och gör överenskommelser om vilken strategi som är bäst gentemot det icke-muslimska samhället.

Debatten om yttrandefriheten pågår och inom kort ska Bertel Haarder tillsammans med utvalda imamer delta i en konferens om detta livsviktiga ämne. Det kan imamerna betrakta som en seger. Också ute i Europa visar islamisterna musklerna.I Frankrike har den inflytelserike predikanten och ‘euromuslimen‘ Tariq Ramadan, som nyligen ganska okritiskt intervjuades här i tidningen, försökt förhindra att fransk tv visade den algeriskfödde filmregissören Mohamed Sifaouis kritiska reportage om Ramadan. Ramadans stödtrupper, Muslimska Organisationer Förbund i Frankrike (UOIF), gjorde vad islams maktklickar har gjort genom historien i sådana situationer: De utfärdade en fatwa, vari de utpekar Sifaoui som avfälling. Det kan vara en dödsdom.Sifaouis advokat har svarat, med hänvisning till mordet på Theo van Gogh, med att lämna in en anmälan mot UOIF för att sätta hans klients liv i fara. Journalisten Caroline Fourest, som är författare till den aktuella boken Fréré Tariq (Broder Tariq) – en mer än 400-sidors dissekerande avslöjande av Tariq Ramadans radikalitet och dubbla diskurs – berättar att man sätter skräck i franska journalister som skriver kritiskt om Tariq Ramadan och islamisterna.Men Tariq Ramadan fungerar fortfarande som rådgivare till EU i frågor om islam.

För de människor som en gång sökte sin tillflykt i väst på grund av den frihet som vi kunde erbjuda, däribland rätten att tala tänka och skriva fritt, måste det finnas ett obehagligt déjà vu av denna tid. Väst räknar till exempel miljoner iranier som på sitt eget skinn har fått känna hur friheten togs ifrån dem med en fingerknäppning. Jag har hört berättelser om att i hast bränna sin samling av västerländsk filosofi, böcker av Hegel, Heidegger m.m. av rädsla för att Khomeinis religiösa milis skulle finna dem i ens hem.

Professor Azar Nafizis hemliga litteraturgrupp för kvinnor blev internationellt berömd med boken Reading Lolita in Teheran. För flera år sedan intervjuade jag en iransk violinist som i Iran hade älskat att komponera till kvinnorösten. Men det blev förbjudet när mullorna kom till makten, med motiveringen att det förstör mäns moral att höra kvinnor sjunga.

I åratal har sådana människor kunnat iaktta hur de som arbetar för att islamisera samhället manövrerar obesvärat i dagens demokratier. Det har till exempel inte gått upp för politikerna att, bortsett från avvikande eller kätterska riktningar som ahmadiyya, bahai och alevi, har alla väsentliga muslimska rörelser i dagens Europa ett politiskt mål: Att införa sharia, muslimsk lag, på den europeiska kontinenten.

De europeiska länderna räknar i dag myriader muslimska råd, förbund, organisationer och imamer som framgångrikt samarbetar också över landgränser och kommer överens om vilken strategi som är bäst gentemot det icke-muslimska samhället i till exempel ärenden om huvuddukar, hädelse m.m. Euroislam håller inteEn viktig programpunkt är att utbilda unga muslimska predikanter som kan sprida islams budskap på det berörda europeiska språket. Politiker, religionsforskare och journalister tar dessa välutbildade och västerländskt klädda predikanter på orden när de pratar om »rätten att vara annorlunda«, »dialog mellan civilisationer« m.m.

Resultatet är att en ström okritiska artiklar och doktorsavhandlingar under de senaste åren har givit en bild av att en ‘europeisk islam‘ är på väg. Inget kunde vara mer fel.

Ett fåtal journalister i Europa, som Udo Ulfkotte i Tyskland, Richard Labévière i Schweiz samt Antoine Sfeir och Caroline Fourest i Frankrike, har klarlagt de inflytelserika muslimska gruppernas nätverk och studerat vad som sägs inåt till en muslimsk publik. Resultatet verkar nästan alltid vara att grupperna hyllar den politiska islams ideologer och arbetar för ett könsuppdelat och totalitärt samhälle. I Frankrike, där de sekulära muslimerna för närvarande organiserar sig, har en grupp med muslimsk bakgrund, praktiserande, ateister och agnostiker, gått samman om ett manifest. I det säger de nej till antisemitism och homofobi och ja till jämställdhet mellan könen. Vi måste kräva att det är sådana muslimska samtalspartners som våra politiker väljer. Och att sådana människor i dessa tider i övrigt erbjuds maximalt skydd.

Helle Merete Brix är journalist och författare