Förbjuden forskning

"kontroversiell" är vist ordet:

Ejvind Vesselbo, numera medlem av
Folketinget för Venstre (foto: Folketinget)
Förbjuden forskning
Minfältet.
Tills för några få år sedan var kritisk forskning om invandrarförhållanden tabu i den akademiska miljön. Man var rädd för att hänga ut de etniska minoriteterna. Endast några få samhällsforskare vågade vara politiskt inkorrekta och undersöka konsekvenserna av invandringen.

En dag i början av 1990 ringde Ishöjs kommunaldirektör till en av de vanliga tjänstemännen på Danmarks Statistik. Mannen som lyfte luren hette Eyvind Vesselbo. Han bearbetade vanligen miljödata, men kommunaldirektören hade hört att kultursociologen på sin fritid hade börjat syssla med forskning om invandrarförhållanden.»Vill du hjälpa oss med att undersöka konsekvenserna av familjeanknytningarna bland turkarna,« löd utmaningen.
Det ville Eyvind Vesselbo gärna. Han satte i gång att spåra upp släktingar till 145 turkiska män som hade kommit till Danmark som gästarbetare under tiden kring 1970, och som alla hade flyttat till Ishöj.Utredningen byggde på CPR-nummer [ungefär personnummer], och det var ett mödosamt arbete med att i kontakt med folkbokföringsregistren i åtskilliga kommuner strukturera de många stamträden, där namnen på hustrur, barn, svärsöner och svärdöttrar, barnbarn och efterkommare efter hand förgrenade sig i stort antal.
Strängt taget krävde arbetet inte särskilt stor vetenskaplig skicklighet. Ändå var Eyvind Vesselbos systematiska slit där hemma på kvällen banbrytande forskning. Att beräkna den största invandrargruppens familjeanknytningsmönster och födelsefrekvens i antal personer var en studie som aldrig tidigare hade gjorts i Danmark.I
shöjs dåvarande borgmästare, Per Madsen - berömd och beryktad för sin kritiska syn på utlänningspolitiken långt innan de socialdemokratiska Vestegns-borgmästarna blev ett begrepp i dansk politik - anade också, att undersökningen knappast skulle bli populär överallt:»Du får nog räkna med att det blir stor uppståndelse när siffrorna kommer ut,« sade han till Eyvind Vesselbo som replikerade: »Nej, det kan inte stämma.«
Under arbetets gång hade kultursociologen visserligen blivit överraskad över att de unga människorna från andra generationen altid gifte sig med en partner som bodde i Turkiet. Han hade trott att unga människor som hade vuxit upp i Danmark hade blivit så integrerade att de också hade ett gott öga för jämnåriga i Danmark som potentiella partners.
Men saken var ju mycket enkel, ansåg Vesselbo. Man skulle ju bara ta fram fakta på bordet, och vem kunde må illa av det?
I oktober 1990 offentliggjorde han sin undersökning. Under loppet av bara tjugo år, medan Danmark officiellt hade haft invandrarstopp, hade de 145 stamfädernas familjer vuxit till att omfatta 1 824 personer som alla bodde i Danmark. läs vidare:
http://upl.silentwhisper.net/uplfolders/upload8/forbjuden_forskning.doc