WA: Indvandring eller välfärd
Ur den danska tidningen Weekendavisen NR. 43 22 - 28 oktober 2004
http://www.weekendavisen.dk/samfund/artikel:aid=11972:dpol=2
Av
FREDE VESTERGAARD
Invandring eller välfärd
Det började med ett specialkapitel i den ekonomiska översikten från dåvarande ekonomiminister Marianne Jelveds departement i december 1997 . Marianne Jelved hade under hösten låtit sina tjänstemän företa en undersökning av hur mycket invandringen belastade de offentliga finanserna. Tack vare den orwellska genomregistreringen av det danska samhället med personnummer och utlänningsnummer osv. är det tekniskt möjligt att göra sådana - och andra - undersökningar. Det är till exempel möjligt att beräkna hur mycket en viss gruppen betalar i skatt till det offentliga, och hur mycket den får tillbaka från det offentliga i form av bidrag som socialbidrag och arbetslöshetsersättning, och individuell offentlig konsumtion, som kostnader för skolor och sjukvård m.m.
Finansdepartementets beräkningar, som rörde år 1995, var uppdelade på danskar, på västerländska invandrare - från Norden, Europa och andra höginkomstländer - och på ickevästerländska invandrare. De visade att danskar i genomsnitt bidrog med 15 000 kronor netto till de offentliga kassorna, västerländska invandrare bidrog med 10 600 kronor i genomsnitt, medan ickevästerländska invandrare i genomsnitt kostade det offentliga 64 400 kr., förutsatt väl att märka att man bortser från utgifterna för driften av flyktingcentra och integration av flyktingar. Annars var det 82 000 kr. Sammanlagt för ickevästerländska invandrare blev det totalt 11,3 miljarder kronor, ett belopp motsvarande en fjärdedel av de samlade utgifterna för sjukhusväsendet samma år - eller något mer än u-landsbiståndet. Siffrorna för ickevästerländska invandrare avspeglade att mindre än hälften av dem var sysselsatta. Därför var de, som grupp betraktad, nettomottagare av bidrag från det offentliga.
Beräkningarna från Marianne Jelved kom under de följande åren att gradvis bilda grundval för en helt ny vinkel i synen på dansk invandringspolitik. Och med tiden en helt annan utlänningspolitik än den som De Radikale står för. Därför är det litet av en paradox att den dåvarande radikala ekonomiministern lade fram siffrorna. Men beräkningarna hade provocerats fram av Dansk Folkeparti, som hade gjort gällande att utgifterna till invandrarna utgjorde 30 miljarder kronor. Denna siffra ville Marianne Jelved dementera och hennes tjänstemän kom alltså fram till totalt 11 miljarder kronor. Och som något dylikt hanteras i ett departement måste man nog räkna med att där det har rått osäkerhet i kalkylerna av beloppen, har tjänstemännen - med en radikal minister - valt det lägsta beloppet. Omkring hälften av skillnaden från de 30 ner till de 11 miljarderna beror på att Dansk Folkeparti bara tittade på utgifterna och inte hade tagit hänsyn till invandrarnas skatteinbetalningar. Hälften av den resterande hälften berodde på att Dansk Folkeparti - i motsats till Finansdepartementet – ansåg att man också skulle tilldela invandrarna en andel av ränteutgifterna för statsskulden samt en andel av utgifterna för att driva vägar och kollektiv trafik m.m.
Beräkningarna från Marianne Jelved blev en ögonöppnare för att invandring av personer som har svårt att bli självförsörjande, står i konflikt med den särskilda danska och skandinaviska välfärdsmodellen som ger rätt till sociala bidrag till alla, oavsett om de i förväg har betalat till finansieringen av bidragen, så som det krävs i de flesta andra länder. Marianne Jelveds rapport flyttade inte debatten från den ena dagen till den andra. Men den skapade grunden för en salongsfähig debatt, baserad på konkret kunskap och utan rasistiska undertoner genom att visa att modellen för det danska välfärdssystemet med höga sociala bidrag och en arbetsmarknad med höga minimilöner är svår att förena med en tillvandring av människor inte har yrkes- och språkliga kvalifikationer för att snabbt kunna glida in på den danska arbetsmarknaden.
Tidigare hade diskussionen om invandrare och flyktingar en mer känslobetonad karaktär, till exempel i regi av Danska Föreningen och av Fremskridtspartiet som spelade på nationella känslor. Från den andra sidan av det politiska spektret framträdde debattens känslobetonade karaktär till exempel på den sättet att man som medel till en bättre integration kommenderade danskarna att bli bättre människor och sluta diskriminera. Debatten fick en karaktär som gjorde att den inte appellerade till bredare kretsar. Så mycket mer som kritiken av flykting- och invandringspolitiken ibland fick en anstrykning som betecknades som rasistisk.
Faktiskt väckte ekonomiminister Marianne Jelveds undersökning inte särskilt stor uppmärksamhet i medierna när den presenterades i december 1997. Jyllands-Posten refererade en lugnande kommentar från Marianne Jelved. Efter att hon hade nämnt de problematiska siffrorna tillade hon: »Men det finns en enorm samlad ekonomisk potential om vi förmår förbättra integrationen så att fler kommer i arbete. Det är ju helt avgörande för bidraget till samhällsekonomin att man har anknytning till arbetsmarknaden.
För närvarande är det här (invandringen, red.) ingen bra affär. Men det kan den bli, om vi kan öppna arbetsmarknaden och tar tag i saker på rätt sätt. Sedan kan vi alltid diskutera problem med kulturkrockar - men det är en helt annan diskussion. Det här handlar uteslutande om hur vi utnyttjar den ekonomiska potential som finns på området,« sade hon vid pressträffen den 10. december 1997. [Tidningen] Information valde den positiva vinkeln på siffrorna med rubriken »Invandring kan bli en god affär« och gav följande citat av Marianne Jelved : »Ja, vi har plats för fler flyktingar och invandrare. Det är ju ingen dålig affär om man tar tag i det på rätt sätt. Netto kan de bli en ekonomisk fördel för det danska samhället.« Och enligt Politiken fortsatte hon: »Man behöver inte vara mer än folkskollärare för att kunna förstå att om fler kommer till Danmark och tar i så ökar arbetskraften och produktionen växer.« Hon såg för sig att regeringens integrationsprogram skulle slå igenom under loppet av tre-fyra år. Marianne Jelved sade - enligt [tidningen]Det fri Aktuelt - också: »Det är inte gratis att ta emot de nya invånarna. Men utgifterna kan absolut klaras.« Och dessutom skulle det inte vara ekonomi som bestämde regeringens utlänningspolitik.
Venstres talesman i invandrarfrågor Birthe Rönn Hornbech rynkade på näsan över beräkningarna. Hon »skulle inte kunna drömma om att använda siffrorna från regeringen i den politiska debatten. Jag tycker inte om att räkna olika befolkningsgrupper i pengar,« sade hon till [tidningen] Politiken. Det fanns också de som kallade beräkningarna över invandringens belastning av de offentliga kassorna för »ekonomisk rasism«. Det hade Dansk Folkeparti tidigare blivit utsatt för. Därför löd den triumferande kommentaren från DF:s Kristian Thulesen Dahl: »För bara en månad sedan sade regeringen att det var främlingsfientligt av oss att över huvud taget göra en beräkning av vad utlänningarna kostar. Därför betraktar vi det som en liten seger att regeringen nu har lagt fram en undersökning.«
Men den tidigare overvismand, ekonomiprofessor Anders Ølgaard såg genast perspektiven i beräkningarna när han av Det fri Aktuelt ombads kommentera undersökningen: »Välfärdsstatens framtid är helt enkelt beroende av om vi kan slussa in de nuvarande och de kommande årens invandrare så att de inte blir en ekonomisk utgift. En sådan utgift skulle välfärdsstaten inte kunna klara när de stora, välutbildade årgångarna går i pension om tio år. Man är alltså tvungen att ta befolkningsprognoserna på allvar och göra upp med årtiondens invandrarpolitik. Invandrare måste och ska bli en del av arbetskraften i stället för att bli en del av de offentligt försörjda. Och det ska de ansvariga förverkliga nu,« sade Anders Ølgaard 1997.
Finansdepartementets påvisande av att valet stod mellan välfärd och invandring om man inte lyckades få integrationen på arbetsmarknaden att fungera, hade dock knappast på allvar vunnit gehör i den offentliga debatten om inte Rockwool Fonden hade fått den svenska professorn i arbetsmarknadsekonomi Eskil Wadensjö att med hjälp från Finansdepartementet uppdatera beräkningarna från 1997, och i övrigt hade kompletterat beräkningarna med fler undersökningar av orsakerna till den misslyckade integrationen. Dessa undersökningar gjorde det på allvar klart att utan en fungerande integration kunde välfärden och välfärdsmodellen inte förenas med en fortsatt stor invandring. Resultatet har dels varit en större satsning på att integrera de invandrare som redan är här, dels sedan 2002 en bred enighet i Folketinget om att försöka begränsa inflödet av nya invandrare. Rockwool Fondens Forskningsenhed är ett privatfinansierat forskningsinstitut som under åren särskilt har sysslat med välfärdsstatens funktion, med arbetsmarknadsförhållanden, däribland svartarbete, och - i förlängningen av detta - sedan mitten av 1990-talet med orsakerna till att en stor del av de ickevästerländska invandrarna i Danmark är antingen arbetslösa eller inte alls söker arbete, och i samband med detta också deras svaga utbildningsbakgrund m.m.
Tills för ett år sedan leddes institutet, som upprättades 1987, av fil dr Gunnar Viby Mogensen, som ursprungligen var forskningschef på Socialforskningsinstitutet. Härifrån kom också den nye forskningschefen, pol kand, fil dr Torben Tranäs, som före sitt tillträdande var forskningsprofessor på Socialforskningsinstitutet. Genom att ta upp påträngande problem, som den dåliga integrationen, innan andra riktigt vågade göra det, har Rockwool Fondens Forskningsenhed trots en liten medarbetarskara - kompletterad med periodvis inköpta forskare - bidragit med forskningsdata som har haft stort inflytande på förståelsen av vad misslyckad integration betyder för den framtida välfärden. Faktiskt hade Rockwool Fonden redan innan Finansdepartementet offentliggjorde sin undersökning i december 1997 börjat samla in en stor mängd register- och översiktsdata för att belysa situationen på integrationsområdet.
Tidigt under år 1999 kom den första publikationen vari Eskil Wadensjö hade uppdaterat Marianne Jelveds siffror. Det följdes upp med siffror över invandrarnas utbildningsnivå, och på sensommaren 2000 kunde en stor undersökning baserad på såväl data från register som frågeformulär dokumentera att integrationen i det stora hela hade misslyckats, vilket till exempel uttrycktes i att de fem procent av befolkningen som utgörs av ickevästerländska invandrare lade beslag på 38 procent av de samlade utgifterna för socialbidrag. Landstingens och Kommunernas Forskningsinstitut, AFK; började också analysera området, bland annat sambanden mellan unga invandrares utbildningsbakgrund och deras arbetslöshet. Faktiskt hade AKF redan 1995 utan särskild uppmärksamhet i medierna gjort en undersökning under titeln Etniska minoriteter, integration och mobilitet, som varnande drog slutsatsen: »Etniska minoriteter sätter vår välfärdsuppfattning på prov. Antingen måste det vara vår plikt att sätta dem i stånd att klara sig på jämbördig fot i det danska samhället, eller också måste vi sänka jämlikhetsidealen och acceptera att det växer fram en befolkningsgrupp med svag position på arbetsmarknaden och därav följande lägre inkomster. Görs der ingenting riskerar vi att få ett samhälle där en stor del av de etniska minoriteterna permanent försörjs av det offentliga och bor i de utsatta bostadsområdena.«
I Århus började professor Nina Smith och hennes kolleger på Center för Forskning i Social Integration och Marginalisering, som hade inrättats år 1999, att utvidga sin forskning i arbetsmarknadsförhållanden till att omfatta integrationen av invandrare. Enbart för åren 1995-2000 handlade det totalt om offentliga nettoutgifter för försörjning av invandrare och efterkommare på omkring 70 miljarder kronor i dagens priser. Ett belopp som runda tal motsvarar två gånger byggnadsutgifterna för bron över Stora Bält.
På sensommaren 2000 lyckades dåvarande inrikesminister Karen Jespersen - trots stort motstånd från De Radikale, som inte ansåg att det behövdes fler undersökningar av invandringen - tillsätta den så kallade integrationstänketanken med direktör Erik Bonnerup Nielsen som ordförande. Tänketanken, som bl.a. hade demografen professor Poul Christian Matthiessen som medlem, presenterade sommaren 2001 en framskrivning som visade att antalet ickevästerländska invandrare och efterkommare kommer att fördubblas fram till år 2020, och påvisade hur problematiskt det kommer att bli för det offentligas utgifter för bidrag om man inte lyckas förbättra integrationen.
En annan beräkning från Tänketanken visade i gengäld att om invandrare och efterkommare hade samma förvärvsfrekvens som danskar, skulle det, allt annat lika, förbättra de offentliga finanserna med 23 miljarder kronor om året. Integrationstänketanken har senare - i januari i år - argumenterat för att man måste upprätthålla en stram invandringspolitik. Dels eftersom det med relativt öppna gränser blir svårt att upprätthålla den danska välfärdsstatens princip om att alla invånare har rätt till sociala bidrag och offentlig service oavsett om de bidrar till finansieringen eller ej, dels eftersom den höga minimilönen i de skandinaviska länderna och relativt höga bidrag till alla som inte kan uppnå anställning till minimilönen, gör det attraktivt att söka sig till dessa länder, sade Tänketanken.
Hos De Radikale har insikten om sambandet mellan välfärdsmodell och invandring blivit så genomgripande sedan Marianne Jelveds 1997-rapport, att De Radikale i sitt utspel på partiets sommargruppmöte i mitten av augusti, där de krävde mildare regler för familjeanknytning, samtidigt föreslog att inga familjeanknytningsfall - bortsett från flyktingar – ska få ta emot en krona från de offentliga kassorna innan det permanenta uppehållstillståndet har beviljats, vilket tar flera år. Enligt principen »öppna gränser, stängda kassor« ska de nya äktenskapsparterna om de inte kan finna arbete, försörjas av den här bosatta äkta maken utan tillgång till bostadsbidrag, barnbidrag, socialhjälp osv. De Radikale erkänner alltså nu att invandringen kan medföra ekonomiska problem. Kanske är insikten om de ekonomiska problemen med invandringen i verkligheten mindre hos socialdemokraterna - de vill avskaffa det låga socialbidraget till nya invandrare, startbidraget, som infördes 2002 - även om stor invandring och misslyckad integration oundvikligen kommer att tvinga fram en förändring av den danska välfärdsmodellen som socialdemokraterna gärna tar på sig faderskapet för.
När Jan Tröjborg och Henrik Dam Kristensen i förra veckan i Berlingske Tidende försäkrade att socialdemokraternas utlänningspolitik ska ligga fast också efter det kommande valet - trots Karen Jespersens påstående om motsatsen - motiverades det således inte av faran för välfärden genom stor invandring, utan för att »vi har erkänt att vi inte tidigare lyssnade tillräckligt på människors oro över för dålig integration och för stor invandring som skapade socialt belastade förhållanden i många bostadsområden och skolor.«
Med andra ord är det inte för att de tycker att invandringen är ett problem som socialdemokraterna har ändrat kurs i utlänningspolitiken, utan för att väljarna är bekymrade. Men det finns också de som argumenterar för att vi inte kan undvika att röra oss i riktning mot ett samhälle med större lönespridning och därmed ojämlikhet, och att vi behöver invandring som arbetskraft. I en debatt med tidigare overvismand professor Niels Kärgård i senaste numret av djöf-bladet skriver författaren och ekonomen Hans Kornö Rasmussen: »Jag är så innerligt trött på argumentet om hur mycket invandrarna kostar,« även om han medger att många invandrare hör dåligt hemma i ett högutvecklat välfärdssamhälle eftersom de inte har någon lämplig utbildning och ofta inte kan språket, så att de som grupp blir en belastning på de offentliga utgifterna. Men Danmark behöver arbetskraft. Invandrarna är den enda arbetskraftsreserven, skriver Hans Kornö och fortsätter: »Frågan om Danmarks invandrarpolitik handlar därför egentligen om vilket samhälle vi vill leva i.
Om Danmark för en stramare invandringspolitik än resten av Europa, kommer vi - kanske? – att kunna skydda det extremt välorganiserade samhället med låg lönespridning (läs: liten ojämlikhet, red.) och hög social välfärd.« Men det blir ett samhälle där en minskande arbetskraft betyder att alla måste springa snabbare och snabbare, men också fortsätta att själva ska sköta hemarbetet. Som alternativ ställer han upp »ett samhälle med större lönespridning, där bland andra invandrarna bidrar till att utföra de arbetsuppgifter som danskarna inte själva vill syssla med.« Hans motpart i debatten, Niels Kärgård, är i detta inte oenig med Kornö Rasmussen om konsekvenserna av en större invandring. Men Niels Kärgård vill just försvara det danska välfärdssamhället där de välbeställda betalar höga skatter som finansierar ett stort socialt säkerhetsnät och där lönespridningen och ojämlikheten är liten. »Nästan alla danskar vill ha ett öppet samhälle med jämn inkomstfördelning. Men ett öppet, rikt samhälle och en välfärdsstat med jämn inkomstfördelning står i en värld med miljarder fattiga i djup kontrast till varandra. Om vi inte vill ha ett samhälle med synbar större inkomstspridning, med tiggare på gatan och med eländigt betalda 'working poors', så är vi tvungna att föra en stramare invandringspolitik än vad vi egentligen vill.
Huvudfrågan i framtidens välfärdsdebatt blir att finna den rätta balansen mellan det sociala säkerhetsnätets omfattning och restriktioner av invandringen. Och även med den rätta balansen blir det svårt att bevara förhållanden som vi kommer att finna acceptabla på dessa områden,« avslutar Niels Kärgård. Ekonomisk översikt december 1997 återfinns på www.oem.dk/publikationer
http://www.weekendavisen.dk/samfund/artikel:aid=11972:dpol=2
Av
FREDE VESTERGAARD
Invandring eller välfärd
Det började med ett specialkapitel i den ekonomiska översikten från dåvarande ekonomiminister Marianne Jelveds departement i december 1997 . Marianne Jelved hade under hösten låtit sina tjänstemän företa en undersökning av hur mycket invandringen belastade de offentliga finanserna. Tack vare den orwellska genomregistreringen av det danska samhället med personnummer och utlänningsnummer osv. är det tekniskt möjligt att göra sådana - och andra - undersökningar. Det är till exempel möjligt att beräkna hur mycket en viss gruppen betalar i skatt till det offentliga, och hur mycket den får tillbaka från det offentliga i form av bidrag som socialbidrag och arbetslöshetsersättning, och individuell offentlig konsumtion, som kostnader för skolor och sjukvård m.m.
Finansdepartementets beräkningar, som rörde år 1995, var uppdelade på danskar, på västerländska invandrare - från Norden, Europa och andra höginkomstländer - och på ickevästerländska invandrare. De visade att danskar i genomsnitt bidrog med 15 000 kronor netto till de offentliga kassorna, västerländska invandrare bidrog med 10 600 kronor i genomsnitt, medan ickevästerländska invandrare i genomsnitt kostade det offentliga 64 400 kr., förutsatt väl att märka att man bortser från utgifterna för driften av flyktingcentra och integration av flyktingar. Annars var det 82 000 kr. Sammanlagt för ickevästerländska invandrare blev det totalt 11,3 miljarder kronor, ett belopp motsvarande en fjärdedel av de samlade utgifterna för sjukhusväsendet samma år - eller något mer än u-landsbiståndet. Siffrorna för ickevästerländska invandrare avspeglade att mindre än hälften av dem var sysselsatta. Därför var de, som grupp betraktad, nettomottagare av bidrag från det offentliga.
Beräkningarna från Marianne Jelved kom under de följande åren att gradvis bilda grundval för en helt ny vinkel i synen på dansk invandringspolitik. Och med tiden en helt annan utlänningspolitik än den som De Radikale står för. Därför är det litet av en paradox att den dåvarande radikala ekonomiministern lade fram siffrorna. Men beräkningarna hade provocerats fram av Dansk Folkeparti, som hade gjort gällande att utgifterna till invandrarna utgjorde 30 miljarder kronor. Denna siffra ville Marianne Jelved dementera och hennes tjänstemän kom alltså fram till totalt 11 miljarder kronor. Och som något dylikt hanteras i ett departement måste man nog räkna med att där det har rått osäkerhet i kalkylerna av beloppen, har tjänstemännen - med en radikal minister - valt det lägsta beloppet. Omkring hälften av skillnaden från de 30 ner till de 11 miljarderna beror på att Dansk Folkeparti bara tittade på utgifterna och inte hade tagit hänsyn till invandrarnas skatteinbetalningar. Hälften av den resterande hälften berodde på att Dansk Folkeparti - i motsats till Finansdepartementet – ansåg att man också skulle tilldela invandrarna en andel av ränteutgifterna för statsskulden samt en andel av utgifterna för att driva vägar och kollektiv trafik m.m.
Beräkningarna från Marianne Jelved blev en ögonöppnare för att invandring av personer som har svårt att bli självförsörjande, står i konflikt med den särskilda danska och skandinaviska välfärdsmodellen som ger rätt till sociala bidrag till alla, oavsett om de i förväg har betalat till finansieringen av bidragen, så som det krävs i de flesta andra länder. Marianne Jelveds rapport flyttade inte debatten från den ena dagen till den andra. Men den skapade grunden för en salongsfähig debatt, baserad på konkret kunskap och utan rasistiska undertoner genom att visa att modellen för det danska välfärdssystemet med höga sociala bidrag och en arbetsmarknad med höga minimilöner är svår att förena med en tillvandring av människor inte har yrkes- och språkliga kvalifikationer för att snabbt kunna glida in på den danska arbetsmarknaden.
Tidigare hade diskussionen om invandrare och flyktingar en mer känslobetonad karaktär, till exempel i regi av Danska Föreningen och av Fremskridtspartiet som spelade på nationella känslor. Från den andra sidan av det politiska spektret framträdde debattens känslobetonade karaktär till exempel på den sättet att man som medel till en bättre integration kommenderade danskarna att bli bättre människor och sluta diskriminera. Debatten fick en karaktär som gjorde att den inte appellerade till bredare kretsar. Så mycket mer som kritiken av flykting- och invandringspolitiken ibland fick en anstrykning som betecknades som rasistisk.
Faktiskt väckte ekonomiminister Marianne Jelveds undersökning inte särskilt stor uppmärksamhet i medierna när den presenterades i december 1997. Jyllands-Posten refererade en lugnande kommentar från Marianne Jelved. Efter att hon hade nämnt de problematiska siffrorna tillade hon: »Men det finns en enorm samlad ekonomisk potential om vi förmår förbättra integrationen så att fler kommer i arbete. Det är ju helt avgörande för bidraget till samhällsekonomin att man har anknytning till arbetsmarknaden.
För närvarande är det här (invandringen, red.) ingen bra affär. Men det kan den bli, om vi kan öppna arbetsmarknaden och tar tag i saker på rätt sätt. Sedan kan vi alltid diskutera problem med kulturkrockar - men det är en helt annan diskussion. Det här handlar uteslutande om hur vi utnyttjar den ekonomiska potential som finns på området,« sade hon vid pressträffen den 10. december 1997. [Tidningen] Information valde den positiva vinkeln på siffrorna med rubriken »Invandring kan bli en god affär« och gav följande citat av Marianne Jelved : »Ja, vi har plats för fler flyktingar och invandrare. Det är ju ingen dålig affär om man tar tag i det på rätt sätt. Netto kan de bli en ekonomisk fördel för det danska samhället.« Och enligt Politiken fortsatte hon: »Man behöver inte vara mer än folkskollärare för att kunna förstå att om fler kommer till Danmark och tar i så ökar arbetskraften och produktionen växer.« Hon såg för sig att regeringens integrationsprogram skulle slå igenom under loppet av tre-fyra år. Marianne Jelved sade - enligt [tidningen]Det fri Aktuelt - också: »Det är inte gratis att ta emot de nya invånarna. Men utgifterna kan absolut klaras.« Och dessutom skulle det inte vara ekonomi som bestämde regeringens utlänningspolitik.
Venstres talesman i invandrarfrågor Birthe Rönn Hornbech rynkade på näsan över beräkningarna. Hon »skulle inte kunna drömma om att använda siffrorna från regeringen i den politiska debatten. Jag tycker inte om att räkna olika befolkningsgrupper i pengar,« sade hon till [tidningen] Politiken. Det fanns också de som kallade beräkningarna över invandringens belastning av de offentliga kassorna för »ekonomisk rasism«. Det hade Dansk Folkeparti tidigare blivit utsatt för. Därför löd den triumferande kommentaren från DF:s Kristian Thulesen Dahl: »För bara en månad sedan sade regeringen att det var främlingsfientligt av oss att över huvud taget göra en beräkning av vad utlänningarna kostar. Därför betraktar vi det som en liten seger att regeringen nu har lagt fram en undersökning.«
Men den tidigare overvismand, ekonomiprofessor Anders Ølgaard såg genast perspektiven i beräkningarna när han av Det fri Aktuelt ombads kommentera undersökningen: »Välfärdsstatens framtid är helt enkelt beroende av om vi kan slussa in de nuvarande och de kommande årens invandrare så att de inte blir en ekonomisk utgift. En sådan utgift skulle välfärdsstaten inte kunna klara när de stora, välutbildade årgångarna går i pension om tio år. Man är alltså tvungen att ta befolkningsprognoserna på allvar och göra upp med årtiondens invandrarpolitik. Invandrare måste och ska bli en del av arbetskraften i stället för att bli en del av de offentligt försörjda. Och det ska de ansvariga förverkliga nu,« sade Anders Ølgaard 1997.
Finansdepartementets påvisande av att valet stod mellan välfärd och invandring om man inte lyckades få integrationen på arbetsmarknaden att fungera, hade dock knappast på allvar vunnit gehör i den offentliga debatten om inte Rockwool Fonden hade fått den svenska professorn i arbetsmarknadsekonomi Eskil Wadensjö att med hjälp från Finansdepartementet uppdatera beräkningarna från 1997, och i övrigt hade kompletterat beräkningarna med fler undersökningar av orsakerna till den misslyckade integrationen. Dessa undersökningar gjorde det på allvar klart att utan en fungerande integration kunde välfärden och välfärdsmodellen inte förenas med en fortsatt stor invandring. Resultatet har dels varit en större satsning på att integrera de invandrare som redan är här, dels sedan 2002 en bred enighet i Folketinget om att försöka begränsa inflödet av nya invandrare. Rockwool Fondens Forskningsenhed är ett privatfinansierat forskningsinstitut som under åren särskilt har sysslat med välfärdsstatens funktion, med arbetsmarknadsförhållanden, däribland svartarbete, och - i förlängningen av detta - sedan mitten av 1990-talet med orsakerna till att en stor del av de ickevästerländska invandrarna i Danmark är antingen arbetslösa eller inte alls söker arbete, och i samband med detta också deras svaga utbildningsbakgrund m.m.
Tills för ett år sedan leddes institutet, som upprättades 1987, av fil dr Gunnar Viby Mogensen, som ursprungligen var forskningschef på Socialforskningsinstitutet. Härifrån kom också den nye forskningschefen, pol kand, fil dr Torben Tranäs, som före sitt tillträdande var forskningsprofessor på Socialforskningsinstitutet. Genom att ta upp påträngande problem, som den dåliga integrationen, innan andra riktigt vågade göra det, har Rockwool Fondens Forskningsenhed trots en liten medarbetarskara - kompletterad med periodvis inköpta forskare - bidragit med forskningsdata som har haft stort inflytande på förståelsen av vad misslyckad integration betyder för den framtida välfärden. Faktiskt hade Rockwool Fonden redan innan Finansdepartementet offentliggjorde sin undersökning i december 1997 börjat samla in en stor mängd register- och översiktsdata för att belysa situationen på integrationsområdet.
Tidigt under år 1999 kom den första publikationen vari Eskil Wadensjö hade uppdaterat Marianne Jelveds siffror. Det följdes upp med siffror över invandrarnas utbildningsnivå, och på sensommaren 2000 kunde en stor undersökning baserad på såväl data från register som frågeformulär dokumentera att integrationen i det stora hela hade misslyckats, vilket till exempel uttrycktes i att de fem procent av befolkningen som utgörs av ickevästerländska invandrare lade beslag på 38 procent av de samlade utgifterna för socialbidrag. Landstingens och Kommunernas Forskningsinstitut, AFK; började också analysera området, bland annat sambanden mellan unga invandrares utbildningsbakgrund och deras arbetslöshet. Faktiskt hade AKF redan 1995 utan särskild uppmärksamhet i medierna gjort en undersökning under titeln Etniska minoriteter, integration och mobilitet, som varnande drog slutsatsen: »Etniska minoriteter sätter vår välfärdsuppfattning på prov. Antingen måste det vara vår plikt att sätta dem i stånd att klara sig på jämbördig fot i det danska samhället, eller också måste vi sänka jämlikhetsidealen och acceptera att det växer fram en befolkningsgrupp med svag position på arbetsmarknaden och därav följande lägre inkomster. Görs der ingenting riskerar vi att få ett samhälle där en stor del av de etniska minoriteterna permanent försörjs av det offentliga och bor i de utsatta bostadsområdena.«
I Århus började professor Nina Smith och hennes kolleger på Center för Forskning i Social Integration och Marginalisering, som hade inrättats år 1999, att utvidga sin forskning i arbetsmarknadsförhållanden till att omfatta integrationen av invandrare. Enbart för åren 1995-2000 handlade det totalt om offentliga nettoutgifter för försörjning av invandrare och efterkommare på omkring 70 miljarder kronor i dagens priser. Ett belopp som runda tal motsvarar två gånger byggnadsutgifterna för bron över Stora Bält.
På sensommaren 2000 lyckades dåvarande inrikesminister Karen Jespersen - trots stort motstånd från De Radikale, som inte ansåg att det behövdes fler undersökningar av invandringen - tillsätta den så kallade integrationstänketanken med direktör Erik Bonnerup Nielsen som ordförande. Tänketanken, som bl.a. hade demografen professor Poul Christian Matthiessen som medlem, presenterade sommaren 2001 en framskrivning som visade att antalet ickevästerländska invandrare och efterkommare kommer att fördubblas fram till år 2020, och påvisade hur problematiskt det kommer att bli för det offentligas utgifter för bidrag om man inte lyckas förbättra integrationen.
En annan beräkning från Tänketanken visade i gengäld att om invandrare och efterkommare hade samma förvärvsfrekvens som danskar, skulle det, allt annat lika, förbättra de offentliga finanserna med 23 miljarder kronor om året. Integrationstänketanken har senare - i januari i år - argumenterat för att man måste upprätthålla en stram invandringspolitik. Dels eftersom det med relativt öppna gränser blir svårt att upprätthålla den danska välfärdsstatens princip om att alla invånare har rätt till sociala bidrag och offentlig service oavsett om de bidrar till finansieringen eller ej, dels eftersom den höga minimilönen i de skandinaviska länderna och relativt höga bidrag till alla som inte kan uppnå anställning till minimilönen, gör det attraktivt att söka sig till dessa länder, sade Tänketanken.
Hos De Radikale har insikten om sambandet mellan välfärdsmodell och invandring blivit så genomgripande sedan Marianne Jelveds 1997-rapport, att De Radikale i sitt utspel på partiets sommargruppmöte i mitten av augusti, där de krävde mildare regler för familjeanknytning, samtidigt föreslog att inga familjeanknytningsfall - bortsett från flyktingar – ska få ta emot en krona från de offentliga kassorna innan det permanenta uppehållstillståndet har beviljats, vilket tar flera år. Enligt principen »öppna gränser, stängda kassor« ska de nya äktenskapsparterna om de inte kan finna arbete, försörjas av den här bosatta äkta maken utan tillgång till bostadsbidrag, barnbidrag, socialhjälp osv. De Radikale erkänner alltså nu att invandringen kan medföra ekonomiska problem. Kanske är insikten om de ekonomiska problemen med invandringen i verkligheten mindre hos socialdemokraterna - de vill avskaffa det låga socialbidraget till nya invandrare, startbidraget, som infördes 2002 - även om stor invandring och misslyckad integration oundvikligen kommer att tvinga fram en förändring av den danska välfärdsmodellen som socialdemokraterna gärna tar på sig faderskapet för.
När Jan Tröjborg och Henrik Dam Kristensen i förra veckan i Berlingske Tidende försäkrade att socialdemokraternas utlänningspolitik ska ligga fast också efter det kommande valet - trots Karen Jespersens påstående om motsatsen - motiverades det således inte av faran för välfärden genom stor invandring, utan för att »vi har erkänt att vi inte tidigare lyssnade tillräckligt på människors oro över för dålig integration och för stor invandring som skapade socialt belastade förhållanden i många bostadsområden och skolor.«
Med andra ord är det inte för att de tycker att invandringen är ett problem som socialdemokraterna har ändrat kurs i utlänningspolitiken, utan för att väljarna är bekymrade. Men det finns också de som argumenterar för att vi inte kan undvika att röra oss i riktning mot ett samhälle med större lönespridning och därmed ojämlikhet, och att vi behöver invandring som arbetskraft. I en debatt med tidigare overvismand professor Niels Kärgård i senaste numret av djöf-bladet skriver författaren och ekonomen Hans Kornö Rasmussen: »Jag är så innerligt trött på argumentet om hur mycket invandrarna kostar,« även om han medger att många invandrare hör dåligt hemma i ett högutvecklat välfärdssamhälle eftersom de inte har någon lämplig utbildning och ofta inte kan språket, så att de som grupp blir en belastning på de offentliga utgifterna. Men Danmark behöver arbetskraft. Invandrarna är den enda arbetskraftsreserven, skriver Hans Kornö och fortsätter: »Frågan om Danmarks invandrarpolitik handlar därför egentligen om vilket samhälle vi vill leva i.
Om Danmark för en stramare invandringspolitik än resten av Europa, kommer vi - kanske? – att kunna skydda det extremt välorganiserade samhället med låg lönespridning (läs: liten ojämlikhet, red.) och hög social välfärd.« Men det blir ett samhälle där en minskande arbetskraft betyder att alla måste springa snabbare och snabbare, men också fortsätta att själva ska sköta hemarbetet. Som alternativ ställer han upp »ett samhälle med större lönespridning, där bland andra invandrarna bidrar till att utföra de arbetsuppgifter som danskarna inte själva vill syssla med.« Hans motpart i debatten, Niels Kärgård, är i detta inte oenig med Kornö Rasmussen om konsekvenserna av en större invandring. Men Niels Kärgård vill just försvara det danska välfärdssamhället där de välbeställda betalar höga skatter som finansierar ett stort socialt säkerhetsnät och där lönespridningen och ojämlikheten är liten. »Nästan alla danskar vill ha ett öppet samhälle med jämn inkomstfördelning. Men ett öppet, rikt samhälle och en välfärdsstat med jämn inkomstfördelning står i en värld med miljarder fattiga i djup kontrast till varandra. Om vi inte vill ha ett samhälle med synbar större inkomstspridning, med tiggare på gatan och med eländigt betalda 'working poors', så är vi tvungna att föra en stramare invandringspolitik än vad vi egentligen vill.
Huvudfrågan i framtidens välfärdsdebatt blir att finna den rätta balansen mellan det sociala säkerhetsnätets omfattning och restriktioner av invandringen. Och även med den rätta balansen blir det svårt att bevara förhållanden som vi kommer att finna acceptabla på dessa områden,« avslutar Niels Kärgård. Ekonomisk översikt december 1997 återfinns på www.oem.dk/publikationer
posted by Steen at
torsdag, oktober 23, 2003
<< Home