Den farlige ikke-debat

Dens konsekvenser er det man frygter: Hvor ordene ikke findes træder håndgribelighederne til:




Onsdag 22 september 2004Östgöta Correspondenten
[2004-09-21 09:00]
KRÖNIKAN


Handfallenheten slår mot invandrarna


Efter snapsen vid familjära tillställningar, i fikarummen på arbetsplatser och på pubar och krogar talas det om ämnet, varje dag, landet runt. Ofta i små sällskap som vågar tala lite mer rättframt. Även de flesta politiker, journalister och andra offentliga makthavare dryftar nog frågan i slutna sammanhang. Ute i offentligheten är däremot klimatet ett helt annat. Där gäller i stället hyschhyschandets falska kultur och högtravande appeller om hur fint det är med mångkultur. Det är inte så att de flesta egentligen tycker en och samma sak i frågan men inte vågar säga det öppet. Vi finner nog en myriad åsikter om invandringsproblematiken bland gemene man.

Det som är problemet är snarare att debatten om detta – Sveriges ödesfråga – är undantryckt och kväst i sin linda, och är det något som på sikt borgar för att debatten blir skev och hätsk så är det just denna massmediala och politiska förnekelse. Lägger man locket på, så kommer grytan att koka över med tiden. Det är kanske aningslös dumsnällhet eller förvirring som fått landets ansvariga makthavare att inte våga ta till orda i denna fråga, eller så är det feghet rentav. Oavsett vilket, kommer nog historiens dom bli hård över det svenska etablissemanget om man snart inte vågar tala ut om den process som så radikalt har omdanat vårt land.
Även om en verklig debatt om detta saknas, så fylls våra dagstidningar av artiklar som tar upp massinvandringens baksida. Ingen med någorlunda öppna ögon kan förneka att något håller på att gå över styr. Med en rad olustliga fenomen såsom epidemier av våldtäkter där förövarna oftast har sin hemvist i den södra hemisfären och offren oftast är svenskor; det ökande knivvåldet; hot, stenkastning och skottlossning mot ambulanser, bussar och tunnelbana; hedersrelaterat våld och mödomshinneoperationer; våld mot personal på myndigheter och sjukhus; unga män med invandrarbakgrund som rånar etniska svenskar på telefoner, mp3-spelare, dunjackor och mopeder; nedslagna domare och ökat våld i smådivisionerna med vissa etniska fotbollslag; fusk med socialförsäkringssystemen; en växande rasism mot svenskar – med tillmälen som svenne och svennehora som en vardagsföreteelse. Listan kan tyvärr göras väldigt lång.

Häromveckan var det en turkisk man boende i Rosengård som skrev en – för svenska förhållanden något vågad -- artikel om detta. Han kom hit på 60-talet som arbetskraftsinvandrare och har sedan dess med sorg iakttagit det förfall som ägt rum och den apati som växt fram i dess spår. Hans förslag var ett helstopp för invandring till Sverige, inte bara för Sveriges utan även för de invandrares skull som redan befinner sig här. Kan kanske insikten om att invandrare själva drabbas hårt av invandringens problem vara något som kunde få makthavarnas tunghäfta att hävas?

Min far, etnisk pashtun, tågluffade runt i världen och kom till Sverige 1962. Inte långt senare hade han jobb på SVT som fotograf. Efter många andra jobb och som egenföretagare i mer än trettio år, flyttade han till Islamabad i Pakistan. Orsaken till hans återflytt var delvis att han ansåg att Sverige hade försämrats och förslummats på grund av massinvandringen. Dessutom hade han, och många invandrare med honom som kom hit för fyrtio år sedan, blivit en svartskalle i mängden, där alla de hederliga arbetande inte längre kunde särskiljas från bidragsfuskare och småfifflare.

Jag vet inte hur vi ska komma till rätta med denna aktuella problematik. Kanske skulle ett återkallande av oförtjänta medborgarskap och en uppmuntran till återvandring vara en dellösning? Kanske en borgerlig valseger med skrotande av bidragsmissbruk, en mer oreglerad arbetsmarknad och ett återupprättande av stark poliskår? En bra början skulle i varje fall vara en bred samhällspolitisk debatt utan hymlande och skygglappar. För situationen håller på att bli ohållbar och tiden är knapp.
PIERRE DURRANI
Student i religionshistoria