Lars Jansson: Vad kostar indvandringen ?

Økonomilektor Lars Jansson , Göteborg, er en kontroversiel figur i Sverige (for såvidt nogen overhovedet kender ham og hans bok "Mångfald eller välfärd"). Bogen blev ikke anmeldt i Sverige, og fra centralt hold sendte biblioteksstyrelsen opfordringer ud til bibliotekerne om ikke at anskaffe den.

I de få boghandlere der havde den, stod den gemt under afdelingen for økonomi - og ikke samfundsdebat. Har han ret ? Og hvis indvandringen koster Sverige små 300 mia om året - så koster den Danmark omkring 100 mia. Har han ret ? Ingen har villet diskutere det:
http://www.svd.se/dynamiskt/Brannpunkt/did_2577372.asp
21/8 2002
Vad kostar invandringen?
Sverige får anses höra till de stora invandringsländerna i den västliga världen. Sverige konkurrerar med Frankrike om fjärde platsen efter Australien, Schweiz och Kanada. Det finns skäl att studera de ekonomiska konsekvenserna.Flyktinginvandringen har blivit en förtäckt arbetskraftsinvandring.
Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.Även i Sverige har politikerna haft chansen att göra människosmugglarna arbetslösa, men de har inte tagit den.Invandrarbefolkningen i arbetsför ålder ökade under 1990-talet med 350 000 personer netto efter utvandring.
Sedan uppgången i konjunkturen 1997/98 har sysselsättningen ökat med 270 000 fram till maj 2002. Arbetsmarknaden har tillförts fler arbetskrafter genom invandring än det finns nya jobb.Riksdagen har beslutat att välfärden ska vara solidariskt finansierad.
Vid beräkning av invandringens kostnader har denna princip fått styra vad som ska ingå i en långsiktig kalkyl. Invandrarna deltar i finansieringen utan att deras skatteinbetalningar är öronmärkta.Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta uppehållstillstånd med omedelbar tillgång till den svenska välfärden. Ingen karenstid som i många andra länder.
För att riksdagen ska kunna föra en saklig debatt om prioriteringar måste även kalkylen över invandringen vara fullständig och inte ges en partiell karaktär med utelämnande av vissa kostnader, som är det vanliga i Sverige och USA.

Invandringens kostnader uppgick enligt mina beräkningar 1999 till 267 miljarder kronor.
Kostnaderna fördelas så här:

1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mia kronor
2. Offentlig konsumtion, 123 mia
3. Transfereringar, 84 mia
4. Inkomstförluster, 28 mia
Underlaget är i huvudsak boksluten från kommuner och staten. Centrala samhällsfunktioner omfattar kostnader för rikets centrala ledning och nettoräntan på statsskulden. Exempel på offentlig konsumtion är skola, sjukvård och rättsväsende. Transfereringar till hushåll är t ex a-kassa, sjukpenning och pensioner, men även vissa subventioner till statliga och privata organisationer.

Inkomstförlusterna avser bortfall av inkomster i den offentliga sektorn på grund av att många arbetsföra invandrare ej deltar i produktionen.Kostnaden för invandringen uppgår till ungefär en fjärdedel av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den är försiktigt beräknad.
1990 uppgick kostnaden för invandringen till 100 mia. Den starka ökningen under nio år upp till 267 mdr beror bland annat på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.Därtill kommer ökningen av invandringen, den låga sysselsättningsgraden (55 procent år 2000 för utrikes födda, 20-64 år eller 45 procent om man mäter från 16 år, SCB/RAMS) samt ökade sociala kostnader (brottslighet, sjukfrånvaro och förtidspensioner är mycket högre bland utrikes födda än hos svenskar, BRÅ och RFV).

Minst 330 000 saknade år 2000 arbete.
Invandringskostnaden ökade årligen med 11 procent under hela 1990-talet. Det är nästan tre gånger så mycket som ökningen för hela den offentliga sektorn, 3,8 procent.Här framträder en huvudorsak till att välfärden kommit på fallrepet. Den andel av BNP som togs i anspråk för invandringen har nästan fördubblats från 7 till 13,5 procent. Invandringen kostar 18 gånger mer per år än utvecklingsbiståndet, som riksdagen brukar diskutera.
De ökade finansieringskraven har riksdagarna löst genom att höja skattekvoten från 48 till 54 procent, genom nedskärningar i välfärden och i offentliga pensioner samt genom ökad upplåning. Av hela resursökningen till den offentliga sektorn (324 mia under decenniet) användes 51 procent för att finansiera invandringen.
Om kostnadsökningen hade begränsats till 3 procent årligen i stället för 11, skulle skattekvoten ha kunnat behållas på 48 procent.I tider med brist på arbetskraft har invandrarna haft stor betydelse för näringslivets utveckling, bl a genom deras länderkompetens. Bosnier har bidragit till att främja företagsutvecklingen i småföretagsområdena i Småland.Om sysselsättningsgraden kunde ökas skulle det betyda åtskilliga nya miljarder i statskassan.
I forskning och utbildning har gränsöverskridande utbyten varit en fördel för Sverige. Många invandrare har genom att starta egna företag bidragit till att öka sysselsättningen.Ändå är det något som fattas för att dynamiska effekter av invandringen ska få större betydelse.
En indikation är att 74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering. Invandrarna betalade knappt 11 procent (117 mdr 1999) i skatter trots en befolkningsandel på drygt 20 procent.Det beror bl a på att deras bidrag till BNP per invandrare inte utgör mer än 57 procent av genomsnittet för hela befolkningen.
Sverige har brist på arbete och på grund av en för stor invandring överskott på arbetskraft.Därför bör Sverige besluta om undantag från fri rörlighet av arbetskraft från tio östländer. Det är i invandringspolitiken och ej i integrationspolitiken som problemlösningarna bör sökas.
En orsak till att Sverige ligger på 17:e plats i välfärdsligan* är just den omåttligt generösa invandringspolitiken.Lars Janssonuniversitetslektor i företagsekonomi(Utkom i juni i år med boken "Mångkultur eller välfärd"?)

* 2004 faldt det yderligere til en 21 plads. (i 1975 var Sverige nr. 4 på OECD listen)

Hets mot folkgrupp - Bunkeflofallet & SVT

i Räknenissen oversættelse:

översättning från danska Weekendavisen

(Forfattere: FREDE VESTERGAARD Avis: Weekendavisen / Veckodag: FREDAG Rubrik_Type: Inte se, inte höra... Sektion: 1. SEKTION Sid: 8 Datum : 28/06/2002 Underrubrik: Sverige.)

Den svenska demokratin är inte så demokratisk ändå, varken vad det gäller politisk debatt, yttrandefrihet, mötesfrihet eller offentligt anställdas privata åsikter. De etablerade politikerna dragit igång ett angrepp mot de «främlingsfientliga» «Hets mot folkgrupp».

Så löd domen den 19:e mars då en man i Bunkeflostrand, ett trivsamt villaområde vid Öresund i närheten av Limhamn, blev dömd till 50 dagsböter à 1000 kronor vid tingsrätten i Malmö för överträdelse av den svenska lagens rasismparagraf. Han hade skickat ett nio rader långt e-mail till stadsdelsförvaltningen i Bunkeflostrand där han bl a skrev:


"Vad är meningen med att medverka till att flytta
hoper av araber hit som inte kan försörja sig själva, som troligtvis är kriminellt belastade och som (som det i allmänhet brukar vara med araber) inte har minsta vilja till integration men däremot kräver allt möjligt."

Bakgrunden för e-mailet, som blev skickat 18:e maj förra året, var att Malmö kommun enligt artiklar i Sydsvenska Dagbladet hade planer på att flytta mycket barnrika muslimska familjer från Malmös multietniska stadsdel Rosengård till en tom kommunal villa i Bunkeflostrand. I kommunen blev brevet behandlat efter gällande regler. Då svenska förvaltningar är offentliga blev brevet - som det konstaterades i domen - att betrakta som offentlig handling på samma sätt som t ex ett brev till en tidning. Den socialdemokratiska stadsdelsledamoten anmälde därefter e-mailets avsändare till polisen för att ha gjort sig skyldig till rasismparagrafens "hets mot folkgrupp". Han blev dömd för att ha uttryckt "missaktning" mot araber. Domen är överklagad, så sista ordet är ännu inte sagt. Händelsen är ett av flera exempel på myndigheternas hårda kurs i den svenska invandringsdebatten.

Här hemma säger Gorm Toftegaard Nielsen, professor i straffrätt vid Århus Universitet, att mannen nog inte skulle ha blivit dömd i Danmark även om de danska och svenska lagarna till stor del liknar varandra: «Det som är störst risk att mannen blir straffad för är hans mening om att araberna troligen är kriminellt belastade. Men man skulle knappast resa åtal med anledning av, att han säger, att de inte kan försörja sig själva och att de inte vill integreras.»

Demokrati och minoritet
Gorm Toftegaard fortsätter: «Det är mycket svårt att svara på hur en dansk domstol skulle döma, men det är en avvägning - en otroligt svår avvägning mellan hänsyn till yttrandefriheten och skydd av minoriteter».
En noggrann sortering av sådana saker sker i Danmark hos Riksadvokaten, och jag skulle tro, att han skulle lägga ner åtalet. Svårigheten ligger i frågan mellan hur öppen skall debatten få vara, med risk för diskriminerande tongångar och i vilken grad man skall dämpa debatten för att vara säker på att få en god ton, så orden istället blir sagda vid matborden. Min åsikt är att vi ger lite större spelrum för yttrandefriheten än svenskarna gör. «Jag tror att svenskarna är mer fixerade vid denna bestämmelse - rasismparagrafen - i förhållande till behovet av yttrandefrihet,» säger Gorm Toftegaard Nielsen.
De svenska myndigheternas benägenhet att ingripa i den offentliga debatten visar sig när det gäller demokratins innersta kärna - valet till riksdagen. Det framgår av den planerade täckningen av kampanjerna inför valet den 15:e september.
Täckningen, som beskrivs på svensk TV:s hemsida (www.svt.se ) omfattar bara de sju partier som är representerade i riksdagen. De små nationalistiska, EU- och invandringsfientliga partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna har båda rätt att ställa upp men blir varken presenterade eller får deltaga i den avslutande partiledardebatten.
Tidigare har nya partier till riksdagsvalet fått en likvärdig behandling med de partier som redan är representerade i riksdagen. Så var fallet med Miljöpartiet som kom in i 1988 och Ny Demokrati som kom in 1991 (de åkte senare ut igen 1994). Efter det har de etablerade partierna försäkrat sig om att slippa konkurrens från nya partier. Beslutet i SVT blir inte mindre diskutabelt med tanke på att spärren till riksnivå ligger på 4 procent. Det är alltså redan från början väldigt svårt för nya partier att komma in i riksdagen.
- I Danmark försökte de gamla partierna, som utgjorde det dåvarande Radiorådet, en liknande taktik mot det nya, men ändå deltagandeberättigade partiet De Uafhängige runt år 1960. Fast med hjälp av domstolutslag lyckades de få tillgång till Danmarks Radios valprogram precis som resterande partier. "Oavsett vilka partier det rör sig om är det under alla omständigheter med danska ögon sett oacceptabelt att man utestänger deltagandeberättigade partier från att deltaga i valrörelsen i media som alla vet är det viktigaste när det gäller att nå ut till väljarna," säger professor Tim Knudsen från Statsvetenskapliga Institutet på Köpenhamns Universitet.

"Det är mycket betänkligt. Deltagandeberättigade partier bör få starta på samma villkor som etablerade partier. Men vi skall inte slå oss för bröstet allt för mycket i Danmark. Enligt min mening var den senaste danska valrörelsen en ännu större demokratisk skandal. Här utestängde man inte partier men de två stora TV-kanalerna bestämde på förhand vad partiernas representanter fick tala om och vad som inte gick för sig. Debatten blev avgärdad till fyra områden som var identiska på de två kanalerna. Det är överraskande att det inte varit några protester mot detta förfall av demokratin," säger Tim Knudsen.
Förhinder av valmöten
På ett möte mellan partisekreterarna för de etablerade partierna blev det i början av juni beslutat att partierna inte skall deltaga i några valmöten där Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna är representerade. Trots att det pekar på att de två småpartierna kommer få runt två procent av rösterna, alltså långt under de 4 procent som krävs, törs inte de etablerade partierna möte de invandringskritiska i öppen debatt.
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg blev till och med kritiserad av de övriga partierna för att i åtta minuter ha debatterat i TV med den från Moderaterna avhoppade riksdagsmannen, och nuvarande Sverigedemokraten Sten Andersson.
Det är också svårt för de två partierna att hålla egna möten. Vid nästan vart enda möte har de maskerade autonoma från Antifascistisk Aktion (AFA) dykt upp och blockerat ingången till möteslokaler eller med andra metoder avbrutit möten så att polis får anlända till plats. De systematiska angreppen gör att de två partierna med viss rätt kan fråga sig om mötesfrihet existerar i Sverige. Det gäller så mycket mer då partierna i Riksdagen inte tar avstånd från blockaderna. Tvärtom får de tom verbalt stöd från Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna har även åtskilliga gånger blivit förhindrade att hyra möteslokaler, bl a Medborgarhuset i Stockholm 1992 på initiativ av nuvarande utrikesminister Anna Lindh. Partiet fick senare i domstol rätt då förbudet ansågs bryta mot lagen.
Det har också svårt att få in annonser i etablerad media för att göra reklam förde möten som anordnas. En annons i den stora Stockholmstidningen Dagens Nyheter blev stoppad i slutet av februari, trots att annonsen blivit godkänd av annonsavdelningen. Annonsen hade som överskrift "Sverigedemokraterna", och de följande fem raderna var praktisk information om talare, tid och plats. Nederst stod det: "Vi säger vad du tänker."
En veckas tid efter att annonsen skulle ha blivit publicerad kom en kommentar i tidningen. Annonsen blev stoppad av chefredaktör Hans Bergström i samråd med redaktionschef Ola Sigvardsson. Sigvardssons kommentar var: "Vi tillåter inte politiska organisationer, som vi anser vara odemokratiska, att annonsera i tidningen då vi tycker att det bryter mot de traditioner vi har." Sigvardsson menade att annonsens formulering "Vi säger vad du tänker" var främlingsfientlig.
"Sverigedemokraterna försöker dölja sin främlingsfientlighet genom att formulera sig på detta sätt och det kan vi inte acceptera," skriver Sigvardsson.

Svenskt berufsverbot (yrkesförbud)
För det etablerade systemets kamp mot invandringskritiska strömningar används också yrkesförbud. Flera personer har blivit sparkade från anställningar i den offentliga sektorn för att ha vissa åsikter. Den mest uppseendeväckande uppsägningen var 1998 av en kontorschef, Kenneth Sandberg, från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) i Malmö. Då det blev känt att Sandberg, som i början av 90-talet var vänsterpartist var medlem av en invandringskritisk organisation, Folkviljan och Massinvandringen, lät Invandrarverkets generaldirektör avskeda honom pga. «Samarbetssvårigheter» och «illojalitet».
Sandberg försökte först att föra saken till Arbetsrätten men var tvungen att ge upp då hans fackförening, Jusek, inte ville stötta honom när han var medlem i Sverigedemokraterna. Därefter drev han saken själv mot Migrationsverket som vid tingsrätten i Lund gav honom rätt, uppsägningen var olaglig och han skulle få tillbaka till jobbet samt ersättning för sveda och värk. Kenneth Sandberg som bor i Landskrona är fortsatt aktiv inom Sverigedemokraterna och ställer upp i riksdagsvalet.
Tidigare i år fick en ung gymnasielärare, Richard Jomshof, som också är redaktör för Sverigedemokraternas tidning, inte förlängt sitt vikariat på Chapmanskolan i Karlskrona för att han är sverigedemokrat. Ansökningar till andra skolor i Karlskrona kommun har lämnats obesvarade. Ingen hade något att klaga på när det gällde hans pedagogiska färdigheter. Händelsen kommenterade den svenska ministern Mona Sahlin den 15:e fabruari till Sydöstran med att:
"Jag hade reagerat om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. För mig är det en förtroendefråga. En lärare i samhällskunskap är inte trovärdig om han på fritiden vill köra ut invandrare för senare i skolan arbeta enligt läroplanen."

"Främlingsfientlig"
Det är inte bara den viktiga delaktigheten i TV-programmen inför valet som är ett problem för nya partier. Staffan Sonning, chefen för svenska radionyheterna Ekot, har skickat ut ett dokument till medarbetare och lokalstationer om "Vår politik för täckning av småpartier, bl a Sverigedemokraterna" inför valrörelsen. "Det är partier med budskap som kan beskrivas som främlingsfientliga," meddelas det. Vidare heter det att, om situationen uppstår, ett inslag som behandlar Sverigedemokraterna, "skall begreppet 'främlingsfientlig' därför användas. Det får inte betecknas som högerpopulistiskt, högerextremistiskt, invandringskritiskt eller några liknande (underförstått: förskönande, red.) «omskrivningar».
I Sverige har ordet "främlingsfientlig" en klang, som är mycket värre än de övriga tilläggsorden. Staffan Sonning motiverar det med utdrag ur Sverigedemokraternas handlingsprogram. På motsvarade sätt citerar han ur Nationaldemokraternas program. För det andra skriver Sonning att radio skall "täcka Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigtmotiverat och ta avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framföres."
Vidare skriver han att radio- och TV-lagen och sändningstillståndet kan tolkas som så att "vi skall vara partiska", när det rör sig om rasism våld, brutalitet och antidemokratiska uttalanden. Staffan Sonnings souschef, Staffan Sillén, motiverar reglerna för Weekendavisen genom att hänvisa till den svenska radio- och TV-lagens sjätte kapitel där dem första paragrafen lyder: "den som sänder TV-program och ljudprogram skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och lika värde."

Inte i DR
Danmarks Radios nyhetsdirektör Lisbeth Knudsen tar avstånd från den Sveriges Radios policy för täckning v småpartier: "Jag hävdar att det vore helt oacceptabelt i Danmarks Radio. Det är också helt oacceptabelt under danska mediaförhållanden att stifta sådana regler för hur partier skall omnämnas. Det som jag tycker är chockerande är att det klart uttryckt står att de skall vara partiska. Det tycker jag är helt otroligt, och det är långt från vad Danmarks Radio vill göra och kan göra. Jag tar starkt avstånd från det."
Kundsen säger att hon också är överraskad över att hon på den svenska journalisttidningens hemsida kunnat läsa att stora delar av den skrivna pressen har sagt sig vilja begränsa inlägg från Sverigedemokraterna under valrörelsen: "Jag kan förstå att man vill motverka nedsättande tongångar men det här överskrider alla gränser för allsidighet, det är mycket tankeväckande."
Venstres rättsordförande Birthe Rönn Hornbech har skickat ut ett pressmeddelande där hon skriver:

"Jag är djupt skakad över att Sveriges Radios ledning ni vill blanda sig i det svenska valet genom att tumma på yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är helt oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är. Historien visar tydligt hyckleriet och den överkörda yttrandefriheten i Sverige. Det är samtyranneri och en företeelse som inte hör hemma i ett demokratiskt land. Sett i ljuset av Sveriges kritik av dansk invandrarpolitik urskiljer sig hyckleriet i än större grad. I Sverige önskar man uppenbarligen hellre sopa invandrarproblemen under mattan än att lösa dem."
Birthe Rönn Hornbechs kritik blev citerad av TT och därmed tryckt i många svenska tidningar förre veckoslutet. Projekt Argus Ett intressant exempel på svensk självcensur är också förloppet kring Projekt Argus. Det var ett samarbete som blev igångsatt mellan flera olika myndigheter i Stockholmsregionen för att få klarhet i olika former av kriminalitet, t ex momskaruseller, svartarbete, organiserad smuggling, men också "på vilket sätt och i vilket omfång utländska medborgare på orättfärdigt sätt fått uppehållstillstånd och socialt bistånd från svenska myndigheter."

Den sista delen stod Migrationsverket för. Verkets 50 sidor stora rapport visar en rad exempel på missbruk av regler, t ex visade sig åtskilliga exempel på personer som hade ansökt om asyl i flera identiteter. Fördelen med detta var dels att få dubbelt bistånd, dels möjligheten att öka anhöriginvandringen. Bland annat finns exempel på missbruk där folk har fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda för att senare flytta tillbaka till hemlandet, detta utan att meddelat myndigheterna så att årsvis av utbetalningar från det svenska välfärdssystemet har skett. Det speciellt uppseendeväckande med detta är emellertid den hur liten uppmärksamhet som rapporten har fått av politiker och media i Sverige och att man nu inte längre kan läsa den på internet (fast man kan beställa den från Migrationsverkets hemsida) då alla de övriga bidragen till Projekt Argus fortfarande finns tillgängliga på internet.
"Svenska politiker och media är livrädda för att tala och skriva om de problem som rapporten beskriver," sa en medarbetare då Weekendavisen förra veckan ringde till Migrationsverket i Norrköping. Medarbetaren sa också - frimodigt för en person i en statlig styrelse till en främmande journalist - att många svenska politiker och medier i verkligenheten hoppas på att allmänna asylregler i EU så att invandringen till Sverige bromsas. Men samtidigt sa medarbetaren från Migrationsverket att de vill anklaga övriga EU-länder för att ha infört dessa omänskligt strama regler."

Taslima Nasrin: I Exil

http://www.jp.dk/arkiv:aid=1424216

Offentliggjort 22. september 2002 03:00
I eksil
Af NIELS LILLELUND,
Jyllands-Postens udsendte medarbejder.Forfatteren Taslim Nasrin bor i Sverige, selv om hun allerhelst ville bo i Bangladesh. Fanatiske muslimer har sat en pris på hendes hoved, en såkaldt fatwa. Her fortæller hun om sit syn på religion og politik - og sit håb for fremtiden.
Stockholm
Vi er et sted i Stockholms-området. Nærmere kan vi ikke komme det, nærmere tør vi ikke komme det, for dagens interviewoffer er offer også i en anden forstand. Som forfatter er hun ikke så kendt som Salman Rushdie, men hendes situation er den samme; hun
har vakt fundamentalisternes vrede, og der er en pris på hendes hoved. Hun går i fare, hvor hun går, for de muslimske fundamentalister er overalt - også i Sverige.
Det gør hende vred, snarere end ked af det. Det eneste tidspunkt i
løbet af samtalen, hvor hun får tårer i øjnene, er da hun fortæller om
hjemlandet Bangladesh.
»Det er lykkedes mig at komme til Indien. Men
Bangladesh, det er umuligt ... jeg ville gerne tilbage til Bangladesh og til min far, som er meget syg.«
Det kan hun altså ikke komme. Hun rejser verden
rundt og holder foredrag, men hjem er der ikke noget, der hedder, det lille rækkehus uden for Stockholm er et eksil, selv om hun deler det med sin svenske kæreste Gunnar, der er IT-konsulent, samt en kat, som hun er usædvanlig knyttet til. I de mørke stuer lyder klagende indiske citarer i baggrunden, ved siden af køkkendøren hænger en livagtig tegning af en gammel, støvet vinkælder, og på
fadene er der torsk og laks krydret med en ganske intensiv karry.
Kat på farten

»I Bangladesh spiser vi ikke fisk, og i begyndelsen kunne jeg ikke lide
den svenske mad. Men så fandt jeg ud af at lave den på min egen måde,« forklarer Taslim Nasrin, der uden vanskelighed drikker rødvin til maden. Hun er nervøs for katten, som er på farten efter en hektisk eftermiddag.
»Vil I høre, hvad mit
barn lavede i eftermiddags, kravlede op i træet og huggede en fugleunge. Så kom han ind med den i munden, den var ikke død, og han ruskede den rundt. Jeg tog den fra ham og plejede den, men den døde alligevel efter et par timer. Hvorfor gjorde han det? Det er ikke mig, der opmuntrer ham til det, jeg skældte ham ud,
meget ud, jeg opmuntrede ham ikke ...«
Gunnar prøver at overbevise Taslim om, at katte i almindelighed ikke behøver særlige opfordringer for at fange fugle, at de elsker at lege med dem, før de dræber, at det er kattes natur ...
Men hun lader sig ikke overbevise. Taslim Nasrin er vokset op i en
moderne muslimsk familie i Bangladesh. Hun har to brødre og to søstre, hendes far var læge og i modsætning til moderen ikke videre religiøs.
»Jeg har aldrig set ham bede ...«
Så Taslim fik ingen streng religiøs opdragelse. I
skolen skrev hun digte for sjov. »Det er ikke så ualmindeligt i Østbengalen - eller Bangladesh, som det hedder nu. Der er mange, der skriver digte, og interessen for poesi er enorm. Billetter til oplæsningsaftner med de populære poeter sælges til høje priser på den sorte børs, de koster tusinder af rupier, og digtsamlinger kan udkomme i både 12 og 15 oplag.«
Forhold, der nok kunne få vandet til at løbe ud af mundvigene på danske poeter, der sidder og sulter på de kolde loftsværelser. Og vigtigt at vide for at forstå omfanget af den succes,
der blev Taslim Nasrin til del, da hun i 1986 fik et digt optaget i et af de mange poesimagasiner i hjemlandet.
Da var hun i gang med at læse medicin for at blive læge ligesom sin far.

Fanatiske modstandere

»Min succes som digter fik en avis til at bede mig om at skrive en ugentlig klumme. Den blev meget populær. Jeg skrev om kvindernes situation, om at de blev undertrykt, og i begyndelsen var alt i orden. Da skrev jeg kun om de kulturelle sammenhænge. Men
da jeg begyndte at komme ind på religionens betydning, gik det galt. Det var omkring 1990.«
Nu begyndte problemerne for Taslim Nasrin. Overfald på hendes
redaktør, bogbrændinger, demonstrationer og diverse retssager var de første skridt, de religiøse lagde pres på regeringen for ikke bare at få Taslim Nasrins skrifter forbudt, men for simpelthen at få forfatteren dømt og henrettet.
I begyndelsen af 1993 blev den første fatwa udstedt med en dusør på 2500 dollars. Flere fatwaer kom til, prisen på Taslims hoved steg, og regeringen var ved at miste kontrollen over situationen. Da de religiøse arrangerede en generalstrejke med krav om forfatterindens hoved på et fad, kunne myndighederne ikke længere
modstå presset. De anlagde sag mod forfatteren i 1994, hun måtte flygte fra Bangladesh og har altså siden levet under jorden forskellige steder i Europa.
»Sådan er livet,« sukker hun. »Jeg kan ikke vende tilbage. Ikke så
længe, der ikke er frihed og civilisation.«
Kyniske politikere

Taslim anerkender ikke tanken om, at hvor der er et flertal af muslimer, vil der også være et krav om at indrette samfundet efter islamisk lov i en eller anden form. Hun fremhæver Tyrkiet som et positivt eksempel på et sekulariseret samfund med
et flertal af muslimer og siger om de mange islamiske diktaturer:
»De er ikke opstået som et folkekrav. Det er kyniske politikere, der udnytter folks manglende oplysning til at tiltvinge sig magten. De er bange for den sekulariserede undervisning, for den gør folk i stand til at tænke selv og træffe deres egne beslutninger. Nogle få onde mænd misbruger religionen til at undertvinge en uoplyst befolkning. Derfor er uddannelse så vigtig.«
Taslim Nasrin mener ikke, at tilstedeværelsen af et voksende antal muslimer i Europa udgør noget problem.
»Når de kommer til jer og oplever jeres sekulære stat,
vil de indse, hvilken frihed de er kommet til og se de fremskridt, I har gjort. Det vil være godt for dem og godt for den muslimske verden, som hører om dem. Så har fundamentalismen ikke en chance. Og jeres stater er stærke. Det er slet ikke noget problem. Der vil ikke komme kampe eller slagsmål af den grund.«
HovedrystenTaslim Nasrin ryster på hovedet, da hun hører om herboende muslimers krav om badeforhæng i omklædningsrummene, tørklæder ved supermarkedets kasser, svømmehaller, der lukkes for offentligheden, når muslimske kvinder skal bade alene og debatten om svinekød i skolefrokosten.
»Nej, nej, nej, det er helt forkert. Staten må være helt uafhængig af det religiøse, og ingen lov må være religiøst betinget. Man må ikke bøje sig for religiøse krav.«
Men friheden åbner også mulighed for, at religiøse grupper kræver deres egne regler respekteret. Et centralt eksempel er den danske friskolelov, i sin tid fremhævet af daværende undervisningsminister Bertel Haarder som en oplagt mulighed for muslimer til at skabe deres egne skoler efter deres egne regler. Mange muslimer
greb chancen, søgningen er stigende, og i dag synes vist ikke ret mange, at det er særlig yndigt, hvad der foregår - og ikke foregår - på de arabiske skoler med anstødelige sider, der rives ud af skolebøgerne og så videre. Kravet om tilsyn er stigende, men friskoleloven sætter vi jo højt, og den blev til, da samfundet så anderledes ud.
»I må da ikke lade dem have deres egne skoler! Det er jo
helt forkert, helt forkert. Undervisningen er jo helt afgørende. Hvordan skal tingene ellers blive bedre, hvordan skal kvindernes situation blive bedre ... det er jo helt forkert. Tværtimod må man sige til muslimer i Vesten: Hvis I ikke kan lide den sekulære stat, så må I rejse væk. Og hvis I nyder friheden her i Vesten, så har også I en forpligtelse i forhold til jeres gamle hjemlande, som
er underlagt religiøst tyranni. Der kan blive brug for jer der.«
Vestens medansvarTaslim Nasrin indser, at der er en konflikt mellem ønsket om frihed og ønsket om et sikkert værn mod religiøs fundamentalisme. Og dog fastholder hun tøvende, at så må friheden ofres.
»Jeg synes ikke, det bør være tilladt at
bygge moskéer. Kirkerne, okay, de ligger her i forvejen i de nordiske lande, men moskéer, det er noget nyt, det er samlingspunkter for fundamentalisterne ...«
Vesten har, mener Taslim Nasrin, et medansvar for væksten i den religiøse fundamentalisme.
»Hvad hjælper det at bombe uskyldige mennesker i
Afghanistan? Det gør muslimerne vrede, og det skaber kun mere fundamentalisme.
Fundamentalismen skal bekæmpes med civilisation. Med oplysning. Og Vesten skal tænke over, hvor pengene går hen, når de sender dem til fattige lande. De tror, de går til skoler, javel, men det er ofte religiøse skoler, og der foregår ingen reel undervisning, ingen oplysning. Dem skal man ikke støtte. Det er ren
hjernevask, der foregår der.«
Den eksilerede forfatter ser trods alt lyst på den muslimske verdens fremtid. »Hvor længe kan mørket herske og modstå
presset udefra? Ikke for evigt. Men man skal gøre sig opgaven klar. Mange i Vesten forsvarer islam, støtter religionen, fordi I tror, det er at forsvare andres kultur. Nej, islam er det, der ødelægger vore lande og vores kultur. Jeg elsker mit land og min kultur, men jeg hader religionen. Og I skal vide, at hvis I støtter islam, er I med til at ødelægge os. Islam har ingen respekt for mennesker og menneskelivet, derfor skal den bekæmpes. Men der er meget hykleri i
Vesten. Mange af flykaprerne fra 11. september havde forbindelser til Saudi Arabien - hvorfor hørte vi ikke noget om det? Fordi USA har olieinteresser der
...«
Drømmen om BangladeshDet er mindre end en måned siden, at regeringen i Bangladesh forbød Taslim Nasrins seneste bog. Hun er i gang med at skrive sin selvbiografi i fem dele, og hun forventer ikke, at nogen af bindene vil slippe gennem det religiøse nåleøje i hjemlandet. Men hun drømmer om det, om at kunne
vende hjem.
»Sverige er ikke rigtigt hjemme. Jeg savner Bangladesh og min
familie.«
niels.lillelund@jp.dk

Thomas Gür: Velfærdsstatens fallit

Niels Lillelund finder endnu engang en interessant person at interviewe - sommeren 2002

http://www.jp.dk/arkiv:aid=1265622

Offentliggjort 25. maj 2002
Velfærdsstatens fallit
Af
NIELS LILLELUND

Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer, der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas Gür. De skandinaviske
velfærdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindrer os i selv at vælge, hvem der skal optages i samfundets midte.

Da en gruppe bøsser, lesbiske og transseksuelle sidste sommer drog på den farvestrålende Mermaid Parade fra Nørrebro Station til Rådhuspladsen, ventede der dem en ubehagelig overraskelse. Skjult i en port stod en lille gruppe indvandrere bevæbnet med sten og flasker, og da optoget passerede,begyndte kasteskyts at regne ned over de rystede og forskræmte paradedeltagere. Politiet greb forholdsvis hurtigt ind, men da man bagefter skulle gøre skaden op, var det ikke kun de fysiske skrammer, der gjorde ondt. Rigtig mange mennesker - mange flere end dem, der deltog i paraden - var blevet ramt på deres selvforståelse. For bøsser er jo en minoritet og skal derfor per definition opmuntres og beskyttes. Og indvandrere, ja, de er jo også en minoritet, ædle mennesker med ædle værdier. Hvad skulle man da stille op med det passerede?

Folk som Klaus Bondam og Torben Lund, erklærede homoseksuelle og desuden varme fortalere for det multikulturelle samfund, var i svare problemer. Ritzaus Bureau prøvede at dølge episoden ved at omtale de stenkastende som "en gruppe unge", men katten var ude af sækken.
Og det er optrin som dette, der rammer den multikulturelle ideologi lige i hjertekulen. En særlig ideologi»Den vesteuropæiske indvandrerpolitik - især den skandinaviske - bygger på en særlig ideologi, som har to ben. Det ene er den såkaldte kulturrelativisme, altså dette, at man opfatter alle kulturer som lige værdige. Der findes altså ingen kulturelle sandheder og ingen moralske sandheder, og der er ingen principper, der er bedre end andre. Om man går ind for stening eller samfundstjeneste, det kan være lige godt inden for hvert sit kulturelle værdisæt. Det er det ene.

Det andet ben er det civilisationskritiske, vor opfattelse af indvandreren som den ædle vilde, der repræsenterer nogle renere og mere nære ting - ting, som vi i vores dekadente og modernistiske kultur har glemt. Slægten f.eks. Vi forestiller os, at indvandreren i en vis forstand er tættere på "det rene menneske", ubesudlet af det moderne samfund og derfor af en højere moralsk kvalitet,« siger den
svenske kommentator Thomas Gür, som i flere år har beskæftiget sig med svensk indvandrerpolitik og har skrevet fire bøger om emnet.
Multikulturalismen, kalder han den tankegang, som udfordres, når bøsser bliver stenet, eller når en far slår sin datter ihjel, fordi hun klædte sig upassende og i det hele taget opførte sig som en "hore".

»Det er sket mange gange før i Sverige, men det har ikke været noget, man talte om. Her udfordres jo feminismen, og det bliver nødvendigt at tage stilling. I Sverige har feministerne foreløbigt klaret den sag ved at sige, at kvindernes undertrykkelse principielt er den samme overalt i verden. Så der er ingen egentlig forskel på, om en svensk kvinde bliver bedt om at vaske op eller en afghansk kvinde får udgangsforbud eller bliver tævet - det er varianter af det patriarkalske system.«
Når multikulturalismen er stødt på reelle problemer, har svaret været tavshed. Det måtte ikke omtales. Heller ikke de mange kriser i indvandrerfamilier, hvor de unge piger drages af den større
frihed, som det moderne samfund tilbyder dem, mens mændene og drengene søger at bevare deres privilegier, selv om deres patriarkalske rolle reelt er udspillet.
»Her flytter multikulturens fallit ind i intimsfæren, men det er
ikke noget, vi taler om.« Thomas Gür er selv indvandrer. Han kom fra Tyrkiet til Sverige som 11-årig, og som historisk og udenrigspolitisk orienteret journalist har det interesseret ham at undersøge de tanker, som politiske ledere har gjort sig i forbindelse med den voldsomme forandring af det svenske samfund, som begyndte omkring 1970, da indvandringen for alvor tog fart.
»Hvad har man set for sig? Det var mit udgangspunkt. Jeg fandt frem til, at man faktisk ikke havde tænkt noget som helst. Og hvis man havde tænkt, havde man sagt, at der ikke var noget problem. Og hvis der var et problem, var det et problem, man sagtens kunne løse. Typisk for den moderne socialstat har man set det som et stykke socialt ingeniørarbejde og helt ignoreret den kendsgerning, at mennesker ikke skifter kultur fra den ene dag til den anden.«
Socialstaten er ahistorisk, for den savner respekt for historien, siger Thomas Gür. Og det er f.eks. derfor, den svenske udvandringshistorie ikke er blevet studeret overhovedet i forbindelse med den svenske indvandrerpolitik.
Indvandringen til Sverige kunne ellers nok trænge til at blive studeret. Den er et afgørende brud med den gamle idé om folkehjemmet, enhedsmodellen, som er stærkere her end vel noget andet sted i verden. Det svenske indvandrerpolitiske projekt har gået ud på at knytte denne idé sammen med ideen om det multikulturelle, og det har haft uhyggelige konsekvenser, mener Thomas Gür:
»Et godt eksempel er modersmålsundervisningen i de svenske skoler. Tænk på, at finske børn i 1950'erne havde forbud mod at tale finsk i skolen. Der måtte udsendes et dekret til lærerne om, at de trods alt ikke skulle gribe ind, når der blev talt finsk i frikvarteret. Så stærk var den grundlæggende tanke om, at i Sverige talte alle det samme sprog. Så da indvandrerne kom fra bl.a. Jugoslavien, indførte man modersmålsundervisning i skolerne med det udtrykkelige formål, at de ikke skulle åbne deres egne skoler. For i Sverige går alle på den samme skole.«
Dengang fik man ikke statsstøtte, hvis man ville åbne en privatskole i Sverige. Den ordning blev kun lempet, fordi den daværende svenske statsminister - af historiske grunde - ikke ville forbyde jøderne at have deres egen skole. Det blev den undtagelse, andre minoriteter kunne henvise til.
»Men både den valgfrihed og kravet om modersmålsundervisning var med til at stigmatisere de nytilkomne. For at få den svenske majoritet til at goutere de nytilkomnes særlige rettigheder, opfandt man den "videnskabelige" begrundelse, at det var den bedste måde at lære svensk på. Med andre ord: Ali er nødt til at gå to timer til tyrkisk hver uge, han er ikke som os, han er anderledes. Valgfriheden var en
særbevilling fra folkehjemmets side.«
Positiv særbehandling

Mona Sahlin - og andre med hende - klynger sig til ideen om folkehjemmet, mener Thomas Gür. Derfor vil hun lukke for den nødvendige indvandring af højt kvalificeret arbejdskraft, men samtidig indføre positiv særbehandling for de indvandrere, der
allerede er i landet. »At lukke dem ind, man rent faktisk har brug for, burde være ethvert samfunds simple ret. Men velfærdsstatens lighedsideologi forbyder os at gøre det. Vi kan jo ikke sortere mennesker. Vi kan ikke vurdere hver enkelt på kvalifikationerne, for hos os skal alle have den samme levestandard.
Men jo højere, man sætter den levestandard, desto højere mure er man jo nødt til at bygge. Da den tidligere svenske statsminister, Ingvar Carlson, sagde, at vi må give alle nytilkomne en værdig modtagelse, mente han egentlig: Hvis vi ikke kan give dem en treværelses med bad på statens regning, så er det bedre, at de
dør i Kosovo. De skal ikke komme her og være i nød. Også på det punkt er der en indbygget selvmodsigelse i multikulturalismens ideologi; velfærdsstaten er jo selv i strid med menneskerettighederne, for den gør forskel på landets borgere og andre «
Grænserne kommer man ikke uden om. Grænserne mellem dem, der er inde, og dem, der står udenfor. Og de grænser er blevet skarpere i de seneste år. Også i Sverige:
»Hvis man ser på, hvad den svenske socialdemokratiske
regering har gennemført de sidste år, ligner det til forveksling Nya
Demokraternes (det nu hedengangne protestparti, red.) program. Man taler bare ikke om det som i Danmark. Danske politikere må enten være mere ærlige - eller måske bare politisk set dummere, siden de taler højt om det. De regler om familiesammenføring, som den danske regering vil gennemføre, eksisterer allerede i Sverige. Ikke vedtaget med lov, blot som en bureaukratisk realitet.«
Det er i den sammenhæng, den svenske kritik af Danmark skal ses.
»Der er for mig at se to grunde til, at Mona Sahlin siger, hvad hun siger. Den ene er, at den svenske regering jo også har været udsat for en del kritik af sin indvandrerpolitik, og så er det rart at kunne pege på nogle andre og sige: Se dem, de er værre. Den anden er, at Mona Sahlin ganske enkelt ikke tænker særlig dybt over tingene. Hun analyserer ikke et emne, før hun udtaler sig om det, og hun er formodentlig ikke engang klar over, at hendes egen regering faktisk har gennemført en politik, der til forveksling ligner den, hun nu
kritiserer.«
Det handler, siger Gür, i sidste ende om, at Mona Sahlins selvforståelse og syn på velfærdsstaten bygger på en illusion. Nemlig den idé, at hele verden bør og kan være på svensk bistandshjælp. Det er den uudtalte forudsætning for hendes forargelse. At det i virkeligheden ikke kan lade sig gøre, ved de svenske politikere naturligvis godt, men de taler ikke om det, for
det ville være at tale om det onde, om at gøre forskel.
Og i Sverige - som i Danmark - har alle det per definition godt, og verden er velordnet. Det er udgangspunktet, og det smitter af på politikken. I midten af 1970'erne afskaffede man f.eks. forsørgelseskravet til nye ansøgere om statsborgerskab i Sverige. Det skete med den ordrette begrundelse, at i Sverige kan alle i dag forsøges - enten ved at forsøge sig selv eller ved at blive forsørget af det offentlige.
Samhallat eller allmänet er de svenske udtryk, og i sproget ligger også en vigtig kilde til forståelse af den svenske tankegang. I Sverige
skelner man ikke - og har i lange tider ikke skelnet - mellem samfund og stat. Det hænger sammen med, at staten historisk set har været en positiv aktør. Den har formået at samle høj og lav, adel og bonde, den har forhindret konflikter og skabt homogenitet, og den har derfor været det perfekte udgangspunkt for opbyggelsen af en socialstat.
At tæmme mennesket

Netop opfattelsen af staten som et gode var det, der skræmte den tyske forfatter Hans Magnus Enzensberger, da han besøgte Sverige i 1982 og hensank i en mild tristesse midt mellem alle de pædagogiske institutioner under det socialdemokratiske overherredømme:
"Det så fuldstændig ud, som om denne politiske kulturs evige forvaltere, socialdemokraterne, havde haft held med et projekt, som ganske andre regimer, fra teokratiet til bolsjevismen, allerede havde lidt skibbrud med: nemlig at tæmme mennesket."
Men de mennesker, der siden Enzensberger skrev sit essay
"Svensk efterår" er kommet til Skandinavien, er ikke tæmmede. Langt fra. Mange af dem kommer fra en verden, hvor den almindelige knaphed på ressourcer af alle slags gør, at enhver er sig selv nærmest.
Velfærdsstaten bygger som bekendt på en grundlæggende solidaritet borgerne imellem. En solidaritet, vi tager for givet i de skandinaviske lande, men som udelukkende eksisterer, fordi vore samfund har været så homogene. Det er ikke tilfældigt, bemærker Gür, at der ikke
findes nogen multikulturelle velfærdsstater.
»Hvis du ankommer fra f.eks. Libanon, må du se med undren på den skandinaviske samfundsopfattelse. Du kommer fra et sted, som kendetegnes ved blodig strid mellem en lang række grupper, så dit udgangspunkt er et andet, nemlig selvopholdelsen. Det udgangspunkt tager du med til Skandinavien. Landet, du kommer til, synes at ligge åbent med en masse fordele, der venter på at blive udnyttet. Sådan opstår bistandsrytteriet, foragten for det nye land - den betragtning, at det jo "bare" er svenskerne, man snyder ...«
Den slags har det i Sverige - som i Danmark - været noget nær
forbudt at sige, hvis man ikke ville stemples som mørkemand.Indvandrernes øgede andel af kriminaliteten, kvindeundertrykkelse, retssyn og så videre har været unævnelige forhold, fordi der inden for velfærdsstatens mure kun måtte findes et
"vi", en homogen masse. Vi har i virkeligheden ikke fantasi eller plads til at forestille os, at ikke alle i sidste ende ønsker at være som os.

Velfærdsstaten vil dø

Det er dette "vi", der er ved at krakelere med den radikale forandring af de skandinaviske samfund. Står vi da over for velfærdsstatens sammenbrud? Thomas Gür mener ja.
»Velfærdsstaten vil dø. Ikke ideen om velfærd, men staten som velfærdsordningernes garant. Det ulykkelige er, at vi klamrer os til dens ideologi, og derfor ikke selv får lov at bestemme, hvem der skal komme og hjælpe os i fremtiden. For vi har brug for hjælp. Vores
befolkning bliver ældre og ældre. Men velfærdsstaten er ikke gearet til at tage mod hjælp udefra i form af nyt blod, den er sat i verden for at fordele goder, der allerede er skabt inden for dens mure. I Sverige er f.eks. princippet om, at den sidste ansatte skal fyres først, ligefrem fastsat ved lov. Gæt selv, hvad det betyder for indvandrere på arbejdsmarkedet Vor ideologi har spillet fallit.
Det burde vi have indset i tide. Nu spræller politikerne på krogen, mens de klamrer sig til illusionen om, at situationen blot kræver en mindre justering. Det holder dem flydende til næste valg.«
Når Thomas Gür i den grad tager bladet fra munden, skyldes det vel delvis også, at han kan tillade sig det. Ham kan ingen beskylde for at være racist, for han er født i Tyrkiet og dermed selv
indvandrer. Han kan tale frit om tingene.
»Men jeg skal huske at sige - for jeg kan nemlig godt skelne: Jeg elsker Sverige - bare ikke den svenske stat.«
niels.lillelund@jp.dk
THOMAS GÜR
Født i Sparta, Tyrkiet i 1959. I 1970 - som 11-årig - kom han
til Malmö sammen med sine forældre.
I 1980 blev han journalist ved Dagens Nyheter i Stockholm med forsvars- og sikkerhedspolitik som speciale. Blev senere
lederskribent ved Svenska Dagbladet og kommentator ved Finanstidningen. Han har været svensk FN-officer i Libanon, pressetalsmand for det svenske forsvar, pressechef i regeringen Bildt og chef for Ja-kampagnen ved folkeafstemningen om
EU. Han driver i dag selvstændigt PR-firma og fungerer sideløbende som politisk kommentator.

Timbro: Från Folkhem til fattigstuga ?

http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175665379

En kort omtale af en bog fra tænketanken Timbro af økonomerne Gidehag og Bergström - men illustrativer er de grafer og tabeller i PDF som kan klikkes:

Sverige versus USA En analys av tillväxtens betydelse

Erbjudande: Köp "Sverige vs USA" samt "Den orättvisa rättvisepolitiken"
av samma författare för endast 101 kronor.

Läs mer här >>

Se ett urval av
diagram och tabeller från boken här >>
Ladda ner boken som PDF här >>
Författarnas sammanfattande bildspel (PDF) >>

Från folkhem till fattigstuga?
Den svenska framgångssagan har de senaste drygt 30 åren naggats i
kanten. I internationellt perspektiv har vår utveckling halkat efter under den perioden. Tvärtemot den gängse uppfattningen bland svenskarna är vi inte längre en av världens rikaste industrinationer.
Den långsiktiga tillväxten, som är helt avgörande för välståndet i ett land, har helt enkelt varit för svag.

De senaste decennierna har stigande skatter och en expanderande offentlig sektor gjort det mindre lönsamt att studera och arbeta extra, svårare att starta och mindre lönsamt att driva företag. Dessa faktorer har tillsammans haft mycket negativ inverkan på svensk ekonomisk utveckling.
Författarna har under snart två år jämfört utvecklingen i Sverige och i USA och presenterat sina resultat för en bitvis misstrogen och kritisk omvärld.
USA har under lång tid haft en snabbare utveckling än Sverige, vilket ger utslag bland annat i hushållens inkomster. Även om de årliga skillnaderna inte är så stora kan de långsiktigt få dramatiska effekter på den ekonomiska utvecklingen.
De senaste åren har tillväxtfrågorna börjat få större utrymme i den
politiska debatten i Sverige. Men det krävs mer än så – tillväxtfrågorna måste snarast möjligt få högsta prioritet. Nu behövs politiker som vågar driva de långsiktiga tillväxtfrågorna och har mod att genomföra alla de reformer som krävs för att föra in Sverige på en högre tillväxtbana. Fredrik Bergström är VD för HUI, Handelns utredningsinstitut och Robert Gidehag är VD i Skattebetalarnas förening.

Weekendavisen: Blågul racisme

tryrkt i Weekendavisen og i Morgenbladet, Oslo - men ikke i Sverige

Av FREDE VESTERGAARD, Weekendavisen , København

26.07.02.Ytringsfriheden i Sverige er virkelig begrænset af politisk korrekthed, mener den svensk-amerikanske antropolog, professor Jonathan Friedman. Denbegrænsesaf dem, der skulle forsvare den. Og de indrømmer det selv, siger han.Kajsa Ekholm-Friedman er professor i socialantropologi ved Lunds Universitet.
For fem år siden blev hun inviteret til at holdeet foredrag i en nystiftet forening, der hed Folkeviljen og Masseindvandringen. Det kom hun til at fortryde. Indeholdet i hendesforedrag blev aldrig diskuteret, men der rejste sig et ramaskrig i svenske medier over, at hun havde accepteret invitationen.Foreningen, som hun ikke var medlem af, og hvis levetid blev kortvarig, kan formentlig bedst sammenlignes med Den danskeForening. På universitetet i Lund krævede 27 studenter og lærere hende fyret fra sin daværende lektorstilling. Jeg husker stadigomtalen i Dagens Nyheter og ringede derfor til hende for at spørge, om hun ville fortælle om sine erfaringer med den undertrykte debatom den svenske indvandringspolitik. Men hun er stadig så skræmt, at hun straks siger nej. Hun siger, at hun var og er interesseret i,hvad der sker med hendes samfund, men hun vil ikke risikere ny forfølgelse. Sagen havde været forsøgt rejst igen, da hun for to årsiden blev udnævnt til professor.Men jeg kan prøve at spørge hendes mand, Jonathan Friedman, om han ville stille op til et interview, siger hun. Det ville han. Så meget mere som han netop havde afsluttet en bog, PC Worlds (University of California Press), der er en analyse af fænomenet, der gør brug af eksempler fra USA, Frankrig og Sverige.Jonathan Friedman er ligeledes professor i socialantropologi i Lund (samt ved Écoles des Hautes Études en Science Sociale, EHESS i Paris). Men som amerikaner følte han sig - trods mange år i Sverige - ikke under det samme pres, sagde han.

Så derfor sidder jeg en solrig eftermiddag sammen med professor Friedman i haven til familiens sommerbolig i Kivik by, et hyggeligt lille fiskerleje nord for Simrishamm, der er omgivet af en betydelig del af Sveriges frugtplantager.Det er meget svenskt alt sammen.

Debattens økologi
Der hænger et svensk flag over nabohusets balkon.Friedman siger, at det i nogen kredse er på kanten til at være udtryk for racisme. Han fortæller, at der i 1995 kom en regeringsrapport, som foreslog, at begrebet racisme blev udvidet tilat omfatte alle udtryk, der er baseret på »ekstremt positive vurderinger af ens egen kulturelle identitet«, også selv om de ikke lægger afstand til andre grupper.

Men først et par tal om indvandringen til Sverige. Fra 1980 til og med 2000 gav Sverige permanent opholdstilladelse til 255.000 asylansøgere, de fleste på humanitært grundlag, samt 327.000 familiesammenføringer, altså i alt 582.000 personer. Sammenlignet med Danmark har der været meget lidtoffentlig debat om denne ret så store indvandring. Jonathan Friedman:
»De, der mener, at denne indvandring har været for stor og for hurtig, har ikke mange muligheder for at få synspunktet frem til offentlig debat. En person, som siger, at vi skal behandle dem, som allerede er her, på lige fod med svenskere og integrere dem godt, men som også siger, at vi skal begrænse nytilgangen fremover, betegnes som fremmedfjendsk og racist. Man skelner ikke i Sverige mellem nytilgangen og dem, som allerede er her. I Sverige diskuteres disse ting ikke åbent.

Der er ikke ytringsfrihed, når det gælder indvandringspolitikken. Og selv om medier og politikere benægter det, indrømmer de på samme tid, at sådan er det. Tag reaktionen i de svenske medier efter Dansk Folkepartis annonce i Dagens Nyheter i slutningen af juni. I en leder i den store tabloid-avis Expressen skrev den politiske redaktør P.M. Nilsson bl.a.: »Pia K. mener, at hvis låget tages af og meningsudvekslingen blev fri, ville der komme det samme indvandringsfjendtlige opkog her som der. I en henseende har hun ret. Den svenske politiske og mediale elite arbejder aktivt og åbent for at modvirke racisme. Den hykler ikke. Derfor er der rimeligvis folk i Sverige, som føler sig modarbejdede, og hvis meninger ikke trykkes eller sendes.«« citerer Jonathan Friedman.
[....]Jonathan Friedman uddyber: »Problemet med den styrede debat forstærkes af det, som jeg på engelsk har kaldt associationismen i den offentlige debat i Sverige. Man kunne også kalde det sammenkædningstaktikken. Som jeg var inde på før, føres der ikke en nøgtern diskussion om vores indvandringspolitik, fordi bare det at tale om størrelsen af indvandringen eller konkrete konsekvenser af indvandringen straks klassificeres som og associeres til ordet fremmedfjendtligt. Og at være fremmedfjendtlig associeres til at være racist, og det sammenkædes ofte med at være fascisteller nazist.Man klassificerer og kategoriserer diskussionen væk i stedet for at forholde sig til det problem, der er udgangspunktet. Denne tilbøjelighed til automatisk at associere fra et værdineutralt ord til ord, som alle tager afstand fra, bevirker, at den styrede ytringsfrihed ikke blot fjerner racistiske ytringer, som er det erklærede formål. Den umuliggør en rationel diskussion om konkrete problemer.[....]

Jonathan Friedman nævner, at en artikel af en historiker i Sydsvenska Dagbladet nogle dage tidligere havde sammenlignet omfanget af historieundervisningen i den svenske og danske gymnasieskole. Den viste, at antallet af timer, der var sat af til undervisningen i Sverige, kun var halvdelen af de danske, men også at man - i modsætning til Danmark - helt kan fravælge historieundervisningen, som mange gør. Sverige har i øvrigt med stort held undtrykt historien om sine egne relationer til Tyskland under krigen. Et andet eksempel på fortrængning er en doktordisputats fra Lund om folkhemmets landsfader i 1930´erne og 1940´erne, Per Albin Hanssons, stærkt rosende breve til Mussolini om det korporative system i Italien - fundet i italienske arkiver. Den blev totalt ignoreret, da den kom i 1995, siger Friedman.

Friedman fortsætter med at sige, at nedtoningen af Sveriges historie falder i tråd med den såkaldte integrationsproposition (dvs. integrationslov,red.), som blev vedtaget i december 1997, og som proklamerede, at »Sverige er et multikulturelt samfund«. »Det hedder direkte i bemærkningerne til loven: »Eftersom en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse«.

Implicit siger propositionen altså, at det ikke er landet Sverige, som har en historie, men de forskellige folkegrupper. Hver folkegruppe har sin egen historie, og der er så mange nu, at man ikke kan sige, at der er en fælles historie. Svenskerne er gjort til en etnisk gruppe i deres eget land, uden at det har været oppe til diskussion. Som jeg opfatter det, er det i virkeligheden en racialistisk tankegang, der ligger bag en sådan opsplitning af befolkningen på den svenske stats territorium i forskellige grupper. Altså en opfattelse af at verden består af forskellige racer. Og en tankegang, der gør svenskere til en etnisk gruppe blandt flere. Hvordan finder man så et fælles grundlag for staten og borgerne, når det skal findes et andet sted end i historien og det nationale?«

- Expressens politiske redaktør P.M. Nilsson skriver i den omtalte leder om Dansk Folkepartis annonce, at »svensk er man, hvis man går ind for lighed og demokrati samt dyrker den stenede natur. Svenskheden går det at tilslutte sig, selv om det ikke er helt let. Danskheden er mere lukket«.

Han siger også, at en svensker ikke er svensk på samme måde, som en dansker er dansk. Det svenske selvbillede er idéstyret, skriver han? »Det errent vrøvl.

Den svenske identitet er præcis som den danske og som alle nationaliteter i Europa. Den er stærkt bundet til det kulturelle. Det viser alle undersøgelser. Det står i stærk kontrast til USA, hvor den nationale identitet først og fremmest er politisk i indhold, og hvor den territoriale historie bestemt ikke forkastes, selv om USA er immigrationslandet over alle.Integrationspropositionen hæver staten op over nationen. Man er svensk, hvis man har svensk statsborgerskab. Der findes en stat, men nationen findes ikke længere. Derimod findes der en række etniske grupper.
Etnisk svensker
Der var i øvrigt en pudsig situation i TVomkring den tid, da integrationsloven blev vedtaget. Den daværende integrationsminister Lars Engquist blev spurgt, om han var svensker.Nej, skyndte han sig at sige, sådan umiddelbart og nærmestforskrækket over spørgsmålet, og så begyndte han at fortælle om,hvordan han havde skotter og danskere blandt sine forfædre.«Friedman griner ved tanken om ministerens reaktion. »Jeg vil ikke kritiserere, at man vælger at gøre staten til samlingspunktet istedet for nationen og det nationale. Selvfølgelig kan man vælge at gøre staten til territorialstat - som den var i det absolutistiskeEuropa - og opgive nationalstaten, som jeg mener, man er på vej til. Det er derfor, man er bange for historieundervisningen. Det jegkritiserer er, at politikere og medier ikke har lagt denne beslutning ud til bred debat i den svenske offentlighed, og isærdeleshed, at man ikke har kunnet diskutere den åbent og fordomsfrit, uanset om man er tilhænger eller modstander af en sådanudvikling.«
Berufsverbot
- Du nævnte tidligere, at der iforskningsverdenen er en stærk social kontrol med, at forskningsresultaterne er politisk korrekte. Og at forskerne siger de rigtige ting. Da vi talte sammen i telefonen, sagde du, at der er flere tilfælde af berufsverbot i Sverige, ikke blot i offentlig administration, men også på universiteter og læreanstalter, hvor folk er blevet afskediget alene på grund af medlemskab af Sverigedemokraterne.

»Der findes berufsverbot i Sverige. Det erhævet over enhver tvivl, for der er flere eksempler på domme, hvor fyrede sverigedemokrater har fået domstolens ord for, at fyringen - som oftest begrundet i samarbejdsvanskeligheder - var uberettiget. Men de har ikke fået deres job tilbage. I stedet har de fået erstatning. Det er en ren udrensning. Og det er ikke i overensstemmelse med Grundloven, for man har ret til at arbejde, uanset hvilket parti man er medlem af.

Der er flere tilfælde i administrationen og i skolevæsenet, men også på de højere læreanstalter. Folk, der er imod den nuværende indvandringspolitik, stemples som fremmedfjendske, og så går associationskæden videre til racist, facist og nazist.Et universitetsspeciale om ungdomskriminalitet blandt unge indvandrere i Göteborg blev underkendt, ikke af opponenten forøvrigt, men af eksaminator, som ikke kunne lide de udtalelser fra unge indvandrere, der var citeret i specialet. Der er flere tilfælde.«

»Men der er begyndt at komme advarsler,« siger Jonathan Friedman. »Bo Rothstein, der er en fremtrædende professor i statskundskab i Gøteborg, har lige som andre advaret mod indgreb i forskningsfriheden. Rothstein sammenlignede sidste år i Göteborg- Posten Sverige med Østtyskland.»For den, som vil og vover at se, er parallellerne til dagens svenske universitetspolitik åbenbare. Kravene om politisk korrekthed og om at være magten tilpas er store.« Og i Dagens Nyheters kronik i søndags anklagede statskundskabsprofessor Leif Lewin fra Uppsala Universitet at de senere års kraftige indskrænkning af universiteternes uafhængighed i 1990´erne har åbnet nye muligheder for, at politisk korrekte rektorer - som er udpeget af regeringen - kan gå statsmagtens ærinde overfor besværlige professorer. »Og det er ikke bare en konspirationshypotese. Vi har i den senere tid, og signifikant nok især inden for samfundsvidenskaberne, set eksempler på, at man skaffer sig af med de ubekvemme«, skriver Lewin. »På læreanstalten i Falun i Dalarna,« fortsætter Friedman, »var der enlærer, som ifølge studenterrådets eget udsagn var en meget dygtig. Han læser uddrag af et brev, hvor Studenterrådet krævede hendeafskediget efter at det i den lokale avis Dala-Demokraten sidste år kom frem, at hun var medlem af Sverigedemokraterne. I brevet hedderdet: »Den første reaktion hos de studenter, som har været i kontakt med Eva Nyman, var forbøffelse. Nyman, som er så vidende. Nyman somer så rolig og forstående, Nyman som ikke er kronraget eller gør nazistiske hilsner. Den Nyman, studenterne har mødt, har været denprofessionelle og meget kompetente lærer, som hun faktisk er. (?)Nyman var den mest kompetente af ansøgerne til den ledige stilling.«

Alligevel krævede de hende afskediget, og hun fik ikke sit vikariatforlænget, det gik til en anden. Og hun er ikke den eneste. Der er andre eksempler. Og der er eksempler på, at universitetslærere erblevet tvunget til at opgive igangværende forelæsningsrækker, fordi de ikke var politisk korrekte.Der var en lektor, en velkendt fredsforsker, i Göteborg - en "vänsterkille" - som holdt en forelæsningsrække om Europas ekspansion i middelalderen og om korstogene. Instituttet blev tvunget til at afbryde hans undervisning. Jeg har selv holdt et kursus om politisk korrekthed,som blev hårdt kritiseret, men jeg gjorde det alligevel. Jeg har den fordel, at jeg er udlænding, så jeg kan gøre mere end andre kan.«
Hvorfor det? Du er i et ansættelsesforhold som professor i Lund. Og svenske professorers ansættelsessikkerhed og dermed uafhængighed erblevet svækket i løbet af 1990´erne

»Jo, jeg er i et ansættelsesforhold, men jeg er udlænding. Jeg er jøde og newyorker af oprindelse. Jeg har ikke den samme angst, som de fleste svenskere har, ved at gå på tværs af det vedtagne. Jeg kan sige mere og gøre mere. Jeg føler ikke den samme skam eller tænker på, hvad andre mener, fordi jeg kommer fra New York. Der kan man ikke overleve, hvis man er bange for det. På den anden side er det måske nok kommet mig til skade en gang imellem, når jeg skulle søge forskningsmidler, men det er jeg gammel nok til at kunne klare.«

Denne artikkelen er trykt i sin helhet i Weekensdavisen, København, 26.07.2002, og i Morgenbladet, Oslo, 09.08.2002.

Et af historiens mest magttro journalistkorps

Journalisteres partisympatier 1954-1999 - taler for sig selv.Kurt Wickmans referat af en større undersgøelse fra Göteborgs Univeristet. Ikke ganske uden dansk relevans...........................................

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

En av historiens mest statstrogna journalistkårer
av Kurt Wickman, fil dr och författare

Nästan 70 procent av den svenska journalistkåren sympatiserar med vänsterpartierna. Det är en from förhoppning att det inte skulle påverka deras uppfattning om problemställningar och nyhetsvärde. Tvärtom liknar de en sekt med förutsägbara och från allmänheten avvikande uppfattningar. Resultatet är en uttråkande politisk korrekthet, där minsta problem i privat välfärdsproduktion får en uppmärksamhet som normalt reserveras för rockstjärnor. De ska inte bli förvånade över att allt fler stänger av och lägger ifrån sig tidningen.

Anmärkningsvärd information når oss från universitetet i Göteborg. Det gäller den svenska journalistkårens politiska sympatier. En allmän känsla av att medierna fungerar som en oberoende socialistisk kraft i samhällsdebatten tycks bekräftas. 1999 sympatiserade 31 procent av alla journalister – inom radio, TV, tidningar och tidskrifter – med vänsterpartiet. Det är också största parti inom
journalistkåren, följt av socialdemokraterna på 27 procent. En tidigare flirt med miljöpartiet har – tillfälligt? – lagt sig. Miljöpartiet hade 10 procent av sympatierna. En sammanfattning av hela undersökningen är värd att återge:

Svenska journalisters partisympatier
1954-1999 :

klik for at se tabel og procenter:

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

Källa:
Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga institutionen JMG.

Tabellen är i högsta grad anmärkningsvärd. De värden man förväntar sig för en samhällsgrupp som är så mycket exponerad för – och förväntas rapportera – folkliga stämningar, är uppenbarligen andra än dem vi ser i tabellen. Sympatierna borde självfallet ligga relativt nära utfallet i allmänna val.

Journalisternas politiska uppfattningar borde ju rimligen fördela sig ungefär som befolkningens. Men det gör de nu inte. Några rent egendomliga effekter är påtagliga. Intressanta följderJournalisterna stöder regeringskoalitionen och staten i extremt hög grad – mer än två tredjedelar av journalisterna sympatiserar med något av regeringspartierna. Det är tveksamt om det någonsin har funnits – ens i fascistiska eller kommunistiska diktaturer – en så gentemot staten hängivet lojal journalistkår – som ju gärna vill beskriva sig som ”kritisk mot makten” för att rätt kunna utöva sitt yrke. Men ”makten” tycks uppfattas i rent leninistisk mening – det är främst ”privatkapitalismen” som utövar den.

Statskapitalismen – eller rentav statssocialismen – hamnar lätt utanför blickfältet för den som har en socialistisk dagordning.
I några avseenden är dock journalistkåren rimligen inte riktigt nöjd med regeringens sammansättning. Dominerande parti borde vara vänstern – d v s Gudrun Schyman borde vara Sveriges
statsminister. Vänsterpartiet borde ha de tunga ministerposterna,
socialdemokraterna de medeltunga och miljöpartiet ett par av de lätta – en koalitionsregering karaktäriserad av ”kommunism under påverkan av miljösynpunkter och fackföreningar”. För bara några år sedan (1995) såg journalisternas sympatier något annorlunda ut – de låg då snubblande nära en mer renodlad vänsterregering – en koalition mellan vänsterpartiet och miljöpartiet.

För 44 % av de svenska journalisterna var detta den bästa lösningen på hur Sverige politiskt skulle utvecklas under bland annat inträdet i EU. Ytterligt anmärkningsvärd är opinionsutvecklingen 1989–1999. Intellektuella borde mer än andra påverkas av de stora förändringarna i omvärlden. Journalister har ju också som yrke att rapportera och tolka deras innebörd. Det faktum att hela det kommunistiska imperiet i Europa föll ihop som ett korthus satte dock inga särskilt synliga spår i sympatierna – i stället stärktes vänstern ofantligt och blev största parti bland journalisterna. En sådan märklig immunisering gentemot en motspänstig utveckling brukar normalt kunna förklaras av att man sätter upp en rad ideologiska skärmar för att filtrera bort svårsmält information – det finns väl ingen anledning att tro att förklaringen är annorlunda för journalistkåren.
Den borgerliga oppositionen är närmast utraderad inom journalistkåren. Moderaterna, som är det stora borgerliga partiet
med omkring 25 procent av väljarna bakom sig, har omkring 10 procent av journalisterna med sig. Om det gick att göra en nedbrytning för t ex Stockholm skulle polariseringen troligen bli ännu större.
Största borgerliga parti är i stället folkpartiet, vilket kan vara lättare att förstå. Det fungerar i allt väsentligt som ett semi-borgerligt parti, inte sällan som ett stödparti för socialdemokraterna, en position som partiets egen kader normalt återvänder till efter kortare eller längre ”utflykter” till mer borgerliga synpunkter. Den politiska villrådighet som vilar runt folkpartiet gör väl att de 14 procenten journalistsympatier närmast skall tolkas som ett relativt ointresse för partipolitik. Det är ungefär samma andel av den normala väljarkåren som i opinionsmätningar väljer att inte uppge partisympati.
Andra, inte mindre intressanta, följderDet är ett välkänt fenomen att politiskt homogena grupper lätt antar sekteristiska drag. Frånvaro av alternativa tolkningar av egna och andras positioner gör att sekter lätt ”demoniserar” andra och uppfattar den egna hållningen som det ”normala”. En viss intolerans för avvikande synpunkter
uppkommer också ganska lätt. Eftersom man aldrig tvingas tänka igenom någon annan tolkning av samhällsförloppen än den egna gruppens, framstår människor med andra uppfattningar som antingen korkade eller illasinnade.
Eftersom t ex moderater uppenbarligen inte är enfaldiga, uppfattas de förmodligen som demoniska – de vill inte det goda, som är så uppenbart enkelt och rätlinjigt att uppnå, i de interna diskussioner där inga intressanta problematiseringar finns. När något ljushuvud till ung rockstjärna föreslår att man skall ”döda moderater”, rapporteras detta i pressen med ett diskret, men hörbartjournalistiskt fnitter. De kan ju inte instämma, men det är alltid möjligt att
rapportera utan att ta avstånd.
En sekt utmärks normalt också av att man ersätter idéflödet utifrån med ett ganska hårt styrt internt program. Kring detta samlas man, utvecklar det – och kräver stark anslutning av alla som vill
bli medlemmar i sekten. Det är möjligt att med mycket hög precision förutsäga uppfattningar hos en medlem i den journalistiska sekten. Några sådana typiska övertygelser är dessa:
* industrin hotar vår överlevnad;
* kärnkraftverk
skall jämföras med helvetesmaskiner;
* det finns för litet miljöpolitik;
* nedskärningar i offentlig verksamhet är förkastliga;
*
inkomstfördelningen är orättvis;
* skattesänkningar är till för de rika;
* internationella ekonomiska relationer är suspekta.
Stor idémässig förutsägbarhet i kontroversiella frågor hos en betydande intellektuell grupp är historiskt sett ganska ovanlig. Bland mycket annat strider det väl egentligen mot sådana krav på konstnärlig kreativitet som alltid finns (i någon utsträckning) i intellektuella yrken. Just denna egendomlighet ger direkt vid
handen att man är ute i andra syften än att upplysa. Man tar helt enkelt för sig en politisk uppgift – att med pennan förändra samhället till något som man uppfattar som ett bättre tillstånd.
När jag säger att sekten saknar förtroendefulla kontakter med andra, kan detta diskuteras. För varje granskare av idédebatten kring vårt sekelskifte framstår väl de flesta representanter för de lättare samhällsvetenskaperna vid våra universitet (sociologi, statskunskap,
antropologi, ekonomisk historia o s v) som den journalistiska huvudfårans vänner och medkämpar. Tillsammans har de skapat och slår vakt om den grupp av värden som definieras i mina exempel, ofta betecknade som ”politiskt korrekta”.
Sekterna bildar tillsammans en allmännelig kyrka, en organisation där man gemensamt skall forma samhället i politiskt korrekt riktning. Tidningarnas debatt- och kultursidor översvämmas av understödjande bidrag från den lättare samhällsvetenskapen. ”Experter” som skall kommentera i radio och TV väljs med
omsorg ut efter vilka synpunkter de kan väntas framföra. Då och då syns andra typer av inlägg, men de är satta på undantag. Kurslitteraturen i de lättare samhällsvetenskaperna ger stort utrymme för artiklar och böcker från instämmande journalister – även om den vetenskapliga halten i sådana publikationer kan vara
betänkligt låg. Programmet är negativtOm vi följaktligen väljer ett mer fruktbart sätt att betrakta den ganska egendomliga journalistiska verksamheten i Sverige, nämligen som ett implicit politiskt parti (som anammar sektens roll att söka reformera andra till att kunna bli framtida sektmedlemmar), framstår programmet som ganska magert. Borta är de insmugna bisatserna om hur lyckligt
livet skulle kunna bli under en fullt genomförd kommunism. Det beror helt enkelt på brist på konkreta exempel – och förmodligen också på det östeuropeiska förfallet. Framme är i stället insmugna bisatser om hur farligt, smutsigt och orättvist livet är i moderna demokratiska länder. Det faktum att man haft
fullständigt och eftertryckligt politiskt fel i mer än en generation, har skadat gruppen – och förmodligen dömt den till reducerad relevans som betydande röst under det närmaste decenniet. Men en så dyster prognos delas väl knappast av medlemmarna. Snarare uppfattar man sig själva som den upplysta elit som skall leda en omfattande reformering av samhällslivet genom att till politikerkåren förmedla sådan information som gör denna utveckling ofrånkomlig.
Kärnan i engagemanget är alldeles uppenbart negativ – det är en position av ”anti-väst”, taget i politisk mening. Låt oss uppfatta väst som ”den atlantiska alliansen”, de gemensamma band som håller samman Västeuropa och Nordamerika. Eftersom USA är västalliansens dynamiska och ledande part, blir det anti-amerikanska draget i engagemanget särskilt tydligt. Men även en särskild sorts skepsis mot EU är framträdande – vad medlemmarna i denna grupp framför allt ser i EU är ”hyperkapitalism” och ”marknadsdiktatur”.

Om vi nu antar att den historiskt mycket framgångsrika västerländska modellen grundar sig på två företeelser, kan
förståelsen för journalistkårens gåtfulla kommunistsympatier kanske föras ett steg längre. Ekonomisk historia klarlägger således att den nära kombinationen mellan marknadsekonomi och teknikutveckling har skapat samhällen som för gott har knäckt människans historiska slaveri under svält och umbäranden, som resulterat i ett kort och brutalt liv. Alla fattiga länder utanför kommunistvärlden har därför försökt importera denna västerländska modell. Sedan det kommunistiska väldet brutit samman i Östeuropa, försöker man nu även där göra det.
Närgången selektiv granskningVi får då två objekt som kan angripas
av den som är anti-väst. Det första är det välkända förhållandet att
marknadstekniken är illa omtyckt. Verkningarna av den mycket kraftiga vågen av privatisering, som gått över världen under de senaste två decennierna, har rapporterats sporadiskt och med föga entusiasm i Sverige. Vissa av de mycket få
uppmärksammanden som satt spår i den svenska debatten har tagit formen av anti-kampanjer. Särskilt har man plockat ut ett av den offentliga tjänsteproduktionens kärnområden för ”närgången granskning”, nämligen vården.
Privat äldrevård, privata daghem, delar av den privata sjukvården (MedAnalys) har fingranskats – och dess problem och dåliga lösningar har fått en uppmärksamhet som normalt reserveras för rockstjärnor.
Missförhållanden skall självfallet belysas och diskuteras; det är inte där problemet ligger. Det är ett annat förhållande som befordrar misstänksamheten – att det är för att sektorer brutits ut ur den offentliga sektorn och gjorts privata, som den
typiske svenske journalisten skriver med sådan glöd. Ty annars borde väl de många fler och värre problem och missförhållanden som finns i den offentliga vården kunna ges samma heta engagemang.
Det andra som angrips i den västerländska modellen är integrationen av den tekniska utvecklingen med den ekonomiska marknadstekniken. Institutioner har efter hand bildats som gjort det
möjligt att systematiskt styra in vetenskapliga framsteg i företagen – och via dem in i hushållen. Detta är en långtifrån självklar utveckling; det är bara i den kapitalistiska väst-modellen som denna svåra uppgift faktiskt har lösts. Men där det lyckas betyder det att de ekonomiska livsbetingelserna helt förändras.
Den malthusianska förbannelsen (livet är kort, brutalt, fyllt av sjukdomar och umbäranden) bryts.
Den som uppfattar sig som anti-väst kommer följaktligen
att mer se tekniken som ett problem än som en lösning. Och det är inte alltför svårt att finna belägg för den svenska journalistkårens anti-tekniska attityder.
Det anses förmodligen välinformerat att kritisera all industrirelaterad teknik. Den bästa illustrationen är nog den direkta fientligheten mot alla former av energiproduktion – här har man kunnat knyta an till den rent civilisationskritiska miljörörelsen, folkfronten mot moderniseringen av samhällslivet.
För en utomstående förefaller hela attityden så förbryllande
egendomlig. El-kraften är den moderna utvecklingens ledande energibärare, men journalistkåren skulle helst vilja att alla effektiva former för att producera den skulle blockeras – älvar, kärnkraftsanläggningar, oljeturbiner. Alternativen
– som är mindre effektiva men skulle kunna användas i de flesta fall – är fossila bränslen (kol, olja, gas). Men också dem vill det anti-tekniska partiet blockera. Det hela påminner något om den ironiska kommentar som fälldes om Dagens Nyheter, när den öppet drev en kampanj för kärnkraftens avskaffande: ”De fortsätter väl att skriva sina artiklar, så länge det kommer ström ur uttaget i
väggen – men hur fortsätter de därefter?”
Den politiska korrekthetens journalistikJag känner en tilltagande trötthet inför den journalistiska rapporteringen. Med en suck ser man avsikter i alltför många artiklar, avsikter som kanske inte finns där, men som den som intar en skeptisk hållning oftast
läser in – mer miljöpolitik, mer socialpolitik, mer statliga projekt på alla områden. Till och med i artiklar som skall rapportera om annat, läggs kommentarer med svensk inrikespolitisk syftning in. När man rapporterade utfallet av kommunalvalen i Paris, kunde t ex Svenska Dagbladets korrespondent inte avhålla sig från att tala om de borgerliga partiernas ”mantra om skattesänkningar”. Liknande ansatser att göra inrikespolitik ”åt vänster” av till och med utrikespolitisk rapportering är numera vanliga.
Reaktionen blir naturligtvis: Varför fortsätta att betala för den politiserade desinformationen? Allt fler inser också att det inte bara går, utan att det går lätt, att klara sig utan svensk dagspress. Ungdomen är en barometer på vart utvecklingen går –
och ungdomen överger den politiserade nyhetsrapporteringen.
Även för TV:s del gäller den utvecklingen. Tittare som regelbundet följer Aktuellt eller Rapport tycks bli allt färre, faktiskt färre än vad som enbart kan förklaras av att nya kanaler kommit till. Men med ett intressant och belysande undantag – den ekonomiska rapporteringen. Tittaranalyser har således visat en glesnande skara
under Aktuellts första halvtimme, men en ökning med inemot en halv miljon tittare från halv tio, då 5–6 minuters nyheter om ekonomi och börs kommer. Följt av den populära sportrapporteringen.
Även om det kan finnas ett antal faktorer som förklarar, tycks ändå den litet torra, men strikt faktabaserade rapporteringen om ekonomi och sport tilltala ett större antal än politiskt
tillrättalagd allmän nyhetsrapportering gör.
Det tycks således finnas ett slags allmänhetens försvarsreaktion mot den kommunistiska journalistkåren. Man slutar helt enkelt att ta del av de värsta avarterna, kanske i förhoppning om att grundläggande förändringar skall kunna ske. Eller kanske med insikt om att
de viktiga informationsflödena numera finns på annan plats – Internet är väl en utmärkt huvudkandidat.
Länkar:
Sammanfattning av undersökningen från JMG

Den svenske model fungerer ikke

Central kronik før det svenske valg 2002 - som dog ikke fik nævneværdig betydning. "Sverige er ikke længere et velfærdssamfund" - prof. Bo Södersten, tidligere kendt som Røde Bo:



://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=3813






Publicerad 24 juli 2002 00:10

Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är inte längre
en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta har minskat
kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Det skriver
professor Bo Södersten på DN-debatt.


"Svenska
modellen fungerar inte"
Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är
inte längre en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta
har minskat kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Två
forskare vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har kartlagt samtliga
vuxna som inte arbetar. Inte bara de arbetslösa, utn även långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade, studerabde och andra utanför arbetsmarknaden. Rapporten
visar att cirka 23 procent av den arbetsföra befolkningen är "icke arbetande",
skriver professor Bo Södersten som leder forskargruppen.
;
Det har i vårt
land under de senaste tio åren förts en mycket vilsen och oklar debatt om den
svenska välfärdsstatens roll och utveckling. Många menar att vi under
1990-talet, efter krisen 1992-94, lyckats med att återställa välfärdsstaten. De
som har denna uppfattning kan peka på att de stora budgetunderskotten, som fanns
i början av 1990-talet, nu förvandlats till överskott och att vi sedan 1995
också haft stora överskott i vår bytesbalans med utlandet.Man kan också peka på
att exportutvecklingen sedan deprecieringen av kronan 1992 varit utomordentligt
kraftfull och att exporten tredubblats i volymtermer och ökat från 30 till 45
procent av BNP. Vad som framför allt burit upp denna utveckling är exporten av
telekomprodukter och läkemedel, som under de senaste tio åren ökat sin andel
från 13 procent 1990 till 29 procent år 2000.

Samtidigt har våra traditionella exportindustrier, papper och massa,
verkstadsprodukter och motorfordon gjort mycket väl ifrån sig.Den
konkurrensutsatta sektorn (vad som i OECD-statistiken kallas för
"manufacturing") har visat en mycket kraftig produktivitetsutveckling som legat
mellan 4-5 procent per år, vilket är klart över den hos våra viktigaste
handelspartner. Vi får dock inte glömma bort att denna sektor enbart utgör 20
procent av vår totala ekonomi.

Även om den delen är frisk och kraftigt växande är det inte säkert att det
räcker för att rädda vår totala ekonomiska utveckling. I vår ekonomi som helhet
har i stället något mycket märkligt och negativt hänt. Vid ett närmare studium
visar det sig att antalet sysselsatta i vår ekonomi har minskat mycket kraftigt,
med drygt 250 000 personer under 1990-talet. Det är knappast överdrivet att säga
att de senaste tio årens utveckling inneburit en katastrof för den svenska
välfärdsstaten. De forskningsresultat som jag nu kommer att redogöra för har
utförts av två unga ekonomer vid Internationella handelshögskolan i Jönköping,
filosofie doktor. Lars Pettersson och ekonomie magister Erik Jonasson, som ingår
i den forskargrupp om "Globaliseringen och välfärdsstaten" som jag leder sedan
drygt tre år tillbaka och som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.Jonasson
och Pettersson har kommit fram till sina resultat genom att vända upp och ned på
arbetslöshetsbegreppet. I stället för att studera de arbetslösa ("unemployed")
har de fokuserat på dem som inte arbetar ("non-employed").

En lekman kan möjligen tro att det är samma sak att vara arbetslös och att
inte arbeta. Men så är det ingalunda! De visar att de två - som man kan tycka
närbesläktade - begreppen ger en helt olika utveckling av svensk arbetsmarknad
och därmed av den svenska välfärdsstaten sedan 1990. Ser man på begreppet "öppet
arbetslösa" uppgick denna andel för Sveriges del till 1,8 procent 1990 under det
att den år 2000 var uppe i 5,9 procent för att sedan åter sjunka till omkring 4
procent i dag. 1990 var vi bäst i världen, när det gällde öppen arbetslöshet.
Visserligen hade vi tappat cirka 20 procent i levnadsstandard i förhållande till
OECD-genomsnittet och länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge och
Danmark började att hinna i fatt eller gå om oss. Men när det gällde att erbjuda
folk arbete fungerade alltjämt den svenska modellen väl.Det är detta förhållande
som radikalt förändrats under de senaste tio åren.
Krisen 1992-94 kom att slå utomordentligt hårt både mot
sysselsättning och levnadsstandard.Diagrammet här intill visar klart att vi hade
en trendmässig nedgång i antalet icke-arbetande under tiden från 1970 till 1991
och således en motsvarande uppgång i antalet sysselsatta. Det var under dessa år
som kvinnorna, från att tidigare ha arbetat i hemmet, nu marscherade ut på
arbetsmarknaden i ett antal av ungefär 500 000. Det var nu som vi nådde den
högsta sysselsättningsnivån inom OECD-området med en sysselsättningsgrad på 86
procent, där den kvinnliga nivån enbart låg marginellt lägre än den manliga och
därigenom var sensationellt hög.Samtidigt kunde man redan då fråga sig: låg det
inte något konstlat över denna höga sysselsättningsgrad? De bakomliggande skälen
till oron var att de nyskapade jobben till stor del var skattefinansierade och
fanns inom den offentliga sektorn. Dessutom var sjukfrånvaron och annan frånvaro
hög och tillväxten i sysselsättningen motsvarades inte av någon ökning i BNP,
tvärtom hade Sverige under dessa år en tillväxt som låg under andra jämförbara
länder. Kombinationen av låg tillväxt och fallande krona gjorde svensken alltmer
till den fattige kusinen från landet. Med den kris som kom 1992 uppdagades att
den svenska välfärdsstaten var byggd på lösan sand. Under några få år från 1992
till 1995 ökade den andel som inte hade reguljära arbeten från 15 till 25
procent av befolkningen, eller med drygt 500 000 personer i absoluta tal. Det är
för att förstå denna process som man måste tillgripa begreppet "icke-arbetande".
Om man - som vanligen görs - enbart räknar in de som är öppet arbetslösa och de
som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får man en felaktig och alldeles för
gynnsam bild av utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Om man i stället till
dessa två kategorier också lägger de som är långtidssjukskrivna, de som är
förtidspensionerade, de som studerar (ofta därför att de inte får jobb) och de
som av andra skäl lämnat arbetsmarknaden får man en bättre och säkrare bild av
hur svensk arbetsmarknad i själva verket ser ut. Då får vi dessutom inte glömma
bort att vi inte tagit hänsyn till den kraftiga ökningen i sjukfrånvaron som ägt
rum under senare år, eftersom de sjukskrivna i alla fall potentiellt tillhör
kategorin "arbetande".Våra siffror visar att den svenska modellen inte längre
fungerar och att Sverige knappast längre kan karakteriseras som en välfärdsstat.
Det innebär också att den svenska välfärdsstatens främste bärare,
socialdemokratin, i grunden är ett parti i djup kris, även om man själv ännu
inte riktigt upptäckt det.Svensk socialdemokrati påminner i dag mst om det
franska socialistpartiet. Det var under Jospin ett stelbent parti som enbart
satsade på traditionella spår som arbetstidsförkortning och som aldrig insåg att
den franska integrationspolitiken var ohållbar och främst gick ut över den
franska arbetarklass, som i alltmer förslummade förorter fick ta alla
anpassningsproblem, som invandringen medförde.Däremot har den förvandling och
starka förnyelse som "den tredje vägens" politik inneburit för engelska Labour
och delvis också för tysk socialdemokrati helt gått svensk socialdemokrati
förbi. Här gäller i stället att inga bidrag ges utan att i normalfallet en
motprestation i form av arbete föreligger. Man arbetar med skatterabatter och
skattekrediter för att få folk i arbete och söker att till varje pris undvika
social exkludering. Honnörsord är ord som öppna livschanser för alla och
meritokrati. Man inser det tvetydiga i begreppet jämlikhet och betonar i stället
att individerna måste ta sig fram och skapa sig ett gott liv genom egna
meriter.På ett likartat sätt har svensk socialdemokrati knappast alls förmått
lära något av den kompromissvilja runt en förnyelse av välfärdsstaten som under
de senaste tjugo åren skett i både Nederländerna och Danmark. Där har
socialdemokrater på ett helt annat sätt än här samarbetat runt en förnyelse, där
traditionella förmåner ofta kraftigt beskurits, samtidigt som individernas
rättigheter och - inte minst - skyldigheter kraftigt betonats. I Nederländerna
har exempelvis de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från 58 procent
1980 till 43 procent år 2000. Samtidigt har sysselsättningen - i motsats till
hos oss - ökat kraftigt.

I Danmark är skattetrycket nästan - om än inte riktigt - lika högt
som i hos oss. Skatteinkomsterna i Danmark har dock ökat betydligt mer än hos
oss. Det beror på att tillväxten i de totala inkomsterna i Danmark har varit
betydligt starkare än i vårt land. Danmark har därför under de senaste åren fått
betydligt mer ökade resurser att satsa på vård och skola än vad vi har fått. En
låg tillväxt som den vi haft drabbar de enskilda hushållen i deras kapacitet av
privata konsumenter, men den drabbar dem också som konsumenter av offentlig
välfärd. Den svenska socialdemokratin kan mycket väl vinna också höstens val.
Det innebär dock inte att vi svenskar kommer att leva i den bästa av världar.
Sedan början av 1970-talet har det - i varje fall i relativa termer - gått utför
hela tiden. Ansvariga för detta är våra politiker, särskilt dem inom
socialdemokratin.

Bo Södersten