DSM: Det klassiske tidskrift- Ét parti staten Sverige

med Dagens Nyheters afgåede redaktør, Hans Bergstrøm, som siger alt det i restrospekt han skulle have sagt mens han havde den indflydelsesrige stilling. Tankevækkende betragtninger som minder om betragtningerne i Roland Huntfords 1972 bog om Sverige, "The New Totalitarians":

En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström
DSM -
samtal med Hans Bergström
Jan Gillberg:


När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju
reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva
på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett
förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade
intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att
den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och
då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir
någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år
sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är
det?

Hans Bergström:
Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är
en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de
uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de
anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi
såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört
underskattat vilka effekter det här har.


Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda
ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav
oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av
detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas
det här tillbaka.
Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka
enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag.


Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man
ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna
som styr.
Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som
gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande
församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan
olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen
författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med
staten-socialdemokraterna.



JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?
HB: Man ser det
tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för
Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till
signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria
sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.
JG: Själva
begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det
sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en
demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du
här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?
HB:
Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet
inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en
viktig roll.
Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet
samhälle
JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på
vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati.
Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett
väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp
som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att
man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får
fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.


HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt
håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom
utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila
samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare
resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas
som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i
det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista
året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han
blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som
kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter
på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han
internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och
dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en
etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att
nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte
stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall
heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt
koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka.
Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att
stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder - vilka som kan komma ifråga
för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.
Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara
handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har
också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet
bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas
åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro
att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point
of no return.


JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.


HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana
beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den
nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte
går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik.



Sverige på väg mot ett "Sovjet Light"?


JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det
jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är
förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att
det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte.
Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det
sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet
som brer ut sig.
JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten
upplevde jag starkt under den tid - närmare 15 år - som jag levde i min - som
jag kallar det - franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverige
kunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige
framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att
sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på
frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny
hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Bildtext
Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för
att bosätta sig i
USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på
50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenska
traditionen som nu håller på att slås sönder - arbetsamheten, påhittigheten,
ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.
Forts
intervju
HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av
socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson -
statsvetare i Uppsala - har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans,
där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela
karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket
medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet
skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt
slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika
tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre
sjuksköterskor. Alla - arbetare liksom tjänstemän - blev nu löntagare
och
alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom
Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna
för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta
professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora
allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare
medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som
låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle
är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen.
Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och
låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den
egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här
har vi en viktig förklaring till den
mentalitetsförändring som kommit att
göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen
mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat
pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.
Vi har också kunnat se
att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som
socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga
partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan
dimension - exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991
- som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna makten
förstör
dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva
maktutövandet som då uppstår.

Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska
Makten
JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad
gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller
levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall
göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat.
Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande
till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när
Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution
uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville
fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en
politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den
politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler
skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som
vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende
värden.

Mediernas verklighetsbilder systematiskt
socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här
talar om?
HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om
varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte
undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur
tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de
färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går
i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen
personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle
eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de
verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa
verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som - när denna roll
granskas och diskuteras - omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana
sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en
massa individer - journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock
individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp
dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?


HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en
journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar
med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad
mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60
talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en
journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och
samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta
perspektiv.
Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på
journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar
som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration.


Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s
partiskolor?


JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna
lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll
österöver?
HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men
det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom
som söker sig till journalisthögskolorna och det - tror jag - därför att man ser
en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.


JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det
sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken
litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter till
politisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning.
Självbilden av
att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den
Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som
självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller
sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige.
Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre
storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att
berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel
världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i
förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är
rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften
av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och
tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan
70 och 75 procent - minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning
att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för
respektive parti.
JG: Dessutom har man intrycket att journalister med
vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga
värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med
vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn.

När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få
JG: Sedan är
sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland
journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.
HB:
När det blir en kritisk massa... Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på
en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan
tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella
diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?
HB: Det
växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en
medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa,
EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är
bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till
staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament
utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel;
förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd... I
sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt
perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy...
HB:
Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på
journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna
har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som
redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer
successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut
och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett
enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling.

Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora
frågorna
JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket
om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den
eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda
människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det om
bidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam
journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som
lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och
förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande
polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att
skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att
stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande
rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det
borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mest
grundläggande funktioner.
JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att
den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade
rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en
författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle
världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de
borgerliga partierna - i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta.
Rättstryggheten och skolan
är utsatt för
systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det
genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet
haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och
kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i
skolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska
politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra
kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också
varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat
det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.

Tillväxten och tillväxtens förutsättningar - frågor som
marginaliserats
JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som
förutsätter tillväxt.
HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som
forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i
en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England... Jag ser det som
en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner
sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör
storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så
utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa
som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett
vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där
statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet.


Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trots
att den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla
bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffa
den och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt
konkurrenskraftig nivå.

Detta - både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjliga
i att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande
förfallet inom polis- och rättsväsendet - är en direkt följd av att
bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra just
någonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla för
att få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de
fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar
Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna - det som handlar om
forskningen och tillväxten - inte finns i centrum för den politik, som förs i
Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är
med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.
Vi har
nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal till
kvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet
får detta på sikt förödande konsekvenser.

Hans Bergström ser två
stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige
JG: Det du beskriver som
situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvis
resultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den
negativa trenden startade upp?
HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är
det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess
införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila
sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som
hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att
erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick
socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för
socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligt
vilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället
HB: Ja, och detta
kom att - som Torsten Svensson visat - att förändra perspektiven hos medelklass
och tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70.
Den andra stora
brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga
skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på
utbildning och forskning. Erlander var - som Torsten Svensson visat - mycket
noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedan
följde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han
kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom
industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.
Men någon gång
1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till
exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli
förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra
viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets
och den emotionella intelligensens omistliga yrken.

Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en
tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.
HB: Ja, Palme var ju
utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Och
det var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals
jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på
grundskolans högstadium med - tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och
andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.
Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om
jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes
inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han
gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå
för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslut
när det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin
tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till
stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och
Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för
Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp
dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren
1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant
enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående
sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden.

Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i
Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år
men sedan återuppstod de gamla traditionerna - exempelvis bildnings- och
kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan
förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och dess
sätt att äga den svenska staten.
Näringslivets anpassning till
EN PARTI
STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska
oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital
opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för
näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt
Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar
ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var
jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt
Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på
ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på
samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns
arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.
Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som
allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än
kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets
ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat
bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare
upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också
påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här man
måste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på det
personliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här
och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta:
Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk
industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem
som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med
utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att
det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi
fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska
företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande
direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta
för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska
staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som
förs.
JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva
organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte
särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig
förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa
organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som
min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och
företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev
ordförande i Företagarnas Riksorganisation - ett före detta socialdemokratiskt
landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att
gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av
svenskt samhällsliv.

Bildtext:
Hans Bergström varnar för
en ny anpassningsvag
liknande den på 60-talet
Forts av intervjun:

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma
anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien.
Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt
maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och
anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten,
som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi
får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.
HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator
och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att
vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros
ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig
person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är
enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om
s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man
får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det är
en stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.
Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av
illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.
JG: Du
skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges
viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt
deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer
att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en
fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller
debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på
samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.
Låt mig i
det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en
ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett
annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men
samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. I
stället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.
Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka.
Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har
havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en
insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat - andra projekt
- än att fightas i den svenska dagsdebatten
JG: Låt mig å min sida tacka för
det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast
kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till
i DSM.