Torben Hansen & Lone Nørgaard: På dansk og på svensk

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=1936546

Offentliggjord 1 augusti 2003

Krönika: Handlingskraft måste avlösa törnrosasömn

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Valby, och Torben Hansen, historiker, Kvistgaard
Denna krönika har tillkommit mot bakgrund av en djup förundran: Varför står så relativt få danskar på barrikaderna medan Danmark och resten av Europa utsätts för en smygande islamisering? Och inte minst - varför är så få kvinnor på banan i den offentliga debatten? Om man betänker att det försiggår ett stadigt och massivt flick- och kvinnoförtryck i de slutna, integrationsovilliga, muslimska miljöerna, frågar de två krönikörerna.Inte en dag utan invandrarnyheter på medieprogrammet. Som dessvärre endast sällan bjuder på solstrålehistorier om mönsterbrytare och vällyckad integration, utan i stället på problem, problem och problem med muslimska grupper.... Tjat, tjat - men ändå kanske inte alls tjat.
För de har väl åtminstone läst Ralf Pittelkows "Efter 11. September", Kåre Bluitgens "Til gavn för de sorte" och antologin "Islam i vesten - på Koranens vej?"? Och hur kan begåvade intellektuella opinionsbildare och medieledarhundar förefalla vara orubbade när Pittelkow, Bluitgen och antologins 15 bidragsgivare staplar siffra på siffra, data på data, berättelse på berättelse som alla pekar i samma samhällsundergrävande riktning? Varför har dessa böcker inte haft mycket större genomslagskraft i form av aktiv handling och politiska avhyvlingar? Är okunskap, naivitet och konflikträdsla verkligen huvudförklaringen till att Danmark och hela Europa har hamnat i denna vanvettiga soppa?
Denna krönika är skriven i hopp om att kunna bidra till att förebygga inbördeskrig à la Exjugoslavien och nej, det är dessvärre inget orealistiskt scenarium. Åtskilliga andra än ovannämnda skribenter och författare har lagt fram metervis med siffror och exempel. Indicier och bevismaterial hopas dagligen i medierna och dessutom i rapporter från tänketankar samt i monografier på engelska, franska och tyska.
Det råder inte heller brist på kunskap om motiven bakom familjesammanföringarna, fundamentalistiska missionsrörelser, islamiska skolors indoktrinering och censur, förberedelse till och verkställande av de många "hedersmorden" (läs: mord) på olydiga kvinnor eller till planerade terrorhandlingar. Det räcker inte att skjuta skulden för den rådande misären på fattigdom och utestängande. Det är en skröna att de unga muslimerna blir kriminella för att "ingen behöver dem", "de har inte arbete" eller "de kan inte få någon utbildning ". Det sistnämnda kan var och en med den nödvändiga förmågan få i detta land.
En källa med många års erfarenhet från rättegångar mot våldsmän säger att kriminella från kategorin "invandrare" aldrig är stackars oönskade. Exempel: 1) Överföll kvinna som gick med en barnvagn – höll på med en högre utbildning. 2) En kvinna nedslagen - brottslingen hade heltidsjobb. 3) Försök till våldtäkt, kvinnan räddad av dansk man som blev lemlästad - den ena av skurkarna tolk, den andra anställd i en offentligfinansierad institution. Varför yttrar endast få parlamentariker sig om förhållanden och händelser i fängelser, rättssalar, kriscentra, privatskolor och moskéer?
Problemen i den lutheranska kyrkan dryftas i full offentlighet, men borde regeringen och Folketinget inte intressera sig för den arabiska predikan som levereras efter varje fredagsbön? Det är över ett år sedan SF:s Holger K. Nielsen uppmanade de "förmörkade" imamerna att "dra åt helvete". Händer det något? Varför sade de folkvalda inte ifrån när muslimska talesmän visade ett ansikte utåt och föregav sig acceptera demokratiska spelregler och jämställdhet för att bli nominerade till Folketinget och till kommunfullmäktige, medan de gav helt annorlunda kontanta uttryck för sitt sinnelag på islamistiska hemsidor?

Kanske var orsaken att ett sådant uppträdande var något ovanligt och att danska politiker gör en dygd av moderation och försiktighet när det finns tveksamhet. Men varför kom Det Radikale Venstres ledning då inte med någon utskällning när islamisterna kastade masken under sin "gemensamma bön för fred" på Köpenhamns Rådhusplads fredagen den 4 april [2003]?
Arrangementet var en skrällande ögonöppnare för politikerna. Här sades det - eller rättare sagt skreks - med all önskvärd klarhet: "Makten finns inte i Washington, på Christiansborg [danska regeringskansliet, motsvarar Rosenbad]eller på Rådhuset. Vi är makten!"
Vi vill sätta ett dussin stekta rödspättor på att demokratins ledare hoppas att den sortens islam-fascistiska appeller snart upphör. Så där lugnt och fint. Herregud, vi har ju alla varit unga och skrikit på gatorna, eller hur?
Tänk bara på den tyska utrikesministern Joschka Fischer och hur salongsfähig och anpassad han uppträder på de bonade golven i dag. Danska politiker och andra beslutsfattare är inte de enda som underlåter att reagera resolut. Överallt i Västeuropa föredrar de flesta folkvalda att tassa försiktigt när de hör ordet "islam".
De förhållanden som vi har nämnt här gäller i det mesta av EU - plus Schweiz och Norge. Bakgrunden är i hög grad att en ideologisk kampanj har varit igång i årtionden från Bergen till Milano - i stor omfattning betalad och inspirerad av Saudi-Arabiens wahabism, som är beteckningen för Osama bin-Ladens hatiska och kvinnoförtryckande ideologi. Projektet går ut på att skapa ghetton där så många muslimer som möjligt läggs i en ideologisk tvångströja och görs till fotfolk i en erövring.
Medan de flesta europeiska regeringar tvärtom arbetar hårt på att integrera de många icke anpassade muslimerna och på att lära dem leva i frihet under ansvar. Om detta en dag skulle lyckas kommer islam att bli en privatsak, och då kommer de hetsiga missionärerna och de ambitiösa islamist-politikerna att bli överflödiga.
För närvarande har dessa fundamentalistiska ideologer dock goda möjligheter att slippa arbetslöshet. Det är nämligen inte svårt att ge arabiska och turkiska ungdomar en islamisk identitet. Som ett kollektivt projekt är islam visserligen inte mycket att skryta med. Oavsett om man använder ekonomi, politik eller kultur som parametrar slutar räkenskaperna med röda siffror i botten. T o m FN har officiellt lagt fram dokumentation för att de arabiska staterna – varav hälften tjänar grova pengar på export av olja – är ett konkursbo. Ändå lyckas en förbluffande stort antal unga islamister ådra sig storhetsvansinne och hänvisa till Koranens försäkran om att muslimerna är Allahs "bästa församling."
Av de många utopiska hemsidorna och brandtalen framgår det att "muslim" är liktydigt med att tillhöra ett herrefolk och att Väst är dekadent, ondskefull, förtappat o.s.v. Islam är däremot lösningen på allt - från personlig hygien till etablering av den perfekta staten. Detta flockmänniskobudskap är milt sagt inte ägnat att främja laglydigheten. I skalans harmlösa ända förolämpar Hassan den danska kvinnan som går med korta byxor en sommardag i sitt eget land. I avdelningen för tyngre saker hamnar de otrogna som var oturliga nog att uppehålla sig på fel gata eller i fel taxi, på sjukhus.
Myndigheterna och det civila samhället har vant sig av med att använda dominans, inskärpa regler, varna och hota potentiella skurkar. Under årtionden har strömmen av asiatiska och afrikanska tillvandrare försiggått utan plan. Västeuropas stater är inrättade för att kräva in avgifter och skatter för att hålla igång olika välfärdssystem som naturligtvis attraherar folk från Anatolien och Punjab.
Budgetproblem blir ett av resultaten, och förvaltningsrutiner förhindrar att ideologiseringen av tillvandrarna registreras. Med ideologisering förstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lag/rättsuppfattning) där den medförda men i stort sett omedvetna föreställningen om islam förstärks och blåses upp till en alltomfattande ideologi som ska binda ihop de troende i en flock som imamer och andra ledare styr.
Danska byråkrater och parlamentariker förefaller dessvärre inte bekymra sig särskilt om islamismens totalitära hot och den dagliga kriminaliteten där ungdomar med muslimsk bakgrund är klart överrepresenterade.
Detsamma gäller de fina människorna från Venstre och konservativa i Nordsjälland och Köpenhamns nordliga förstäder längs Öresund [motsvarar ungefär Söder i Stockholm.]. Hur har det alls gått så långt? Varför är så många invandrare från Afrika och Asien muslimer som avskyr det samhälle som tar emot dem, medan tamiler, sikher, tibetaner och vietnameser generellt anpassar sig till Västs frihet och system?
En viktig faktor bakom den muslimska folkvandringen till Västeuropa är EG:s - senare EU:s - samarbete med den arabiska världen. Som många andra viktiga beslut träffades också detta på fransk tillskyndan. Efter det att Frankrike gav upp Algeriet 1962 projekterade dåvarande president Charles de Gaulle en allians mellan Europa och en rad arabiska regimer. Syftet var bl. a. att motverka USA. 1974 upprättades en parlamentarisk sammanslutning med syfte att stärka EG:s politiska, kulturella och ekonomiska förbindelser med den arabiska världen.
I denna grupp deltog medlemmar från 18 nationella parlament, däribland det danska folketinget och Europaparlamentet. Senare försågs gruppen av en struktur, betecknad "Den euro-arabiska Dialogen" med en stark position i bl.a. EG:s och senare EU:s ledande organ. Dialoglobbyn arbetade för en utrikespolitik som var proarabisk och riktad emot Israel och USA.
Dessutom gynnade den en permanent och massiv arabisk och muslimsk närvaro i Europa genom invandring och bosättning av miljoner människor från Nordafrika och Västasien. Orientalisten Bat Ye'or (född i Egypten, bosatt i Schweiz) skriver att på franskt, tyskt och belgiskt initiativ har flera europeiska institutioner arbetat för att underlätta denna utveckling genom en offensiv i kulturliv, undervisning och publiceringsverksamhet. Strävandena har stötts av universitet och islamofila kristna kyrkoledare och är avsedda att framställa islams civilisation i bästa möjliga ljus. Flera generationer europeisk ungdom har redan uppfostrats i denna proarabiska ideologi (jämför Bat Ye'or: "European Fears of the Gathering Jihad", www.frontpagemagazine.com, 21. febr. 2003).

Bidrog denna gemensamma europeiska strategi till den besynnerliga lagstiftning som för 20 år sedan öppnade Danmark för familjesammanföringar - d.v.s. immigration genom tvångsäktenskap - i en situation med nästan en kvarts miljon arbetslösa? De fyra danska undantagen från Maastricht-fördraget kommer snart på den politiska agendan [2003]. Vilka politiker och tjänstemän har månne tänkt sig orientera och upplysa väljarna om de Gaulles lansering av EG/EU:s "arabiska" strategi och dess konsekvenser för Europa? Vi väntar spänt på svar - inte minst från vänsterkanten..... http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=1936546




Offentliggjort 1. august 2003 03:00
Kronik: Handlekraft skal afløse tornerosesøvn
Af Lone Nørgaard, lektor, cand. mag., Valby, ogTorben Hansen, historiker, Kvistgaard
Denne kronik er blevet til på baggrund af en dyb undren: Hvorfor er så relativt få danskere på barrikaderne, mens Danmark og resten af Europa udsættes for en snigende islamisering? Og ikke mindst - hvorfor er så få kvinder på banen i den offentlige debat? Taget i betragtning at der foregår en støt og massiv pige- og kvindeundertrykkelse i de lukkede, integrationsuvillige, muslimske miljøer, spørger de to kronikører.Ikke en dag uden indvandrernyheder på medieprogrammet. Der desværre bare sjældent byder på solstrålehistorier om mønsterbrydere og vellykket integration, men i stedet på problemer, problemer og problemer med muslimske grupper.... Gab, gab - men så alligevel og måske overhovedet ikke gab.
Denne artikel er blevet til på baggrund af en dyb undren: Hvorfor er så relativt få danskere på barrikaderne, mens Danmark og resten af Europa udsættes for en snigende islamisering? Og ikke mindst - hvorfor er så få kvinder på banen i den offentlige debat? Taget i betragtning at der foregår en støt og massiv pige- og kvindeundertrykkelse i de lukkede, integrationsuvillige, muslimske miljøer - også blandt tredje generations indvandrere.
Hvorfor sætter veluddannede, og sandsynligvis velinformerede politikere med indflydelse ikke foden ned over hele det politiske spektrum? For de har vel i det mindste fået læst Ralf Pittelkows "Efter 11. September", Kåre Bluitgens "Til gavn for de sorte" og antologien "Islam i vesten - på Koranens vej?"? Og hvordan kan begavede intellektuelle opinionsmagere og medieførerhunde lades tilsyneladende uforstyrrede, når Pittelkow, Bluitgen og antologiens 15 bidragydere læsser tal på tal, data på data, beretning på beretning, der alle peger i samme samfundsundergravende retning? Hvorfor har disse bøger ikke haft lang mere gennemslagskraft i form af aktiv handling og politisk grovfil til følge? Er uvidenhed, naivitet og konfliktskyhed virkelig hovedforklaringen på, at Danmark og hele Europa er havnet i denne vanvittige suppedas?

Denne kronik er skrevet i håbet om at kunne bidrage til at forebygge borgerkrige à la Eksjugoslavien, og nej, det er desværre ikke noget urealistisk scenarie. Adskillige andre end ovennævnte skribenter og forfattere har fremlagt metermål af tal og eksempler. Indicier og bevismateriale hober sig dagligt op i medierne og desuden i rapporter fra tænketanke samt i monografier på engelsk, fransk og tysk. Der er heller ikke mangel på kendskab til motiverne bag familiesammenføringerne, fundamentalistiske missionsbevægelser, islamiske skolers indoktrinering og censur, forberedelse og eksekvering af de mange "æresdrab" (læs: mord) på ulydige kvinder eller til planlagte terrorhandlinger.

Det rækker ikke at skyde skylden for den herskende misére på fattigdom og udelukkelse. Det er en skrøne, at de unge muslimer bliver kriminelle, fordi "ingen har brug for dem", "de har ikke arbejde" eller "de kan ikke få en uddannelse". Det sidste kan enhver med de nødvendige evner få i dette land. En kilde med mange års erfaring fra retssager mod voldsmænd oplyser, at kriminelle fra kategorien "indvandrere" aldrig er stakkels uønskede. Eksempler: 1) Overfaldt kvinde, der gik med en barnevogn - var i gang med en højere uddannelse. 2) En kvinde slået ned - forbryderen havde fuldtidsjob. 3) Forsøg på voldtægt, kvinden reddet af dansk mand, der blev lemlæstet - den ene af bøllerne tolk, den anden ansat i en offentligt finansieret institution.
Hvorfor ytrer kun få parlamentarikere sig om forhold og begivenheder i fængsler, retssale, krisecentre, privatskoler og moskeer? Problemerne i den lutheranske kirke drøftes i fuld offentlighed, men burde regeringen og Folketinget ikke interessere sig for den arabiske prædiken, der leveres efter hver fredagsbøn.
Det er over et år siden SF's Holger K. Nielsen opfordrede de "formørkede" imamer om at "skrubbe ad Helvede til". Sker der noget i sagen?
Hvorfor sagde de folkevalgte ikke fra, da muslimske talsmænd viste ét ansigt udadtil og foregav at acceptere demokratiske spilleregler og ligestilling for at blive opstillet til Folketinget og til byråd, mens de gav ganske anderledes kontant udtryk for deres sindelag på islamistiske hjemmesider? Måske var årsagen, at en sådan optræden var noget usædvanlig, og danske politikere gør en dyd af moderation og forsigtighed, når der er grund til tvivl.
Men hvorfor talte Det Radikale Venstres ledelse så ikke dunder, da islamisterne kastede masken under deres "fællesbøn for fred" på Københavns Rådhusplads fredag d. 4. april? Arrangementet var et brag af en øjenåbner for politikerne. Her blev det sagt - eller rettere sagt skreget - med al ønskelig klarhed: "Magten er ikke i Washington, på Christiansborg eller på Rådhuset. Vi er magten!"

Vi vil vædde et dusin stegte rødspætter på, at demokratiets ledere håber, den slags islam-fascistiske appeller snart hører op. Sådan stille og roligt. Herregud, vi har jo alle været unge og råbt i gaderne, ikke sandt? Tænk bare på den tyske udenrigsminister Joschka Fischer, og hvor salonfähig og tilpasset han fører sig frem på de bonede gulve i dag.
Danske politikere og andre beslutningstagere er ikke de eneste, der undlader at reagere resolut. Overalt i Vesteuropa foretrækker de fleste folkevalgte at gå på kattepoter, når de hører ordet "islam". De forhold, vi har nævnt her, gælder i det meste af EU - plus Schweiz og Norge. Baggrunden er i høj grad, at en ideologisk kampagne i årtier har været i gang fra Bergen til Milano - i vidt omfang betalt og inspireret af Saudi-Arabiens wahhabisme, som er betegnelsen for Osama bin-Ladens hadefulde og kvindeundertrykkende ideologi. Projektet går ud på at skabe ghettoer, hvor så mange muslimer som muligt lægges i en ideologisk spændetrøje og gøres til fodfolk i en erobring. Modsat arbejder de fleste europæiske regeringer hårdt på at integrere de mange utilpassede muslimer og dermed på at lære dem at leve i frihed under ansvar. Hvis dette en dag skulle lykkes, vil islam blive en privatsag, og så vil de hidsige missionærer og de ambitiøse islamist-politikere blive overflødige.
Foreløbig har disse fundamentalistiske ideologer dog gode muligheder for at undgå arbejdsløshed. Det er nemlig ikke svært at give arabiske og tyrkiske unge en islamisk identitet. Som et kollektivt projekt er islam ganske vist ikke noget at prale af. Uanset om økonomi, politik eller kultur benyttes som parameter, slutter regnskabet med røde tal på bundlinjen. Selv FN har officielt fremlagt dokumentation for, at de arabiske stater - hvoraf halvdelen tjener tykt på eksport af olie - er et fallitbo. Alligevel lykkes det en forbløffende stort antal unge islamister at pådrage sig storhedsvanvid og henvise til Koranens forsikring om, at muslimerne er Allahs "bedste menighed." Af de mange utopiske hjemmesider og brandtaler fremgår det, at "muslim" er ensbetydende med at tilhøre et herrefolk, og at Vesten er dekadent, ondskabsfuld, fortabt o.s.v. Islam er derimod løsningen på alt - fra personlig hygiejne til etablering af den perfekte stat.
Dette flokmenneskebudskab er mildt sagt ikke egnet til at fremme lovlydigheden. I skalaens harmløse ende overfuser Hassan den danske kvinde, der går med korte bukser en sommerdag i sit eget land. I afdelingen for tungere sager bliver de vantro, der var så uheldige at opholde sig på det forkerte fortov eller i den forkerte taxa, sendt på hospitalet.
Myndighederne og det civile samfund har vænnet sig af med at anvende dominans, indskærpe regler, advare og true potentielle bøller. Gennem årtier er strømmen af asiatiske og afrikanske tilvandrere foregået på bedste beskub. Vesteuropas stater er indrettet på at opkræve afgifter og skatter for at holde gang i forskellige velfærdsordninger, som naturligvis tiltrækker folk fra Anatolien og Punjab. Budgetproblemer bliver et af resultaterne, og forvaltningsrutine hindrer i forvejen, at ideologiseringen af tilvandrerne registreres. Ved ideologisering forstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lov/retsopfattelse), idet den medbragte, men stort set ubevidste forestilling om islam forstærkes og blæses op til en altomfattende ideologi, der skal knytte de troende sammen i en flok, som imamer og andre ledere styrer.
Danske bureaukrater og parlamentarikere ser desværre ikke ud til at bekymre sig synderligt om islamismens totalitære trussel og den daglige kriminalitet, hvor unge med muslimsk baggrund er klart overrepræsenterede. Det samme gælder de pæne folk fra Venstre og konservative i Nordsjælland og Københavns nordlige forstæder langs Øresund.

Hvordan er det overhovedet kommet så vidt? Hvorfor er så mange indvandrere fra Afrika og Asien muslimer, der afskyr det samfund, som modtager dem, mens tamiler, sikher, tibetanere og vietnamesere generelt tilpasser sig Vestens frihed og orden? En vigtig faktor bag den muslimske folkevandring til Vesteuropa er EF's - senere EU's - samarbejde med den arabiske verden. Som mange andre vigtige beslutninger blev også denne truffet efter fransk tilskyndelse. Efter at Frankrig opgav Algeriet i 1962, projekterede daværende præsident Charles de Gaulle en alliance mellem Europa og en række arabiske regimer. Formålet var bl. a. at modvirke USA. I 1974 oprettedes en parlamentarisk sammenslutning med henblik på at styrke EF's politiske, kulturelle og økonomiske forbindelser med den arabiske verden. I denne gruppe deltog medlemmer fra 18 nationale parlamenter, herunder det danske folketing, og Europa-Parlamentet. Senere suppleredes gruppen af en struktur, betegnet "Den euro-arabiske Dialog" med en stærk position i bl.a. EF's og senere EU's ledende organer. Dialoglobbyen arbejdede for en udenrigspolitik, der var proarabisk og rettet imod Israel og USA. Desuden begunstigede den en permanent og massiv arabisk og muslimsk tilstedeværelse i Europa gennem indvandring og bosættelse af millioner af personer fra Nordafrika og Vestasien.

Orientalisten Bat Ye'or (født i Egypten, bosiddende i Schweiz) skriver, at på fransk, tysk og belgisk initiativ har flere europæiske institutioner arbejdet for at lette denne udvikling gennem en offensiv i kulturliv, undervisning og publikationsvirksomhed. Bestræbelserne er blevet støttet af universiteter og islamofile kristne kirkeledere og beregnet på at fremstille islams civilisation i det bedst mulige lys. Flere generationer af europæisk ungdom er allerede blevet opdraget i denne proarabiske ideologi (jævnfør Bat Ye'or: "European Fears of the Gathering Jihad", http://www.frontpagemagazine.com/, 21. febr. 2003).

Var denne fælleseuropæiske strategi medvirkende til den besynderlige lovgivning, der for 20 år siden åbnede Danmark for familiesammenføringer - d.v.s. immigration gennem tvangsægteskaber - i en situation med næsten en kvart million arbejdsløse?
De fire danske undtagelser fra Maastricht-traktaten kommer snart på den politiske dagsorden. Hvilke politikere og embedsmænd har monstro tænkt sig at orientere og oplyse vælgerne om de Gaulles lancering af EF/EU's "arabiske" strategi og dens konsekvenser for Europa?

Den farlige ikke-debat

Dens konsekvenser er det man frygter: Hvor ordene ikke findes træder håndgribelighederne til:




Onsdag 22 september 2004Östgöta Correspondenten
[2004-09-21 09:00]
KRÖNIKAN


Handfallenheten slår mot invandrarna


Efter snapsen vid familjära tillställningar, i fikarummen på arbetsplatser och på pubar och krogar talas det om ämnet, varje dag, landet runt. Ofta i små sällskap som vågar tala lite mer rättframt. Även de flesta politiker, journalister och andra offentliga makthavare dryftar nog frågan i slutna sammanhang. Ute i offentligheten är däremot klimatet ett helt annat. Där gäller i stället hyschhyschandets falska kultur och högtravande appeller om hur fint det är med mångkultur. Det är inte så att de flesta egentligen tycker en och samma sak i frågan men inte vågar säga det öppet. Vi finner nog en myriad åsikter om invandringsproblematiken bland gemene man.

Det som är problemet är snarare att debatten om detta – Sveriges ödesfråga – är undantryckt och kväst i sin linda, och är det något som på sikt borgar för att debatten blir skev och hätsk så är det just denna massmediala och politiska förnekelse. Lägger man locket på, så kommer grytan att koka över med tiden. Det är kanske aningslös dumsnällhet eller förvirring som fått landets ansvariga makthavare att inte våga ta till orda i denna fråga, eller så är det feghet rentav. Oavsett vilket, kommer nog historiens dom bli hård över det svenska etablissemanget om man snart inte vågar tala ut om den process som så radikalt har omdanat vårt land.
Även om en verklig debatt om detta saknas, så fylls våra dagstidningar av artiklar som tar upp massinvandringens baksida. Ingen med någorlunda öppna ögon kan förneka att något håller på att gå över styr. Med en rad olustliga fenomen såsom epidemier av våldtäkter där förövarna oftast har sin hemvist i den södra hemisfären och offren oftast är svenskor; det ökande knivvåldet; hot, stenkastning och skottlossning mot ambulanser, bussar och tunnelbana; hedersrelaterat våld och mödomshinneoperationer; våld mot personal på myndigheter och sjukhus; unga män med invandrarbakgrund som rånar etniska svenskar på telefoner, mp3-spelare, dunjackor och mopeder; nedslagna domare och ökat våld i smådivisionerna med vissa etniska fotbollslag; fusk med socialförsäkringssystemen; en växande rasism mot svenskar – med tillmälen som svenne och svennehora som en vardagsföreteelse. Listan kan tyvärr göras väldigt lång.

Häromveckan var det en turkisk man boende i Rosengård som skrev en – för svenska förhållanden något vågad -- artikel om detta. Han kom hit på 60-talet som arbetskraftsinvandrare och har sedan dess med sorg iakttagit det förfall som ägt rum och den apati som växt fram i dess spår. Hans förslag var ett helstopp för invandring till Sverige, inte bara för Sveriges utan även för de invandrares skull som redan befinner sig här. Kan kanske insikten om att invandrare själva drabbas hårt av invandringens problem vara något som kunde få makthavarnas tunghäfta att hävas?

Min far, etnisk pashtun, tågluffade runt i världen och kom till Sverige 1962. Inte långt senare hade han jobb på SVT som fotograf. Efter många andra jobb och som egenföretagare i mer än trettio år, flyttade han till Islamabad i Pakistan. Orsaken till hans återflytt var delvis att han ansåg att Sverige hade försämrats och förslummats på grund av massinvandringen. Dessutom hade han, och många invandrare med honom som kom hit för fyrtio år sedan, blivit en svartskalle i mängden, där alla de hederliga arbetande inte längre kunde särskiljas från bidragsfuskare och småfifflare.

Jag vet inte hur vi ska komma till rätta med denna aktuella problematik. Kanske skulle ett återkallande av oförtjänta medborgarskap och en uppmuntran till återvandring vara en dellösning? Kanske en borgerlig valseger med skrotande av bidragsmissbruk, en mer oreglerad arbetsmarknad och ett återupprättande av stark poliskår? En bra början skulle i varje fall vara en bred samhällspolitisk debatt utan hymlande och skygglappar. För situationen håller på att bli ohållbar och tiden är knapp.
PIERRE DURRANI
Student i religionshistoria

Oluf Palme: Tale på Cuba 1975

Jeg var i Nordskåne den vinterdag Oluf Palme blev myrdet i 1986. Og jeg forstod ingenting. Jeg forstår mere idag, men spørgsmålet er: hvor meget ?



http://www.cubanuestra.nu/web/article.asp?artID=562



Tal av Olof Palme, Kungariket Sveriges Statsminister, vid massmötet i Skolstaden "26 juli" i Santiago de Cuba (återget av Kubas ambassad i Stockholm)
2000-2-10


Tal av Olof Palme, Kungariket Sveriges Statsminister, vid massmötet i Skolstaden "26 juli" i Santiago de Cuba, med anledning av hans besök i vårt land, den 29 juni 1975,

"Den Första Kongressens År".


Herr Premiärminister (Applåder)

Vännen Juan Almeida (Applåder)

Kära kubanska vänner (Applåder)

Får jag börja med att uttrycka min stora glädje över att ha fått möta Oriente och dess människor under mitt besök på Kuba. Jag vill genom er här tacka för det varma välkomnandet som vår delegation har fått i er provins (Applåder).

Er provins, Kubas folkrikaste, har stolta traditioner i kampen för frihet, bröd och rättvisa (Applåder). Här ljöd frihetsropet i Yara (Applåder), här landsteg Marti (Applåder), här grundlades Batistadiktaturens fall (Applåder). För folket i Oriente, liksom för hela det kubanska folket, har detta också varit en lång historia av strider och umbäranden. Det är för oss alla en stor glädje att idag se denna kamp föras vidare i det fredliga arbetet att höja provinsens och hela nationens välstånd (Applåder).

Igår var Moncada en bastion för förtrycket. Här torterades. Här förtrampades människosvärdet. Här mördades. Därför blev Moncada också en symbol för förtrycket. Därför blev Moncada också de kubanska revolutionärernas första angreppsmål (Applåder).
Idag finns i Moncada en skola. Här lär sig barn att läsa och skriva (Applåder). Här läggs grunden till framtiden. Därför är Moncada idag också en symbol över Kubas fredliga framsteg (Applåder).

Förr eller senare kommer också den blodiga chilenska regimen att försvinna.
Det finns tror jag viktiga lärdomar i detta förhållande, i Moncadas förvandling. Igår en garnison, idag en skola. Den ena lärdomen är att förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas. Varken terror, tortyr eller det oupphörliga förtrycket kan slå ned krav på frihet, social rättvisa och nationellt oberoende (applåder).

Så var det på Kuba igår. Så är det i Vietnam och Portugal idag (Applåder). Så blir det i Chile imorgon! (Applåder) Ty förtryckarna bär inom sig fröet till sin egen förstörelse.
Och därför, förr eller senare kommer också den blodiga chilenska regimen att försvinna (Applåder). Som vår gemensamma vän, Chiles lagliga president, Salvador Allende (Applåder) sade i sitt sista tal:

"De har styrkan, de kan kuva oss, men samhällsprocesser stoppas varken med brott eller med den råa styrkan. Historien är vår. Och det är folken som gör historien." (Applåder).
Och därför står vi solidariska med Chiles folk. En dag blir det åter fritt (Applåder).
Den andra lärdomen är att när väl förtryckarna störtats så måste det fredliga samhällsbyggandet ta vid. Det är ofta ett grått och slitsamt arbete, ett envetet och kontinuerligt reformarbete som fordras för att bryta den interna underutvecklingen och det externa beroendet. Det kan i längden endast ske under människornas egen aktiva medverkar (Applåder).

På Kuba är revolutionen ännu inte två årtionden gammal. Men ni har ändå åstadkommit mycket. Kuba, ett blockerat land, intar på utbildningens och hälsovårdens område den första platsen i hela Latinamerika (Applåder). Detta har skett under stora personliga uppoffringar. Jag förstår den stolthet ni kubaner måste känna, när ni ser era barn gå i skolan, och de sjuka och gamla få vård. Och ni har med stor kraft och framgång utrotat arbetslösheten (Applåder).

"Det här har varit ett fascinerande besök genom det spontana och varma mottagande som visats oss, de intressanta lösningar på problemen vi fått taga del av samt Fidel Castros vidsynthet. Det har verkligen varit intressant att få tala med honom. När jag nu återvänder hem beklagar jag att jag inte stannat här en längre tid.

I Sverige har vi haft en annan utveckling än på Kuba

I Sverige har vi haft en annan utveckling än på Kuba. Vi har en annan historisk bakgrund och andra villkor. Vi har fört vår kamp för demokrati, för social rättvisa och ekonomisk utjämning. Sverige var för ett par generationer sedan ett av Europas fattigaste länder, ett hårt klassamhälle. Genom politisk och facklig kamp har människorna i Sverige förändrat sitt samhälle. Den tidiga kapitalismens brutala otrygghet har lämnat plats för en välfärdsstat (Applåder). Vi lärde oss att vårt samhälle kunde förbättras och omdanas på grundval av de många människornas medverkan.

En av den svenska arbetarrörelsens ledare uttryckte på 1920-talet denna princip och målsättning på följande sätt:

"En socialistisk revolution är en långvarig nydaningsprocess, vars kärna är det uppbyggande, outtröttliga arbetet. Det socialistiska samhället skapas icke medelst dekret från ovan, det måste organiskt växa fram i samhällsmedborgarnas arbete (Applåder). Ett regeringsdekret blir mer än en lysande såpbubbla först i det ögonblick då samhällets egna utvecklingstendenser och medborgarnas arbete gjuta innehåll däri." (Applåder) I Sverige har vi haft en lång erfarenhet av samhällsbygge.

Vi har haft god tid för vår omdaning av samhället. Och vi är långt från att vara färdiga.
Vi fortsätter nu att placera arbetet för full sysselsättning i förgrunden (Applåder), ty arbetets villkor styr människornas inbördes förhållanden och präglarsamhället som helhet. Därför spelar frågan om produktionens organisation en huvudroll för människornas frigörelse. Därför vill vi förverkliga den ekonomiska demokratin, engagera hela folket i samhällsomvandlingen och låta den tekniska och ekonomiska utvecklingen underordnas människornas behov (Applåder). Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll (Applåder).
Vi står således i början av den stora uppgiften att demokratisera det ekonomiska livet. Medvetna, kritiska och aktiva människor är en förutsättning för att besluten om gemensamma angelägenheter skall fattas i folkflertalets intresse. Genom ökat deltagande i samhällsomdaningen vidgas den enskildes överblick, ökas hans kunskaper och utsträcks hans ansvarskänsla från det privata till att även omfatta medmänniskorna och det samhälle i vilket han ingår (Applåder). Därigenom kan människorna själva ta ansvaret för sin framtid, omskapa de materiella villkoren och bygga en gemenskap av fria och självständiga människor (Applåder).
Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka
Detta är första gången en svensk regeringschef besöker Latinamerika (Applåder). Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka (Applåder). Vad dessa länder begär är något ganska självklart: att själva få forma sin framtid, att skapa välstånd för sina folk på grundval av egen förmåga och egna naturresurser (Applåder). I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift.

En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd. Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav (Applåder), och för en strävan till ekonomisk frigörelse, "la segunda independencia" (Applåder).

Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas (Applåder). Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås (Applåder).
Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats.

Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! (Applåder och leverop)
Leve solidariteten mellan folken!
(Applåder och leverop)
Viva Cuba independiente!
(Applåder och leverop)

Det segregerede lighedsgymnasium

I dagens Weekendavis kan man sætte sig ind i det gennemsocialiserede uddannelsessystem i Sverige - lighedsgymnasiet, hvor 98 % af en årgang går, og hvor bilmekanikere, damefrisører græssser side om side med kommende kirurger og astrofysikere. Noget for Ulla Tørnæs ?

Af TINE EIBY
DE unge myldrer ind i klasselokalet. Til sidst er de så
mange, at der må hentes flere stole, så pigerne ikke behøver klemme sig
venindeagtigt sammen to og to på en enkelt stol.
Pigerne er forvejen klemt
godt ned i stramme cowboybukser, tætsiddende t-shirts og de små hvide balletsko,
der tilsyneladende hører til uniformen for tiden. Ligesom drengene generelt har
sat pandehåret op til fest og går med jeans'ene så løsthængende, at skridtet
hænger i knæhøjde, og buksebenene hober sig op i tunge folder om
kondiskoene.

»I skal gøre jer klart, at de karakterer, I får, må I leve med resten
af livet,« siger læreren og ser ud over klassen.

Eleverne er lige startet i 1.g, har højst gået der en fire-fem uger og
får løbende nye informationer om, hvad det vil sige at gå i gymnasiet.
Pointsystemer. Karakterer. Adgangskrav til de videregående uddannelser. Fravær,
manglende godkendelse og så videre.
Hvor man dog kender det, tænker man. Men
herefter hører alle ligheder med dansk gymnasieliv også op. For vi er på den
anden side af Øresund. På Filbornaskolan - et af de store forstadsgymnasier i
Helsingborg.

Herovre er det noget helt andet at gå i gymnasiet, end det er i
Danmark. Først og fremmest fordi alle går i gymnasiet. Altså det, de herovre
kalder for gymnasiet. For at være helt nøjagtig er det 98 procent af en
ungdomsårgang, der fortsætter i gymnasiet efter grundskolen.
»Det er slet
ikke noget, vi reflekterer over længere. Sådan er det bare,« siger en svensk
gymnasiechef. Og dog er der kun ni års undervisningspligt i Sverige - ligesom i
Danmark. Hvordan hænger det sammen?

Ud med klasseskolen
Helt tilbage i 1970 lavede svenskerne systemet
om, så alle ungdomsuddannelser - det vil sige både erhvervsuddannelserne til for
eksempel tømrer, kleinsmed og landmand og gymnasierne samt alle øvrige
ungdomsuddannelser til eksempelvis sygepasser, plejer etcetera - blev slået
sammen til en fælles gymnasieordning.

»Det skete ud fra et ønske om ligestilling. Om at skolen skulle være
for alle. Og det var vel et billede på den socialistiske drøm, som var så
karakteristisk i det svenske samfund på den tid,« forklarer Lennart Edlund, der
er rektor for en række af Filbornaskolens afdelinger.
»Inden da havde vi haft
en heftig debat mellem dem, som ville forsvare gymnasiet, som det var. Det vil
sige som et sted, hvor man ville beskytte sig imod bestemte grupper.
Klasseskolen kan man sige. Og så dem, der mente, at man ikke bør dele børn op i
så ung en alder. At skolen bør være et sted, der giver 'mere til flere', som vi
sagde. I et samfund som det svenske, hvor det er knowhow, vi konkurrerer på, var
det vigtigt for os at få så mange som muligt til at gå i skole så længe som
muligt,« siger Lennart Edlund.

Skolen skulle i det hele taget menneskeliggøres. Ved samme lejlighed
gjorde svenskerne det derfor også af med studentereksamen. For den betød
udskillelse af alt for mange. Frem for elitær bedømmelse af enkeltstående
her-og-nu-præstationer ved den grønne filt ville man fremover give afsluttende
helhedsbedømmelser. Og her taler vi ikke om karakterer ud fra en 13-skala, som
vi kender den. Det svenske karaktersystem i gymnasieskolerne rummer alt i alt
kun fire karakterer: »Icke godkänd (IG), Godkänd (G), Väl godkänd (VG) samt
Mycket väl godkänd (MVG)«, fremgår det af Skolverkets hjemmeside. I forbindelse
med en kommende reform diskuteres det dog nu at genindføre eksamen under en
eller anden form.

I de første mange år gik bestræbelserne på at skabe lige forhold mellem
håndens og åndens arbejde så vidt, at elever fik papir på, at de havde afsluttet
gymnasiet, hvad enten de havde taget en toårig praktisk eller en treårig boglig
uddannelse på samme sted. Ved gymnasiereformerne i starten af 1990erne blev
resultatet for så vidt en yderligere udjævning. Nu skulle eleverne på de
praktiske uddannelser også til at gå tre år i gymnasiet, og der blev lagt ekstra
stor vægt på de såkaldt almendannende kernefag. Denne gang var det en borgerlig
regering, der sad for bordenden. Enhedsskolen var kommet for at blive.


For lidt slik
»Må vi selv lave grupper?« spørger en platinblond pige
i cyklamenfarvet t-shirt og ser op på læreren med et bedende blik.
»Ja!«
svarer hun hurtigt. »Men så må I også vise, I kan klare det,« tilføjer hun. Og
begynder at skrive grupper op på tavlen: »Emmy, Madde, Therese, Nanna.«
Faget
er Helsepædagogik, og vi er på Børne- og Fritidsprogrammet, så her er et massivt
overtal af piger. Ud af 17 elever er der kun 5 drenge.


Læreren har - som det er kutyme i mange fag her på skolen - valgt at
låse døren for at lære eleverne at komme til tiden på den barske måde. Nu
buldrer det på døren igen og igen, og der fnises over hele linjen. Der råbes
også lidt udefra, men de formastelige bliver først lukket ind senere, da en
aktuel avisartikel om problemer med søde sager i gymnasieskolernes cafeterier er
blevet runddelt.
Kostchefen i Helsingborg har udtalt, at hun synes, eleverne
er for umodne til selv at vælge, om de skal købe mad eller kanelboller og andre
søde sager i skolernes cafeterier. Nu er det op til eleverne på Børne- og
Fritidsprogrammet at tage stilling. Er der for mange søde sager på skolerne, og
hvad skal man gøre ved det?


»Jeg synes, der er for lidt,« siger en tyk pige og vifter sig
demonstrativt med artiklen.
Filbornaskolan er med sine tusind elever og
tilbud om ni ud af sytten nationale gymnasieprogrammer indbegrebet af tanken om
en gymnasieskole, hvor børn af alle slags forældre går. En skole, der
repræsenterer »hele samfundet«, som Lennart Edlund siger.
Man kan gå om ad
gymnasiets Håndværkerstræde eller ind på Medieafdelingen, læse sprog, gå på
pædagogisk linje eller tage Børne- og Fritidsprogrammet. Fra industrihallen
høres svejseapparaternes knitren, mens andre studerer naturvidenskab eller
samfundskundskab inde ved siden af. Man kan få sig en International
Baccalaureate (IB) eller gå eliteidrætsvejen. Endelig kan man som handicappet gå
vejen om ad Filbornaskolans tilbud om gymnasiesærskole. Her er plads til
alle.


Hvor er tørklæderne?
Visionerne om lighed og integration synes ved
første øjekast at være lykkedes. Kun skiltene på skolens hovedstrøg, tvær- og
sidegader antyder hvor i samfundshierarkiet det lige er, at eleverne på længere
sigt stiler imod. Ellers er her nogenlunde ens overalt. Kun afbrudt af små
cafeer, mødesteder og elevernes lockers, selvfølgelig. High school-modellen er
åbenbar. Og mon ikke også den har været med til at sælge produktet til mange
svenske forældre og elever.
Også fysisk er Filbornaskolan barn af sin tid. En
etplanskole, der breder sig ud over grønne omgivelser. Bygget i starten af
80erne og allerede godt brugt.


Tonen er uformel. »Hej chef,« råber eleverne, da gymnasiechef Lars-Olof
Ludvigsson på et tidspunkt viser sig på gangene. Grænsen for ligeværdigheden går
dog ved døren til lærerværelset, hvor lærerne må have nøglerne frem og låse sig
ind.

Eleverne selv ligner hinanden til forveksling. Kasketter, kæder og godt
med gele i håret for drengenes vedkommende. Og hestehaler, små fikse håndtasker
og stramtsiddende tøj for pigernes - det gælder også de tosprogede piger. Til
trods for at omkring en tredjedel af eleverne på Filbornaskolan er af anden
etnisk herkomst, er her ikke et tørklæde at øje.
»Nej-nej, selvfølgelig
ikke,« lyder Lennart Edlunds himmelfaldne svar på et direkte spørgsmål om,
hvorvidt der er forbud mod at bære det muslimske tørklæde. Faktisk havde skolen
for nylig en svensk konvertit, men hun blev overtalt til at lade det muslimske
slør falde igen, forklarer han.


Filbornaskolan har som forstadsskole et stort optag af socialt
belastede elever og fik også hurtigt ry for at være 'indvandrergymnasium'. Af
samme grund fik skolen for få år siden sikret sig nye gymnasieprogrammer som IB
og eliteidræt med naturvidenskab, pædagogisk linje og samfundskundskab
kombineret med medie. Selvfølgelig med det formål at tiltrække flere
ressourcestærke elever.


»Vi har været tvunget af omstændighederne til at gøre det bedre, gøre
noget særligt. For selv om vi har mange elever, der måske kun får 'Godkänd',
mens de på friskolerne har mange elever med 'Mycket väl godkänd', så får vi de
samme penge. Det kan man blive noget så forbandet over,« som rektor Edlund
siger.


Profilskoler
Netop friskolerne myldrer frem som et af mange tegn på,
at det i realiteten er så som så med ligheden i den svenske gymnasieskole.
Friskolerne er privat drevet, om end de er offentligt finansierede skoler. Alene
inden for det seneste år er andelen af elever, som vælger frie gymnasier steget
fra 8,2 til 10,3 procent.
»På den måde får vi den segregerede skole igen ad
bagvejen,« mener Lennart Edlund.
For at klare sig i konkurrencen med
friskolerne sker der samtidig det, at flere og flere offentlige gymnasier - især
i de store byer - går hen og bliver såkaldte profilskoler. Det handler meget
naturligt om at lokke de dygtige elever til.


En af dem er Tycho Braheskolan, der højst ligger fem minutters vej på
cykel fra Filbornaskolan - men godt placeret i et villakvarter og tæt op ad
andre uddannelsesinstitutioner. Ligesom Filbornaskolan er det en stor skole med
godt 1000 elever og op imod en fjerdedel børn af anden etnisk herkomst. Men her
byder man især ind på de ambitiøse elever, der vil læse natur- eller
samfundsfag.


I år har skolen udbudt et helt nyt program: Life Science, der er
skræddersyet til de elever, som gerne vil specialisere sig inden for biotek. For
de samfundsfaglige er der en meget velbesøgt og delvist engelsksproget
Europa-linje, der går i dybden med Europas nationaliteter, konflikter og
relationer til omverdenen, med EUs institutioner og med 'Sverige set udefra'. På
den praktiske side har skolen profileret sig med en særlig søfartslinje samt en
tekniklinje, hvor design og datateknologi står stærkt.
Men selv på en
alfavnende 'skolen for alle' som Filbornaskolan går der - når det kommer til
stykket - også meget tydelige sociale skel ned gennem skolen. Alene
selvbevidstheden på de studieforberedende fag er til at tage og føle på.


»Jeg vil læse på universitetet,« siger en ungersvend med lange sorte
krøller og smiler underspillet, uden at man dog et sekund er i tvivl om
selvværdet.
De er bare tretten elever på faget erhvervsøkonomi. Godt
halvdelen af gruppen går på samfundskundskabsprogrammet, mens de resterende
læser en kombination af medie og samfundsfag. Eleverne møder til tiden og
småsnakker voksent med læreren, inden undervisningen begynder. Da læreren tager
ordet, står døren fortsat åben - her er der ikke behov for at låse nogen ude. Og
der er heller ikke fnis eller surmuleri i krogene. Her er det tydeligvis i orden
at være interesseret, uden at man af den grund risikerer at blive betragtet som
dukset.


Efter en kort introduktion om løbende kontering, deles klassen op i et
hold, der går ud og finder PC-skærme, mens resten bliver og arbejder i klassen.
Læreren går lidt frem og tilbage for at hjælpe - disciplinen er der ikke noget i
vejen med. Eleverne arbejder bare stille og roligt og målrettet med deres
opgaver.


Klippe-klistre
Det er på fag som samfundskundskab, naturvidenskab og
til dels også handel og medier, at man finder den elevgruppe, der kan
sidestilles med dem, der tager en gymnasial vej i Danmark. Og procenterne i
Danmark og Sverige svarer nogenlunde til hinanden - begge steder er det godt og
vel 55 procent, der vælger den egentlig studieforberedende vej gennem
ungdomsuddannelserne, mens 40-45 procent vælger at gå den erhvervsfaglige
vej.
Også efter gymnasiet er parallellerne til at få øje på. Det er omkring
42 procent af de danske og 43-45 procent af de svenske unge, der fortsætter med
en eller anden form for videregående uddannelse, inden de er blevet 25 år. Selv
om det svenske skolesystem lægger ud med en ambition om at ville have fat på
alle, har det altså ikke nævneværdig større succes med hensyn til at få de unge
til at læse videre.
Et af den svenske models store udfordringer er, at den
har specialiseret sig i en sådan grad, at eleverne allerede i 9. klasse skal
foretage meget grundlæggende valg for deres fremtid.
I første omfang har det
været for at favne så bredt som overhovedet muligt. Men lighedstanken har også i
sig selv genereret yderligere specialisering. Et eksempel er Børne- og
Fritidsprogrammet, som blev en forrygende succes, da det var lanceret i 1992.
Alene i Helsingborg meldte der sig 240 elever, som gerne ville uddanne sig til
at arbejde med mennesker og pædagogik.


Men det varede ikke længe, førend faget blev hånet som
»klippe-klistre«, og eleverne søgte over på samfundsskundskab igen. I anden
halvdel af 1990erne var det kun omkring 30 om året, som søgte Børne- og
Fritidsprogrammet. Når man skulle have de bogligt svage med kunne det ikke
samtidig give tilstrækkeligt med points til, at eleverne bagefter kunne læse til
lærer eller pædagogik på universitetet.


»Og så var der problemet med, at 'dem, der går der, vil jeg ikke gå
sammen med',« som Lennart Edlund siger. Programmet var så specielt, at det var
blevet socialt stigmatiserende at gå der. Derfor måtte man oprette endnu et
specialprogram - det pædagogiske.
Konsekvensen af det store udbud af
programmer er, at mellem 30 og 40 procent af de unge vælger om. Alene inden for
de første fire uger af 1.g vælger en fjerdedel af Helsingborgs unge om igen,
oplyser Lennart Edlund. Valget er ganske enkelt for kompliceret.
Hvem er
du?


Og så er den faglige pris for ligheden fortsat til debat.
På et sted
som Filbornaskolan kan man som dansker godt savne den akademiske ånd, som trods
alt stadig præger atmosfæren på mange danske gymnasier. Her emmer der typisk af
fag og af bøger og uddannelsestradition. Af lyst til lærdom. Det danske
gymnasium bryster sig fortsat af at være noget helt andet end
folkeskolen.
Anderledes på de menneskeliggjorte svenske gymnasier, hvor man
forlængst har lagt op til brud med traditionerne, siger den svenske etnolog
professor Jonas Frykman fra Lunds Universitet.
»Den svenske skole har lånt
mange ideer fra privathjemmet i et forsøg på at menneskeliggøre skolen. Det er
kommet til at handle om identitet. Om hvem man er, frem for hvad man kan blive -
hvilket jeg jo synes, at skolen burde handle om,« tilføjer Jonas
Frykman.
Tycho Braheskolans stedfortrædende gymnasiechef Malcolm Hansson er
til gengæld kritisk over for den danske model:
»Jeg må nok erkende, at jeg
betragter det danske gymnasium som funderet på nogle forholdsvis konservative
værdier. Det er, som om man i Danmark stadig er mere fokuseret på kundskaber i
traditionel forstand, hvor vi prøver at arbejde med eksempelvis naturvidenskab
på en anderledes måde med flere praktiske øvelser,« siger han. Og refererer til,
hvordan et par naturvidenskabsklasser netop har brugt en hel dag i
forlystelsesparken Liseberg med at tage livtag med diverse fysiske love og
konkrete måleredskaber.

På de svenske erhvervsuddannelser er fagtabet åbenbart. Det fremgår af
en dugfrisk rapport fra Stockholms regionplankontor, at erhvervsuddannelserne
ikke klæder de unge på til at gå ud og få arbejde. De »duer ikke«, udtaler
regionplandirektør Sven-Inge Nylund ligefrem til Dagens Nyheter. Eleverne har
fået alt for lidt tid til selve praktikken.

De unge selv er heller ikke tilfredse med erhvervsuddannelserne. En
LO-rapport fra foråret kunne melde om, hvordan frafaldet er steget dramatisk. 80
procent af dem, der begynder på automekanikerprogrammet falder fra igen. Det
samme gælder for halvdelen af de unge, der starter på Børne- og Fritids-, bygge-
og industriprogrammerne.

»Det var en smuk tanke, der lå bag ønsket om at bryde med traditionerne
og skabe en skole for alle. Men effekten blev en eliteskole,« lyder Jonas
Frykmans dom. Når man vil bryde med skolens formelle verden af
uddannelsestraditioner og lade de uformelle - i praksis de sociale og
individuelle forhold - spille en større rolle henne i skolen, så er man også med
til at udskille børn. For så bliver det af afgørende betydning, hvordan man er
klædt på i forvejen. Og om forældrene er læger på sygehuset eller arbejder ved
samlebåndet henne på Alfa Laval, siger Frykman. Så bliver det svært at flytte
sig fra sin baggrund.

Ulrik Høy -om formynderi

http://www.weekendavisen.dk/kultur/ulrikhoy/artikel:aid=11152:dpol=2




Sverige
Af ULRIK HØY
NR. 37,
6. - 12. september 2004
DET har været gyldne dage for Sverige ved OL i
Athen. Guld i trespring, guld i kvindernes syvkamp, guld i mændenes højdespring, guld i toerkajak. Det er fornemt, hvortil kommer, at Sverige er et stort land med plads til køreglæde og kloge elsdyr. Ja, og Bellman, Fredmans Epistler, Evert Taube, Sven Bertil Taube, Fred Åkerström og Tomas Tranströmer, nobelprisværdig lyriker.

Det er mange plusser og et minus, der vokser for hver dag:
indvandringen. Det er svært at protestere, man gør klogt i at lade være, selvom der er tale om den mest radikale ændring af det svenske samfund i moderne tid. Reelt en befolkningsudskiftning af dimensioner, alt imens problemet vokser, fordi magten og medierne har aftalt at tryne de genstridige.

Det er lykkedes, stort set, skønt noget tyder på, at grænsen er nået.
Svenskerne har ganske vist ikke mobiliseret et slagkraftigtprotestparti som Dansk Folkeparti, så det er ikke derfra modstanden kommer. Den kommer faktisk fra magthaverne selv, fra politikere og embedsmænd, der erkender, at
Folkehjemmet står med kæmpemæssige, uløste problemer. De siger det ikke åbent, de camouflerer det, f.eks. ved at føre krigen over i fjendens lejr, og den lejr er jo arvefjendens - historisk set - og altså også nu. Det er mindre pænt, men det mindre pæne er en realitet, når svensk praksis undergraver dansk retspraksis
på et område, der også omfatter den omdiskuterede 24-årsregel for giftermål, familiesammenføring osv.

Justitsminister Thomas Bodström fører an i manøvren, der giver ham anledning til at lufte det moralske bedreværd. En svensk specialitet. Hvis det minder om noget, er det dobbeltmoralisten og fredsfyrsten Olof Palme. Det fredssæle Sverige var jo storeksportør af bomber og granater til de varme lande, og Palme selv havde en gribende evne til at fremhæve det fredelige aspekt og dølge det krigeriske. En virtuos. Hvad Thomas Bodström ikke er. Han er amatør,
men her har vi en dobbeltmoralist, der skammer andre ud for at løse den type problemer, man ikke selv kan løse.

Sverige tager imod omkring 25.000 familiesammenførte om året, og de kommer til Sverige, fordi de har let adgang, ikke fordi den svenske befolkning sukker efter dem. Tværtimod. Svenskerne sukker i stigende grad, men ikke efter det, og det har fået magthaverne til at reagere. Omsider. For nationen har ikke råd til det, politikerne kan ikke håndtere det, og såkaldt gammelsvenskere
reagerer på den gammeldaws facon: ved at flytte. De stemmer med benene, når de politiske vilkår nu er, som de er.

Sverige hartilgift et katastrofalt underdimensioneret politi på ca.
halvdelen af EU-gennemsnittet. Det må bare ikke siges, selvom Sveriges nys hjemsendte konsul i New York, sagde det alligevel. Til Dagens Nyheters debat den 20. august udtalte han, at »det känns tryggare i New York än i Sverige,« og det er dristig tale. Bemeldte konsul står næppe til livsvarig bespisning på rådhuset, hvad der heller ikke er råd til, for økonomien skranter, skatterne
forhøjes og ydelserne beskæres. Ifølge økonomiprofessor Bo Södersten er den svenske velfærdsstat så rundbarberet, at den vil være helt borte om 15 år. For øjeblikket er der 4,3 mio. svenskere til at forsørge 4,7 mio., og blandt de første er der en anselig mængde offentligt ansatte.

Konsekvensen er som sagt, at »gammelsvenskere« ikke bare udvandrer fra de tre største byer - alle med over 40 pct. indvandrere og efterkommere - de forlader også de mellemstore byer. Hvad storbyer angår, har Malmø i 2003 slået sin egen rekord i fraflytning af hovedsagelig børnefamilier: 14.000. Det er flot, ja helt olympisk og lige til guldmedalje i stem med fødderne.
Alt det ved Bodström og konsorter, men da de ikke er til sinds at gøre 30 års fejlslagen politik til et offentligt anliggende, gør de noget andet. De strammer administrativt, de ordner sagen på embedsmandsplan, det er nødtvungent, det er nødvendigt, det er bare for sent og for lidt. Bodströms ærinde er at lægge sagen død politisk med moraliserende skuespil for hjemmepublikummet. På samme måde som
den ulyksalige Mona Sahlin gjorde det i 2002 - med ringe held for øvrigt.

At Bodström anvender ordet »formynderi« om Danmark er en joke for åndeligt mindrebemidlede, for er der nogen, der spiller formyndere - og gør det i uskøn forening - så er det magten og medierne i Sverige.
Af ULRIK HØY