Torben Hansen & Lone Nørgaard: På dansk og på svensk

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=1936546

Offentliggjord 1 augusti 2003

Krönika: Handlingskraft måste avlösa törnrosasömn

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Valby, och Torben Hansen, historiker, Kvistgaard
Denna krönika har tillkommit mot bakgrund av en djup förundran: Varför står så relativt få danskar på barrikaderna medan Danmark och resten av Europa utsätts för en smygande islamisering? Och inte minst - varför är så få kvinnor på banan i den offentliga debatten? Om man betänker att det försiggår ett stadigt och massivt flick- och kvinnoförtryck i de slutna, integrationsovilliga, muslimska miljöerna, frågar de två krönikörerna.Inte en dag utan invandrarnyheter på medieprogrammet. Som dessvärre endast sällan bjuder på solstrålehistorier om mönsterbrytare och vällyckad integration, utan i stället på problem, problem och problem med muslimska grupper.... Tjat, tjat - men ändå kanske inte alls tjat.
För de har väl åtminstone läst Ralf Pittelkows "Efter 11. September", Kåre Bluitgens "Til gavn för de sorte" och antologin "Islam i vesten - på Koranens vej?"? Och hur kan begåvade intellektuella opinionsbildare och medieledarhundar förefalla vara orubbade när Pittelkow, Bluitgen och antologins 15 bidragsgivare staplar siffra på siffra, data på data, berättelse på berättelse som alla pekar i samma samhällsundergrävande riktning? Varför har dessa böcker inte haft mycket större genomslagskraft i form av aktiv handling och politiska avhyvlingar? Är okunskap, naivitet och konflikträdsla verkligen huvudförklaringen till att Danmark och hela Europa har hamnat i denna vanvettiga soppa?
Denna krönika är skriven i hopp om att kunna bidra till att förebygga inbördeskrig à la Exjugoslavien och nej, det är dessvärre inget orealistiskt scenarium. Åtskilliga andra än ovannämnda skribenter och författare har lagt fram metervis med siffror och exempel. Indicier och bevismaterial hopas dagligen i medierna och dessutom i rapporter från tänketankar samt i monografier på engelska, franska och tyska.
Det råder inte heller brist på kunskap om motiven bakom familjesammanföringarna, fundamentalistiska missionsrörelser, islamiska skolors indoktrinering och censur, förberedelse till och verkställande av de många "hedersmorden" (läs: mord) på olydiga kvinnor eller till planerade terrorhandlingar. Det räcker inte att skjuta skulden för den rådande misären på fattigdom och utestängande. Det är en skröna att de unga muslimerna blir kriminella för att "ingen behöver dem", "de har inte arbete" eller "de kan inte få någon utbildning ". Det sistnämnda kan var och en med den nödvändiga förmågan få i detta land.
En källa med många års erfarenhet från rättegångar mot våldsmän säger att kriminella från kategorin "invandrare" aldrig är stackars oönskade. Exempel: 1) Överföll kvinna som gick med en barnvagn – höll på med en högre utbildning. 2) En kvinna nedslagen - brottslingen hade heltidsjobb. 3) Försök till våldtäkt, kvinnan räddad av dansk man som blev lemlästad - den ena av skurkarna tolk, den andra anställd i en offentligfinansierad institution. Varför yttrar endast få parlamentariker sig om förhållanden och händelser i fängelser, rättssalar, kriscentra, privatskolor och moskéer?
Problemen i den lutheranska kyrkan dryftas i full offentlighet, men borde regeringen och Folketinget inte intressera sig för den arabiska predikan som levereras efter varje fredagsbön? Det är över ett år sedan SF:s Holger K. Nielsen uppmanade de "förmörkade" imamerna att "dra åt helvete". Händer det något? Varför sade de folkvalda inte ifrån när muslimska talesmän visade ett ansikte utåt och föregav sig acceptera demokratiska spelregler och jämställdhet för att bli nominerade till Folketinget och till kommunfullmäktige, medan de gav helt annorlunda kontanta uttryck för sitt sinnelag på islamistiska hemsidor?

Kanske var orsaken att ett sådant uppträdande var något ovanligt och att danska politiker gör en dygd av moderation och försiktighet när det finns tveksamhet. Men varför kom Det Radikale Venstres ledning då inte med någon utskällning när islamisterna kastade masken under sin "gemensamma bön för fred" på Köpenhamns Rådhusplads fredagen den 4 april [2003]?
Arrangementet var en skrällande ögonöppnare för politikerna. Här sades det - eller rättare sagt skreks - med all önskvärd klarhet: "Makten finns inte i Washington, på Christiansborg [danska regeringskansliet, motsvarar Rosenbad]eller på Rådhuset. Vi är makten!"
Vi vill sätta ett dussin stekta rödspättor på att demokratins ledare hoppas att den sortens islam-fascistiska appeller snart upphör. Så där lugnt och fint. Herregud, vi har ju alla varit unga och skrikit på gatorna, eller hur?
Tänk bara på den tyska utrikesministern Joschka Fischer och hur salongsfähig och anpassad han uppträder på de bonade golven i dag. Danska politiker och andra beslutsfattare är inte de enda som underlåter att reagera resolut. Överallt i Västeuropa föredrar de flesta folkvalda att tassa försiktigt när de hör ordet "islam".
De förhållanden som vi har nämnt här gäller i det mesta av EU - plus Schweiz och Norge. Bakgrunden är i hög grad att en ideologisk kampanj har varit igång i årtionden från Bergen till Milano - i stor omfattning betalad och inspirerad av Saudi-Arabiens wahabism, som är beteckningen för Osama bin-Ladens hatiska och kvinnoförtryckande ideologi. Projektet går ut på att skapa ghetton där så många muslimer som möjligt läggs i en ideologisk tvångströja och görs till fotfolk i en erövring.
Medan de flesta europeiska regeringar tvärtom arbetar hårt på att integrera de många icke anpassade muslimerna och på att lära dem leva i frihet under ansvar. Om detta en dag skulle lyckas kommer islam att bli en privatsak, och då kommer de hetsiga missionärerna och de ambitiösa islamist-politikerna att bli överflödiga.
För närvarande har dessa fundamentalistiska ideologer dock goda möjligheter att slippa arbetslöshet. Det är nämligen inte svårt att ge arabiska och turkiska ungdomar en islamisk identitet. Som ett kollektivt projekt är islam visserligen inte mycket att skryta med. Oavsett om man använder ekonomi, politik eller kultur som parametrar slutar räkenskaperna med röda siffror i botten. T o m FN har officiellt lagt fram dokumentation för att de arabiska staterna – varav hälften tjänar grova pengar på export av olja – är ett konkursbo. Ändå lyckas en förbluffande stort antal unga islamister ådra sig storhetsvansinne och hänvisa till Koranens försäkran om att muslimerna är Allahs "bästa församling."
Av de många utopiska hemsidorna och brandtalen framgår det att "muslim" är liktydigt med att tillhöra ett herrefolk och att Väst är dekadent, ondskefull, förtappat o.s.v. Islam är däremot lösningen på allt - från personlig hygien till etablering av den perfekta staten. Detta flockmänniskobudskap är milt sagt inte ägnat att främja laglydigheten. I skalans harmlösa ända förolämpar Hassan den danska kvinnan som går med korta byxor en sommardag i sitt eget land. I avdelningen för tyngre saker hamnar de otrogna som var oturliga nog att uppehålla sig på fel gata eller i fel taxi, på sjukhus.
Myndigheterna och det civila samhället har vant sig av med att använda dominans, inskärpa regler, varna och hota potentiella skurkar. Under årtionden har strömmen av asiatiska och afrikanska tillvandrare försiggått utan plan. Västeuropas stater är inrättade för att kräva in avgifter och skatter för att hålla igång olika välfärdssystem som naturligtvis attraherar folk från Anatolien och Punjab.
Budgetproblem blir ett av resultaten, och förvaltningsrutiner förhindrar att ideologiseringen av tillvandrarna registreras. Med ideologisering förstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lag/rättsuppfattning) där den medförda men i stort sett omedvetna föreställningen om islam förstärks och blåses upp till en alltomfattande ideologi som ska binda ihop de troende i en flock som imamer och andra ledare styr.
Danska byråkrater och parlamentariker förefaller dessvärre inte bekymra sig särskilt om islamismens totalitära hot och den dagliga kriminaliteten där ungdomar med muslimsk bakgrund är klart överrepresenterade.
Detsamma gäller de fina människorna från Venstre och konservativa i Nordsjälland och Köpenhamns nordliga förstäder längs Öresund [motsvarar ungefär Söder i Stockholm.]. Hur har det alls gått så långt? Varför är så många invandrare från Afrika och Asien muslimer som avskyr det samhälle som tar emot dem, medan tamiler, sikher, tibetaner och vietnameser generellt anpassar sig till Västs frihet och system?
En viktig faktor bakom den muslimska folkvandringen till Västeuropa är EG:s - senare EU:s - samarbete med den arabiska världen. Som många andra viktiga beslut träffades också detta på fransk tillskyndan. Efter det att Frankrike gav upp Algeriet 1962 projekterade dåvarande president Charles de Gaulle en allians mellan Europa och en rad arabiska regimer. Syftet var bl. a. att motverka USA. 1974 upprättades en parlamentarisk sammanslutning med syfte att stärka EG:s politiska, kulturella och ekonomiska förbindelser med den arabiska världen.
I denna grupp deltog medlemmar från 18 nationella parlament, däribland det danska folketinget och Europaparlamentet. Senare försågs gruppen av en struktur, betecknad "Den euro-arabiska Dialogen" med en stark position i bl.a. EG:s och senare EU:s ledande organ. Dialoglobbyn arbetade för en utrikespolitik som var proarabisk och riktad emot Israel och USA.
Dessutom gynnade den en permanent och massiv arabisk och muslimsk närvaro i Europa genom invandring och bosättning av miljoner människor från Nordafrika och Västasien. Orientalisten Bat Ye'or (född i Egypten, bosatt i Schweiz) skriver att på franskt, tyskt och belgiskt initiativ har flera europeiska institutioner arbetat för att underlätta denna utveckling genom en offensiv i kulturliv, undervisning och publiceringsverksamhet. Strävandena har stötts av universitet och islamofila kristna kyrkoledare och är avsedda att framställa islams civilisation i bästa möjliga ljus. Flera generationer europeisk ungdom har redan uppfostrats i denna proarabiska ideologi (jämför Bat Ye'or: "European Fears of the Gathering Jihad", www.frontpagemagazine.com, 21. febr. 2003).

Bidrog denna gemensamma europeiska strategi till den besynnerliga lagstiftning som för 20 år sedan öppnade Danmark för familjesammanföringar - d.v.s. immigration genom tvångsäktenskap - i en situation med nästan en kvarts miljon arbetslösa? De fyra danska undantagen från Maastricht-fördraget kommer snart på den politiska agendan [2003]. Vilka politiker och tjänstemän har månne tänkt sig orientera och upplysa väljarna om de Gaulles lansering av EG/EU:s "arabiska" strategi och dess konsekvenser för Europa? Vi väntar spänt på svar - inte minst från vänsterkanten..... http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=1936546




Offentliggjort 1. august 2003 03:00
Kronik: Handlekraft skal afløse tornerosesøvn
Af Lone Nørgaard, lektor, cand. mag., Valby, ogTorben Hansen, historiker, Kvistgaard
Denne kronik er blevet til på baggrund af en dyb undren: Hvorfor er så relativt få danskere på barrikaderne, mens Danmark og resten af Europa udsættes for en snigende islamisering? Og ikke mindst - hvorfor er så få kvinder på banen i den offentlige debat? Taget i betragtning at der foregår en støt og massiv pige- og kvindeundertrykkelse i de lukkede, integrationsuvillige, muslimske miljøer, spørger de to kronikører.Ikke en dag uden indvandrernyheder på medieprogrammet. Der desværre bare sjældent byder på solstrålehistorier om mønsterbrydere og vellykket integration, men i stedet på problemer, problemer og problemer med muslimske grupper.... Gab, gab - men så alligevel og måske overhovedet ikke gab.
Denne artikel er blevet til på baggrund af en dyb undren: Hvorfor er så relativt få danskere på barrikaderne, mens Danmark og resten af Europa udsættes for en snigende islamisering? Og ikke mindst - hvorfor er så få kvinder på banen i den offentlige debat? Taget i betragtning at der foregår en støt og massiv pige- og kvindeundertrykkelse i de lukkede, integrationsuvillige, muslimske miljøer - også blandt tredje generations indvandrere.
Hvorfor sætter veluddannede, og sandsynligvis velinformerede politikere med indflydelse ikke foden ned over hele det politiske spektrum? For de har vel i det mindste fået læst Ralf Pittelkows "Efter 11. September", Kåre Bluitgens "Til gavn for de sorte" og antologien "Islam i vesten - på Koranens vej?"? Og hvordan kan begavede intellektuelle opinionsmagere og medieførerhunde lades tilsyneladende uforstyrrede, når Pittelkow, Bluitgen og antologiens 15 bidragydere læsser tal på tal, data på data, beretning på beretning, der alle peger i samme samfundsundergravende retning? Hvorfor har disse bøger ikke haft lang mere gennemslagskraft i form af aktiv handling og politisk grovfil til følge? Er uvidenhed, naivitet og konfliktskyhed virkelig hovedforklaringen på, at Danmark og hele Europa er havnet i denne vanvittige suppedas?

Denne kronik er skrevet i håbet om at kunne bidrage til at forebygge borgerkrige à la Eksjugoslavien, og nej, det er desværre ikke noget urealistisk scenarie. Adskillige andre end ovennævnte skribenter og forfattere har fremlagt metermål af tal og eksempler. Indicier og bevismateriale hober sig dagligt op i medierne og desuden i rapporter fra tænketanke samt i monografier på engelsk, fransk og tysk. Der er heller ikke mangel på kendskab til motiverne bag familiesammenføringerne, fundamentalistiske missionsbevægelser, islamiske skolers indoktrinering og censur, forberedelse og eksekvering af de mange "æresdrab" (læs: mord) på ulydige kvinder eller til planlagte terrorhandlinger.

Det rækker ikke at skyde skylden for den herskende misére på fattigdom og udelukkelse. Det er en skrøne, at de unge muslimer bliver kriminelle, fordi "ingen har brug for dem", "de har ikke arbejde" eller "de kan ikke få en uddannelse". Det sidste kan enhver med de nødvendige evner få i dette land. En kilde med mange års erfaring fra retssager mod voldsmænd oplyser, at kriminelle fra kategorien "indvandrere" aldrig er stakkels uønskede. Eksempler: 1) Overfaldt kvinde, der gik med en barnevogn - var i gang med en højere uddannelse. 2) En kvinde slået ned - forbryderen havde fuldtidsjob. 3) Forsøg på voldtægt, kvinden reddet af dansk mand, der blev lemlæstet - den ene af bøllerne tolk, den anden ansat i en offentligt finansieret institution.
Hvorfor ytrer kun få parlamentarikere sig om forhold og begivenheder i fængsler, retssale, krisecentre, privatskoler og moskeer? Problemerne i den lutheranske kirke drøftes i fuld offentlighed, men burde regeringen og Folketinget ikke interessere sig for den arabiske prædiken, der leveres efter hver fredagsbøn.
Det er over et år siden SF's Holger K. Nielsen opfordrede de "formørkede" imamer om at "skrubbe ad Helvede til". Sker der noget i sagen?
Hvorfor sagde de folkevalgte ikke fra, da muslimske talsmænd viste ét ansigt udadtil og foregav at acceptere demokratiske spilleregler og ligestilling for at blive opstillet til Folketinget og til byråd, mens de gav ganske anderledes kontant udtryk for deres sindelag på islamistiske hjemmesider? Måske var årsagen, at en sådan optræden var noget usædvanlig, og danske politikere gør en dyd af moderation og forsigtighed, når der er grund til tvivl.
Men hvorfor talte Det Radikale Venstres ledelse så ikke dunder, da islamisterne kastede masken under deres "fællesbøn for fred" på Københavns Rådhusplads fredag d. 4. april? Arrangementet var et brag af en øjenåbner for politikerne. Her blev det sagt - eller rettere sagt skreget - med al ønskelig klarhed: "Magten er ikke i Washington, på Christiansborg eller på Rådhuset. Vi er magten!"

Vi vil vædde et dusin stegte rødspætter på, at demokratiets ledere håber, den slags islam-fascistiske appeller snart hører op. Sådan stille og roligt. Herregud, vi har jo alle været unge og råbt i gaderne, ikke sandt? Tænk bare på den tyske udenrigsminister Joschka Fischer, og hvor salonfähig og tilpasset han fører sig frem på de bonede gulve i dag.
Danske politikere og andre beslutningstagere er ikke de eneste, der undlader at reagere resolut. Overalt i Vesteuropa foretrækker de fleste folkevalgte at gå på kattepoter, når de hører ordet "islam". De forhold, vi har nævnt her, gælder i det meste af EU - plus Schweiz og Norge. Baggrunden er i høj grad, at en ideologisk kampagne i årtier har været i gang fra Bergen til Milano - i vidt omfang betalt og inspireret af Saudi-Arabiens wahhabisme, som er betegnelsen for Osama bin-Ladens hadefulde og kvindeundertrykkende ideologi. Projektet går ud på at skabe ghettoer, hvor så mange muslimer som muligt lægges i en ideologisk spændetrøje og gøres til fodfolk i en erobring. Modsat arbejder de fleste europæiske regeringer hårdt på at integrere de mange utilpassede muslimer og dermed på at lære dem at leve i frihed under ansvar. Hvis dette en dag skulle lykkes, vil islam blive en privatsag, og så vil de hidsige missionærer og de ambitiøse islamist-politikere blive overflødige.
Foreløbig har disse fundamentalistiske ideologer dog gode muligheder for at undgå arbejdsløshed. Det er nemlig ikke svært at give arabiske og tyrkiske unge en islamisk identitet. Som et kollektivt projekt er islam ganske vist ikke noget at prale af. Uanset om økonomi, politik eller kultur benyttes som parameter, slutter regnskabet med røde tal på bundlinjen. Selv FN har officielt fremlagt dokumentation for, at de arabiske stater - hvoraf halvdelen tjener tykt på eksport af olie - er et fallitbo. Alligevel lykkes det en forbløffende stort antal unge islamister at pådrage sig storhedsvanvid og henvise til Koranens forsikring om, at muslimerne er Allahs "bedste menighed." Af de mange utopiske hjemmesider og brandtaler fremgår det, at "muslim" er ensbetydende med at tilhøre et herrefolk, og at Vesten er dekadent, ondskabsfuld, fortabt o.s.v. Islam er derimod løsningen på alt - fra personlig hygiejne til etablering af den perfekte stat.
Dette flokmenneskebudskab er mildt sagt ikke egnet til at fremme lovlydigheden. I skalaens harmløse ende overfuser Hassan den danske kvinde, der går med korte bukser en sommerdag i sit eget land. I afdelingen for tungere sager bliver de vantro, der var så uheldige at opholde sig på det forkerte fortov eller i den forkerte taxa, sendt på hospitalet.
Myndighederne og det civile samfund har vænnet sig af med at anvende dominans, indskærpe regler, advare og true potentielle bøller. Gennem årtier er strømmen af asiatiske og afrikanske tilvandrere foregået på bedste beskub. Vesteuropas stater er indrettet på at opkræve afgifter og skatter for at holde gang i forskellige velfærdsordninger, som naturligvis tiltrækker folk fra Anatolien og Punjab. Budgetproblemer bliver et af resultaterne, og forvaltningsrutine hindrer i forvejen, at ideologiseringen af tilvandrerne registreres. Ved ideologisering forstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lov/retsopfattelse), idet den medbragte, men stort set ubevidste forestilling om islam forstærkes og blæses op til en altomfattende ideologi, der skal knytte de troende sammen i en flok, som imamer og andre ledere styrer.
Danske bureaukrater og parlamentarikere ser desværre ikke ud til at bekymre sig synderligt om islamismens totalitære trussel og den daglige kriminalitet, hvor unge med muslimsk baggrund er klart overrepræsenterede. Det samme gælder de pæne folk fra Venstre og konservative i Nordsjælland og Københavns nordlige forstæder langs Øresund.

Hvordan er det overhovedet kommet så vidt? Hvorfor er så mange indvandrere fra Afrika og Asien muslimer, der afskyr det samfund, som modtager dem, mens tamiler, sikher, tibetanere og vietnamesere generelt tilpasser sig Vestens frihed og orden? En vigtig faktor bag den muslimske folkevandring til Vesteuropa er EF's - senere EU's - samarbejde med den arabiske verden. Som mange andre vigtige beslutninger blev også denne truffet efter fransk tilskyndelse. Efter at Frankrig opgav Algeriet i 1962, projekterede daværende præsident Charles de Gaulle en alliance mellem Europa og en række arabiske regimer. Formålet var bl. a. at modvirke USA. I 1974 oprettedes en parlamentarisk sammenslutning med henblik på at styrke EF's politiske, kulturelle og økonomiske forbindelser med den arabiske verden. I denne gruppe deltog medlemmer fra 18 nationale parlamenter, herunder det danske folketing, og Europa-Parlamentet. Senere suppleredes gruppen af en struktur, betegnet "Den euro-arabiske Dialog" med en stærk position i bl.a. EF's og senere EU's ledende organer. Dialoglobbyen arbejdede for en udenrigspolitik, der var proarabisk og rettet imod Israel og USA. Desuden begunstigede den en permanent og massiv arabisk og muslimsk tilstedeværelse i Europa gennem indvandring og bosættelse af millioner af personer fra Nordafrika og Vestasien.

Orientalisten Bat Ye'or (født i Egypten, bosiddende i Schweiz) skriver, at på fransk, tysk og belgisk initiativ har flere europæiske institutioner arbejdet for at lette denne udvikling gennem en offensiv i kulturliv, undervisning og publikationsvirksomhed. Bestræbelserne er blevet støttet af universiteter og islamofile kristne kirkeledere og beregnet på at fremstille islams civilisation i det bedst mulige lys. Flere generationer af europæisk ungdom er allerede blevet opdraget i denne proarabiske ideologi (jævnfør Bat Ye'or: "European Fears of the Gathering Jihad", http://www.frontpagemagazine.com/, 21. febr. 2003).

Var denne fælleseuropæiske strategi medvirkende til den besynderlige lovgivning, der for 20 år siden åbnede Danmark for familiesammenføringer - d.v.s. immigration gennem tvangsægteskaber - i en situation med næsten en kvart million arbejdsløse?
De fire danske undtagelser fra Maastricht-traktaten kommer snart på den politiske dagsorden. Hvilke politikere og embedsmænd har monstro tænkt sig at orientere og oplyse vælgerne om de Gaulles lancering af EF/EU's "arabiske" strategi og dens konsekvenser for Europa?