"Vi burde ha´spist af guldtallerkener"

Svanesang for et "Folkhem" - lang artikel , klik linket :
http://www.politiken.biz/vad_har_hant.htm

Vad är det egentligen som har hänt?
Skrivet av Björn Brodd

Vi borde äta på guldtallrikar
Lönnarna står där som i novemberstorm: böjande och bugande för en hård nordvästan. De tvåstora lindarna framför ingången till det gamla huset rör sig mera stelt och värdigt. De harvarit med om en hel del stormar vid det här laget. Den här imponerar inte på dem.
Det är juli månad, den 27 närmare bestämt. En svensk vintersommar för några år sedan. Intealls som sommaren 2002, som väl var det finaste vi upplevt i gamla Sverige.
Men nu liknar den 27 juli mest en ruskig höstdag. Det regnar och blåser. Mörkblå moln driversom dåliga novemberkopior fram däruppe på det sjukligt blekgula sommarfästet. Det lider motkväll och allt antar en blågrön ton. Gräset därute, som jag inte klippt alls i år, för jag har intevarit hemma, det böljar som vågor ned mot stengärdesgården.

Jag sitter där med en flaska rödvin, en chilrensk Sunrise, som en läkare i Jönköpingrekommenderat. Av medicinska skäl såväl som ekonomiska. Den skulle vara riktigt bra för sittpris, hade han sagt. Man måste tänka ekonomiskt. Allt är dyrt i gamla landet. Och ett glasvin skulle hjälpa mot kolesterol och förebygga hjärtattacker, sa han. Det är ju nämligen så att man i landet,där man bara kan ha en uppfattning i taget, nu börjat vända på den sedan 50 år tillbaka drivnaStatliga prpagandan, att vin är skadligt för folkhälsan. Mjölk mycket nyttigare! Medicinskexpertis, såväl som vanligt folk har börjat ifrågasätta det 50-åriga postulatet! Folkhälsansbyråkraterna har motvilligt börjat inse motsatsen och tvingat ansluta sig till underutvecklad lländers, som Italiens och Spaniens, uppfattingar, vilket ju känns ganska nesligt för vårt stolta land. Men man tröstar sig med att det blir än mera klirr i Statskassan...

Anna Lindh & det svenske isbjerg

Lindh - mordet uden motiv:



Offentliggjort 14. september 2003 03:00

Det svenske isbjerg

Af NIELS LILLELUND

Knivdrabet på den svenske udenrigsminister får atter låget til at lette i et samfund, hvor meget er gemt af vejen. Midt i en hektisk og usædvanlig debat indtræffer tragedien - og kan måske ændre resultatet, hvis svenskerne får dårlig samvittighed over at have sat sig op mod den politiske klasse, mener en iagttager. Kort tid efter at den svenske udenrigsminister Anna Lindh var blevet stukket ned i et stormagasin i Stockholm, forelå et signalement af gerningsmanden; han er omkring 180 centimeter i højden, han er svensker, lys i huden og har et aflangt ansigt.

Det var en usædvanlig beskrivelse. Det er ikke spor almindeligt, at man i svensk presse skelner mellem svenskere og ikke-svenskere eller svenskere og svenskere af en anden etnisk oprindelse end svensk. Selv om kriminalstatistikkerne også i Sverige udviser en slagside i forhold til indvandrerkriminalitet, så er det ikke noget, man taler om, og det er ikke noget, svenskerne ret tit får at vide.

Ikke fordi, det er forbudt at fortælle om det, men fordi medierne udøver en streng selvkontrol i forhold informationer, der kan have en uheldig virkning på samhället.

Den svenske model lægger vægt på harmoni og på jämlikhet.

Når nogen dræber udenrigsministeren er det et angreb også på den model. Hvem der så end står bag. I skrivende stund ved vi det ikke, men angsten for, at endnu et nationalt traume skal føje sig til det, Palme-mordet forårsagede, er til at forstå. Med to traumer har man tegningen til en neurose, og så er Sverige snart modent til indlæggelse.

Et europæisk problem
For under overfladen finder man et andet Sverige end det, vi tror, vi kender. Et mere polariseret og et mere voldeligt samfund.
Det mener en af de iagttagere, der kan følge sagen tæt på og dog fra sidelinien. Jonathan Friedman, professor i socialantropologi ved Lunds Universitet. Som amerikaner bosiddende i Sverige ser han det svenske samfund både indefra og udefra:
»Det er ikke kun et svensk, men et europæisk problem. Tænk på mordet på Pim Fortuyn. Hverken Holland eller Sverige har været kendt for sådanne hændelser, men i dag er Sverige i top, når det gælder voldelig kriminalitet. Vreden er stor i det svenske samfund, der er sket en proletarisering af en stor gruppe mennesker - mange svenske arbejdere føler simpelthen hen, at man har vendt ryggen til dem.«

Friedman er ikke begejstret for det, han har hørt i kølvandet på attentatet:

»Statsministeren holdt en tale, og hvert andet ord var demokrati. Uden pause. Det lød som en besværgelse, et desperat forsvar for et eller andet, og ordvalget, hele indstillingen bekymrer mig: Man siger, at Anna Lindh repræsenterede demokratiet, det gjorde hun da ikke. Demokratiet har ikke kød og blod, og Anna Lindh er ikke mere demokrat end du og jeg. Perssons ordvalg prøver at flytte demokratiets kerne og mening ved at sætte politikerne lig med demokratiet. Hvis man skaber den skillelinie, er man på farlig vej. Hvis demokratiet er lig med politikerne, kan det hurtigt ende med, at demokratiet må afskaffes for at beskytte de meget demokratiske mennesker i samfundets top.«

Mordet på Anne Lindh har øjeblikkeligt antaget mytisk karakter. Det lanceres og iscenesættes som et drama med to stridende kræfter, vold mod demokrati, vold mod åbenhed, indskrænkethed over for tolerance og så videre. Det er den demokratiske samtale, der er blevet slået på munden, så blodet fosser.
»Man taler om, at Anna Lindh døde midt i sin demokratiske gerning, at hun repræsenterede det åbne samfund - jamen, hun var da ikke til valgmøde. Hun var ude at købe ind. Hvorfor er det specielt åbent at købe ind uden livvagter? Det er, som om hele denne sag beskrives metaforisk.«

Dybe skel
Jonathan Friedman mener slet ikke, at Sverige kan leve op til sin egen selvforståelse af at være et meget åbent samfund. Tværtimod.

»Der er nogle meget dybe skel i Sverige mellem den politiske klasse og befolkningen. Skel, som er blevet kraftigt udvidet gennem de seneste ti år. Og når man - som reaktion på attentatet - taler om den politiske vold i Sverige, burde man snarere se på den strukturelle vold, der øves oppefra og ned. Der er så mange ting, der ikke får stemme i det svenske samfund, så megen undertrykt vrede. Der udøves en meget streng kontrol i dette land, og der skal kun så lidt til, før man eksluderes af det gode selskab - den samfundstype skaber grobund for alskens ekstremisme, fordi der er lagt låg på så mange ting.«

Håkon Arvidsson, svensk historiker i mange år ansat ved Roskilde Universitetscenter, er uenig i den analyse - men enig i konklusionen.

»Der er ikke meget forskel på Danmark og Sverige, men på dette ene punkt er der: Danmark ligner nærmest Italien med hensyn til troen på politikere - her går man næsten ud fra, at politikere lyver. Sådan er det ikke i Sverige. Den politiske klasse og den politiske konsensus om en bestemt samfundsversion nyder massiv opbakning. Også i befolkningen. Netop derfor er det så svært at være udenfor. I Sverige har man ikke et Dansk Folkeparti, der kan vinde fodfæste i parlamentet - vi havde ét, der forsøgte, og de blev mødt af en enig, afvisende front af det politiske establishment. I Sverige er der ingen ventiler, intet tilholdssted for de få, der ønsker noget radikalt anderledes. De er helt alene og presses ud i det ekstreme, fordi de ekskluderes fuldstændig af samfundet.«

Nazismen i Sverige er måske ikke betydelig, men den er væsentlig mere synlig end i Danmark. Det skønnes, at der findes mellem 2000 og 3000 organiserede nazister i Sverige, og de står bag flere voldelige aktioner - herunder mord. Efter mordet på Anna Lindh kunne man på organisationernes hjemmesider læse budskaber, der hyldede mordet på forræderen.
Men Håkon Arvidsson mener ikke, at fænomenet politiske attentater har særlig grobund i Sverige i forhold til andre lande.
»Også Danmark har jo haft sin Blekingegadebande. De slog ganske rigtigt ikke en politiker, men en politimand ihjel, men motivet var politisk. Ikke mange lande er sluppet for den slags.«
UdstødningsmekanismerDebatten om demokratiet i Sverige er måske ikke voldsom - men den er der. Eller var der i hvert fald før mordet på udenrigsministeren.
Hans Bergström, dr. phil. i statskundskab og tidligere chefredaktør for Dagens Nyheter, besluttede sig for at udvandre til USA - en handling, han selv karakteriserede som en flugtstrategi. Men inden da nåede han at skabe rav i den.

I et interview med Jan Gillberg i tidsskriftet DSM (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) tager han bladet fra munden og retter en meget principiel kritik mod den svenske styreform:
»Vi kan se en udhuling af det civile samfund. Civilcouragen [ ...] bliver en stadig knappere ressource. Vi kan se, hvordan der sættes snævrere og snævrere grænser for, hvad der opfattes som legitime synspunkter for at være en respekteret deltager i debatten i det svenske samfund.«

Udviklingen er ikke ny for Hans Bergström:


» ... Sverige har i dette århundrede været et autoritativt konsensussamfund, hvor de sociale udstødningsmekanismer kan være meget stærke. Alle kender alle, og arbejder i netværk. Man behøver ikke sætte politiet ind for at stoppe nogen. Der findes betydeligt mere subtile metoder - hvem der kan komme i betragtning til forskellige stillinger, hvem der kan udnævnes, hvem der anses for at være legitime i debatten [...] Når det gælder den demokratiske model i Sverige, må man ikke glemme, at det ikke bare handler om, at der findes en gruppe, som sidder i landets ledelse. Vi har også at gøre med en mentalitetsforandring hos folket.« Bergström sammenligner det svenske samfund med det sovjetiske nomenklatur, og retter skytset mod medierne, som - mener han - spiller en afgørende rolle i den mentale kontrol af svenskerne: »Tidligere var det tanken, at man havde forskellige aviser med forskellige opgaver og forskellig partifarve. Måske også, at der fandtes et skel mellem avisernes og de æterbårne mediers opgave. Men fra slutningen af 1960'erne og frem [...] forvandledes journalistikken til en journalistprofession, som krævede en ensartet uddannelse og som stod for et og samme perspektiv. Tilmed med en selvfølelse af at have retten til dette perspektiv [...] Det er mærkeligt, at journaliststanden og medierne har som selvopfattelse, at man egner sig til kritisk granskning af magten, samtidig med at man forholder sig så ukritisk til den statsbærende magt og magtideologi i Sverige.«
UrovækkendeHans Bergström har selv været en del af systemet. Som chefredaktør talte han ikke så frit, og under den seneste valgkamp nægtede han at optage en annonce fra det forkætrede indvandringskritiske parti Sverigedemokraterna, fordi han ikke stolede på »deres nye facade.« Det drejede sig om annoncen med overskriften: Vi siger, hvad du tænker.
Nu siger Bergström altså selv en del.

Men interviewet med den nye, frit talende Bergström vakte ikke den debat, man måske kunne have forventet.
Demokratiets vilkår i Sverige er specielle. Således udtalte en journalist ved Sydsvenska Dagbladet til TV1, at pressens opgave i indvandrerspørgsmålet »snarere er at opdrage end at informere. Og da postbude i byen Mölndal undlod at uddele post fra det højreorienterede (men altså legale) parti Nationaldemokrataterna, blev de ikke irettesat af ledelsen - tværtimod blev de belønnet med en pris for civilcourage.
I den kristne ugeavis "Världen i dag" skrev Carin Stenström om det forstemmende i, at en mand som Hans Bergström først tager ordet nu - og så i et lille tidsskrift, som ikke læses af så mange. Det, som kan siges der, kan åbenbart ikke siges i den store avis, hvor det faktisk har mulighed for at påvirke samfundet, påpeger hun:

»Det er faktisk meget urovækkende. Hvad havde egentlig hindret ham i at sige det før, han havde jo magten til det. Men han styres åbenbart af "meget subtile mekanismer".«

Stenström beskriver det svenske magtapparat som et isbjerg, hvor kun en lille del er synligt.
»Den store tyngde og kraft ligger under overfladen, usynlig for medborgerne og uden for demokratisk kontrol.«
Under overfladen lever den svenske hegemoni, uigennemtrængeligt massiv. Og måske en del af forklaringen på, at svenske fantaster og galninge stikker med knive frem for at kaste med rød maling.

Sår i selvforståelsen

Endnu kan vi kun gætte på, hvem der står bag mordet den svenske udenrigsminister. Hvis det - som det er blevet antydet - er en banal tasketyv, så burde det i hvert fald få folk til at indse, hvor voldelig en by, Stockholm er blevet, mener Jonathan Friedman. Hvis det - som det er sandsynligt - er noget andet og mere, der er på spil, er det et nyt sår i det officielle Sveriges selvforståelse.
En selvforståelse, der ifølge Friedman allerede var ved at krakelere. Det har været ophedede tider i Sverige:
»Debatten om euroen har været interessant, fordi den har været så helt ubegrundet voldsom. I realiteten er der tale om et meget afgrænset økonomisk emne, som ikke burde kunne vække store følelser. Men ingen taler rigtigt om økonomi, der er så meget andet på spil - et spørgsmål om åbenhed kontra lukkethed, Sveriges forhold til omverdenen i det hele taget.«
Midt ned i denne spændte situation rammer knivstikkene mod Anna Lindh:
»Det er næsten som et skuespil, en æstetisk opsætning. Her har vi et Sverige i opbrud, med dybe skel i befolkningen og med begyndende tegn på oprør mod den politiske klasse. Og så sker dette her. Stenen ruller tilbage, folk rykker sammen - på opfordring fra statsministeren. Jeg finder det i virkeligheden meget forkert, at man gennemfører afstemningen under disse omstændigheder - og det er tankevækkende, at den chokerende begivenhed tilsyneladende styrker ja-siden. Normalt ville man forvente, at angst og usikkerhed fik folk til at sige nej til det nye og ukendte, nu kan det ende med, at det bliver et ja til alt det nye, fordi folk pludselig bliver flove over, at de var lige ved at sætte sig op imod politikerne.«
niels.lillelund@jp.dk

Aftenlandets undergang - Jonathan Friedman i samtale med Niels Lillelund

Den undertrykte ytringsfrihed i Sverige er et symptom på noget større og værre, nemlig hele den vestlige civilisations sidste krampetrækninger, mener en professor i socialantropologi - amerikaner og ansat ved Lunds Universitet.

Af Niels Lillelund , JP

Jonathan Friedman er jøde og New Yorker, og som han
tager imod dér i døren, iført krøllet hår, hawaiiskjorte, kakibukser og bare tæer, ligner han Bob Dylan, som denne ville have set ud, havde han turneret lidt mindre og spist lidt sundere og mere regelmæssigt. Dagligstuen i den store lejlighed i det centrale Lund ligner virkeliggørelsen af den multietniske vision, den moderne, lyse sofa, den afrikanske kunst på vægge og gulve og den klassiske porcelænskamin i hjørnet.
Manden er professor i socialantropologi, trivelig at se til med søvnige,
intelligente øjne, men tag ikke fejl; han siger ting, man kun kan sige i
Sverige, hvis man ikke er svensker: "Jeg går nærmest og venter på, at helvede skal bryde løs. Men foreløbig lader de mig være i fred og jeg har kun mødt kritik internt på universitetet. Hvis jeg havde været svensker, var jeg blevet halshugget, nu ignorerer de mig bare."
Friedman er ansat ved Lunds Universitet, og det samme er hans svenske kone, der også er socialantropolog og professor. Og hende er der ikke blevet taget på med de samme fløjlshandsker. Kajsa Ekholm Friedman begik den fejl at tage imod en invitation fra foreningen Folkeviljen og Masseindvandringen, en sammenslutning, der i dag ikke eksisterer mere, men som typisk bestod af pensionister og skuffede socialdemokrater, der var kritiske over for indvandringen. Ekholm er ikke medlem af foreningen og deler ikke dens
synspunkter, men alene det faktum, at hun havde talt i det forum, udløste et krav fra 27 lærere og studenter i Lund om, at hun skulle fjernes. Jonathan Friedman ved en del om den slags mekanismer. Han har fungeret både i New York, Paris og København, før han kom til Lund, og han har netop lagt sidste hånd på en bog med titlen PC Worlds, en analyse af fænomenet politisk korrekthed.

Debattens økologi

- Vi taler om begrebet "debattens økologi," introduceret af en svensk sociologiprofessor ved Københavns Universitet, Margareta Bertilsson:
"Retten til at tale må afvejes mod, at de eller den, som taler, også har noget at berige samtalen med. Retten til at tale indebærer ogsåpligten til at udøve ansvar, vi lægger beslag på andres tid. At værne om den offentlige samtales "økologi" har lige så stor værdi som at værne om ytringsfriheden," skrev hun i Weekendavisen den 12. juli i år. Jonathan Friedman er ikke chokeret.
"Undertrykkelsen af ytringsfriheden i Sverige er et led i en magtfuld
mekanisme.
Nu er du herovre under valgkampen, og du vil se, at journalister og
medier prøver at få debatten til at se stor og bred ud - ved simpelthen at flytte fokus fra det væsentlige og tale om noget andet, f.eks. om trafikpolitik. Om indvandrerpolitikken kan man ikke have en kritisk diskussion, man undgår spørgsmålet." Hvorfor? "For mig at se er det et led i en lang tradition. I USA, f.eks., er den politiske korrekthed et universitetsfænomen, i det offentlige liv og blandt almindelige mennesker er det en joke.
I Sverige er der en tæt forbindelse mellem de forskellige elitegrupper,
politikere, journalister osv. De omgås privat, de gifter sig med hinanden, færdes i de samme selskabelige kredse. Den politiske klasse lukker sig om sig selv, læg dertil, at Socialdemokratiet har og har haft noget nær et monopol på
magten. Det giver en vis grad af sikkerhed - men også en usikkerhed for, hvad der vil ske, hvis der pludselig går hul på den boble, den opfattelse af verden.
Eliten er i kraft af deres isolation blevet mere og mere bange for folket og for, hvad det kan rumme. Holdningen er, at folk i almindelighed er farlige og dumme. Den politiske klasse er rykket op og væk fra folket. Den er kosmopolitisk indstillet og ser sig selv som over nationen, snarere end som en del af den.
Økonomisk understøttes det af, at netop denne klasses lønninger er de hurtigst voksende af alle." Absurd udemokratisk Men er det noget nyt? "

Der er sket et skred. Da jeg kom her til landet, var det stadig sådan, at man kunne ringe til sin politiker. Det var et sundt demokrati. I Danmark, hvor jeg boede i 1970erne, var der allerede dengang en politisk klasse. Det er den, der er opstået her i endnu højere grad - og de er nervøse for deres magt og det, der kan rokke den. Derfor lukker de munden på kritikerne, f.eks. Sverigedemokraterna. Det er et legalt parti, de må bare ikke tale. Det er jo absurd udemokratisk. Man marginaliserer dem, mobber dem ud ... og kalder dem udemokratiske. I virkeligheden flytter man fuldstændig betydning af begrebet
demokrati. Man siger: demokrati er en bestemt måde at tænke på, et sæt af meninger, og hvis du ikke deler dem, er du ikke demokratisk, og så tager vi afstand fra dig, du bør elimineres. Folket, det er ikke demokratisk, det er vi, eliten. Det er grotesk, og det er i hvert fald ikke demokrati, snarere en art moralsk diktatur." Jonathan Friedman mener, at forholdene i Sverige også er særlige, fordi man her har en lang tradition for at bevare en korrekt overflade.
"Bergmans film handler jo ikke om andet, om dæmonerne, der lurer under den tørre og korrekte overflade.
Et parti som Sverigedemokraterna er som en national libido, der skal
undertrykkes. Udgangspunktet er, at vi inderst inde alle sammen er racister, hvis det ikke kontrolleres. Ligesom vi alle ville blive drankere, hvis det ikke var for Systembolaget - det sidste er der faktisk en læge, der engang har sagt til mig. I fuldt alvor. Det er et meget interessant kulturelt fænomen, som går igen hele tiden. Man er bange for sin egen skygge. Skolerne tør ikke flage med svenske flag eller fejre jul, og spørger du en svensk minister (som en journalist gjorde det, red.) om han er svensk, så skynder han sig at forsikre, at det er han skam ikke, han er en blanding af alt mulig andet.
Den svenske højesteret har med en dom i princippet fastslået, at
racisme er et svensk fænomen, noget, der per definition udøves af svenskere og ikke af andre. Skønt mange af de gruppevoldtægter, hvor indvandrere i øvrigt er stærkt overrepræsenterede blandt gerningsmændene, har et tydeligt racistisk
islæt. Men det vil man ikke vide, og det må vi ikke vide."

Weekendracister er Friedmans ord for mange svenskere, der drikker sig fulde i weekenden, hvor det er alment accepteret, og så slipper al det undertrykte had løs. Han nævner en ledende politiker, der til daglig talte varmt for indvandring og integration, og som ganske enkelt måtte smides ud af Grand Hotel en lørdag aften, fordi han
råbte og skreg sine racistiske synspunkter ud. I en brandert.
Rascistiske udtalelser

Jonathan Friedman vil ikke nævne navne, men hans eksempel er for ganske nylig blevet overgået. En svensk journalist fik under dække af at være en almindelig borger en hel række svenske politikere til at
bekræfte de mest groteske racistiske udtalelser og optog det på bånd. Flere af de folkevalgte har måttet trække sig efter offentliggørelsen på svensk TV. "Prøv at se på, hvordan politiet behandler en fulderik på en tirsdag. Og hvordan de reagerer i weekenden. I weekenden er det accepteret, at man drikker sig fuld, mange går simpelthen bersærk. I weekenden skal det hele ud, prøv så at overføre den model til det politiske." Kriminaliteten stiger Men kritikken og problemerne
forsvinder vel ikke?

"I Sverige er der masser af konflikter og en stigende usikkerhed. Vi
har set flere episoder af det, jeg vil kalde klassisk racistisk natur, hvor to befolkningsgrupper støder voldeligt sammen. Kriminaliteten stiger. De nytilkomne er i meget høj grad arbejdsløse, og det koster velfærdsstaten mange, mange
penge. Velfærdsstaten er jo baseret på lukkethed, den skal tage sig af en afgrænset gruppe mennesker. Den kan slet ikke håndtere det åbne samfund, men den slags erkendelser er for store for politikere i almindelighed. De tænker meget
kortsigtet. Jeg mener, det er absurd at tro, at f.eks. mange tusind somaliere kan "integreres" i et samfund som det svenske. Men der er akademikere, som tror på det. Og politikerne er nødt til at tro på det, de baserer hele deres tilværelse på, at morgendagen bliver bedre end dagen i dag. Det gør den ikke. Så hvad gør en politiker, der må se i øjnene, at fremtiden tegner langt mørkere end
nutiden ...?" Lukker øjnene og håber det bedste? "
Ja. Og på en måde forstår jeg det godt, for det er jo en hel
samfundsvision, der ved at bryde sammen. Sverige er et tæt samfund, hvor ideen om fællesskabet står over alt andet. I den by, jeg kommer fra, er alle ligeglade. Man undgår øjenkontakt på gaden, man siger how are you og mener ikke noget med det, prøver hele tiden at skabe et vakuum omkring sin egen person. Det er ekstremt individualistisk. I den svenske model er devisen, at enten er noget
centralt styret - eller også er der kaos."
Men ideen om folkehjemmet er også udfordret. Og svenskerne tackler det på deres egen måde. I integrationsloven af 1997 hedder det direkte. Efter som en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske
befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse. Friedman ryster på hovedet.

"I virkeligheden tænker man verden som bestående af et antal
forskellige racer og folkegrupper. Man ophæver Sveriges historie og lader den afløse af de forskellige racers historie. Denne lov vil hæve staten op over nationen og lade det afgørende for nationaliteten være en tilslutning til en række værdier. Men i virkeligheden er den svenske nationalitetsfølelse fuldstændig lige så bundet til det kulturelle og det historiske som f.eks. den danske." Og kaos kan der vel komme alligevel?
Styrer vi mod eksplosionen? "Det tror jeg. Af mange grunde. Alene økonomisk kan det ikke blive ved med at gå. Sverige er faldet fra en topplacering til en 17. plads på listen over verdens rigeste lande. Velfærdsstaten er i dyb krise. Skatterne trykker folk ned - tænk på, at i USA, hvor skatteprogressionen slet ikke er som her, kommer alligevel hovedparten af skatterne fra de rigeste. Her kommer skatten hovedsageligt fra bunden. Og skattegrundlaget indskrænkes dag for dag. Kapitalen flygter, og mennesker uden uddannelse og ressourcer kommer ind. Derfor må staten stifte kæmpegæld for at klare skærene. De nytilkomne marginaliseres, og de lavere stillede offentligt
ansatte, f.eks. lærere, proletariseres. Ved siden af opstår en vældig sort økonomi, som man stiltiende accepterer. Og indvandrerne bidrager ikke til den økonomi, tværtimod.
Selv i USA, hvor velfærdsydelserne er langt lavere end her, er det påvist af en Harvard-økonom, at indvandrerne koster samfundet penge. Det er i øvrigt typisk at se, at det i USA er de sorte, der er mest imod indvandring - det er jo dem, der er truet, det er deres job, de nye indvandrere kan tage. "

Mod dyb finansiel krise Og dog er der jo ingen tegn på oprør i folk, f.eks. mod skatten?

"Nej, folk betaler stadig en højere pris for en ringere service. Men
det bliver ikke ved. De vestlige samfund bevæger sig, tror jeg, mod en dyb finansiel krise, og de eneste, der ikke opdager det, er den politiske klasse, for den har aldrig haft det bedre. I den forstand minder situationen om romerrigets sidste 100 år " Det lyder voldsomt "Jo, men man skal ikke være blind for de store historiske linier. Den folkevandringstid, man taler så meget om i disse år, den var jo netop et resultat af, at samfund rundt omkring brød sammen, og folk blev tvunget til at vandre. Præcis som i dag." Livet på flere niveauer
Og så må man spørge: Hvordan skal det ende? "Det ved jeg ikke. Men jeg har da nogle ideer.
Et samfund, som det er skitseret i filmen Blade Runner, er tættere
på, end du aner. Et samfund, hvor livet leves på flere niveauer, og hvor stigerne mellem de forskellige lag bevogtes af bevæbnede politifolk. I Los Angeles ser du allerede byggerier, der breder sig ud over slumkvartererne. Og man bygger runde bænke for at sikre, at bumserne ikke kan sove der. Der skal så lidt til, før vores pæne samfund bryder sammen. Tag sådan noget som Rosengården
i Malmö - hvis kommunen pludselig ikke har flere penge at pumpe i det, så er det sort slum på fem år. Eller mindre."

På sin vis et gammeldags klassesamfund?

"Ja, det er umoderne at tale om klasser. Men sjældent har det været mere aktuelt. Meget mere aktuelt end i 1970ene, hvor alle talte om det. Klassesamfundet kommer tilbage, og mange er på vej nedad - men det kan man et sted som Sverige slet ikke forholde sig til. På engelsk hedder det downward mobility. Det er karakteristisk, at der ikke findes noget tilsvarende begreb på svensk." Kan vi
gøre noget ved det? "Jeg tvivler i hvert fald på, at der vil blive gjort noget ved det. Moderne politikere over alt i Vesten taler, som om der kun findes én vej. De har de samme økonomiske rådgivere, der siger det samme til dem hele tiden. Managementteorierne har for længst vundet fodfæste i det politiske, the power of positive thinking styrer processen. Det virker næsten, som om man har givet op."

niels.lillelund@jp.dk Jyllands-Posten 15 september 2002

DSM: Det klassiske tidskrift- Ét parti staten Sverige

med Dagens Nyheters afgåede redaktør, Hans Bergstrøm, som siger alt det i restrospekt han skulle have sagt mens han havde den indflydelsesrige stilling. Tankevækkende betragtninger som minder om betragtningerne i Roland Huntfords 1972 bog om Sverige, "The New Totalitarians":

En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström
DSM -
samtal med Hans Bergström
Jan Gillberg:


När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju
reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva
på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett
förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade
intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att
den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och
då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir
någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år
sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är
det?

Hans Bergström:
Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är
en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de
uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de
anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi
såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört
underskattat vilka effekter det här har.


Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda
ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav
oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av
detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas
det här tillbaka.
Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka
enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag.


Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man
ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna
som styr.
Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som
gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande
församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan
olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen
författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med
staten-socialdemokraterna.



JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?
HB: Man ser det
tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för
Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till
signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria
sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.
JG: Själva
begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det
sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en
demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du
här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?
HB:
Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet
inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en
viktig roll.
Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet
samhälle
JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på
vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati.
Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett
väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp
som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att
man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får
fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.


HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt
håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom
utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila
samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare
resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas
som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i
det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista
året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han
blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som
kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter
på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han
internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och
dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en
etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att
nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte
stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall
heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt
koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka.
Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att
stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder - vilka som kan komma ifråga
för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.
Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara
handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har
också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet
bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas
åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro
att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point
of no return.


JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.


HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana
beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den
nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte
går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik.



Sverige på väg mot ett "Sovjet Light"?


JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det
jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är
förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att
det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte.
Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det
sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet
som brer ut sig.
JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten
upplevde jag starkt under den tid - närmare 15 år - som jag levde i min - som
jag kallar det - franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverige
kunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige
framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att
sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på
frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny
hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Bildtext
Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för
att bosätta sig i
USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på
50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenska
traditionen som nu håller på att slås sönder - arbetsamheten, påhittigheten,
ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.
Forts
intervju
HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av
socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson -
statsvetare i Uppsala - har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans,
där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela
karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket
medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet
skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt
slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika
tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre
sjuksköterskor. Alla - arbetare liksom tjänstemän - blev nu löntagare
och
alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom
Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna
för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta
professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora
allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare
medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som
låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle
är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen.
Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och
låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den
egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här
har vi en viktig förklaring till den
mentalitetsförändring som kommit att
göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen
mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat
pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.
Vi har också kunnat se
att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som
socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga
partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan
dimension - exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991
- som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna makten
förstör
dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva
maktutövandet som då uppstår.

Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska
Makten
JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad
gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller
levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall
göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat.
Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande
till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när
Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution
uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville
fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en
politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den
politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler
skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som
vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende
värden.

Mediernas verklighetsbilder systematiskt
socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här
talar om?
HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om
varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte
undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur
tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de
färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går
i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen
personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle
eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de
verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa
verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som - när denna roll
granskas och diskuteras - omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana
sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en
massa individer - journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock
individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp
dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?


HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en
journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar
med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad
mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60
talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en
journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och
samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta
perspektiv.
Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på
journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar
som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration.


Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s
partiskolor?


JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna
lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll
österöver?
HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men
det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom
som söker sig till journalisthögskolorna och det - tror jag - därför att man ser
en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.


JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det
sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken
litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter till
politisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning.
Självbilden av
att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den
Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som
självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller
sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige.
Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre
storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att
berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel
världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i
förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är
rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften
av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och
tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan
70 och 75 procent - minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning
att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för
respektive parti.
JG: Dessutom har man intrycket att journalister med
vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga
värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med
vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn.

När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få
JG: Sedan är
sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland
journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.
HB:
När det blir en kritisk massa... Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på
en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan
tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella
diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?
HB: Det
växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en
medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa,
EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är
bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till
staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament
utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel;
förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd... I
sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt
perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy...
HB:
Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på
journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna
har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som
redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer
successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut
och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett
enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling.

Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora
frågorna
JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket
om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den
eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda
människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det om
bidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam
journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som
lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och
förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande
polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att
skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att
stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande
rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det
borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mest
grundläggande funktioner.
JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att
den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade
rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en
författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle
världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de
borgerliga partierna - i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta.
Rättstryggheten och skolan
är utsatt för
systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det
genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet
haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och
kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i
skolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska
politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra
kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också
varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat
det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.

Tillväxten och tillväxtens förutsättningar - frågor som
marginaliserats
JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som
förutsätter tillväxt.
HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som
forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i
en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England... Jag ser det som
en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner
sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör
storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så
utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa
som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett
vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där
statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet.


Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trots
att den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla
bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffa
den och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt
konkurrenskraftig nivå.

Detta - både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjliga
i att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande
förfallet inom polis- och rättsväsendet - är en direkt följd av att
bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra just
någonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla för
att få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de
fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar
Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna - det som handlar om
forskningen och tillväxten - inte finns i centrum för den politik, som förs i
Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är
med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.
Vi har
nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal till
kvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet
får detta på sikt förödande konsekvenser.

Hans Bergström ser två
stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige
JG: Det du beskriver som
situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvis
resultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den
negativa trenden startade upp?
HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är
det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess
införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila
sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som
hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att
erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick
socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för
socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligt
vilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället
HB: Ja, och detta
kom att - som Torsten Svensson visat - att förändra perspektiven hos medelklass
och tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70.
Den andra stora
brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga
skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på
utbildning och forskning. Erlander var - som Torsten Svensson visat - mycket
noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedan
följde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han
kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom
industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.
Men någon gång
1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till
exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli
förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra
viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets
och den emotionella intelligensens omistliga yrken.

Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en
tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.
HB: Ja, Palme var ju
utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Och
det var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals
jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på
grundskolans högstadium med - tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och
andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.
Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om
jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes
inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han
gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå
för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslut
när det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin
tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till
stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och
Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för
Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp
dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren
1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant
enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående
sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden.

Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i
Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år
men sedan återuppstod de gamla traditionerna - exempelvis bildnings- och
kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan
förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och dess
sätt att äga den svenska staten.
Näringslivets anpassning till
EN PARTI
STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska
oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital
opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för
näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt
Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar
ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var
jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt
Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på
ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på
samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns
arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.
Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som
allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än
kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets
ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat
bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare
upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också
påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här man
måste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på det
personliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här
och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta:
Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk
industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem
som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med
utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att
det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi
fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska
företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande
direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta
för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska
staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som
förs.
JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva
organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte
särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig
förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa
organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som
min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och
företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev
ordförande i Företagarnas Riksorganisation - ett före detta socialdemokratiskt
landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att
gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av
svenskt samhällsliv.

Bildtext:
Hans Bergström varnar för
en ny anpassningsvag
liknande den på 60-talet
Forts av intervjun:

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma
anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien.
Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt
maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och
anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten,
som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi
får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.
HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator
och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att
vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros
ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig
person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är
enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om
s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man
får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det är
en stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.
Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av
illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.
JG: Du
skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges
viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt
deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer
att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en
fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller
debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på
samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.
Låt mig i
det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en
ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett
annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men
samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. I
stället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.
Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka.
Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har
havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en
insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat - andra projekt
- än att fightas i den svenska dagsdebatten
JG: Låt mig å min sida tacka för
det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast
kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till
i DSM.