"Sverige - et land uden ytringsfrihed"

Lars Hedegaard har næppe nogen fremtid i diplomatiet......................klumme fra Berlingske.. På svensk og dansk:

Kommentar Av Lars Hedegaard

Inte långt från Danmark ligger ett land utan yttrandefrihet. Ett land där lag och ordning håller på att bryta ihop utan att några medier vågar berätta om bakgrunden, för det får de inte. Det räknas nämligen som hets mot vissa folkgrupper om man berättar om vem som står bakom våldet, och då ingriper staten. Trots dessa bedrövliga förhållanden betraktar detta lands ledare Sverige – för det är Sverige som vi talar om – som en moralisk stormakt, som är ledande i fördömandet av grannlandet Danmark, vars regering har försökt skydda rättsordningen med regler som ska stoppa uppsplittringen i parallellsamhällen.

Till min betydande överraskning fick jag för några månader sedan en inbjudan från en pedagogisk institution någonstans i Sverige att komma och tala om islam som historiskt fenomen. Inbjudan kom från människor som hade läst vad jag hade givit ut om ämnet. De måste alltså känna till att jag inte betraktar islam som en fredens religion, utan däremot som en totalitär politisk ideologi, och att jag inte betraktar heliga muslimska mäns växande inflytande i Västeuropa som någon kulturberikning.Det går aldrig bra, tänkte jag. Visserligen såg jag det som sannolikt att jag själv skulle komma ur Sverige igen utan att lida skada, men vad skulle hända med de modiga människor som hade bjudit in mig?

Min rädsla visade sig välgrundad. Kort efter mitt föredrag började en lärare i staden sprida ut rykten om att den som hade bjudit in mig var rasist, och hans chef fick besök av en grupp muslimska män, som i hotfulla ordalag protesterade mot att institutionen hade tillåtit en rasist – nämligen jag-- att föreläsa.

Då Sverige inte har yttrandefrihet var lokalpressen förhindrad att rapportera om det muslimska gängets uppförande, liksom stadens invånare naturligtvis inte heller fick veta att jag inte med ett ord hade nämnt raser i min föreläsning. Och det fungerar. Det blev antagligen sista gången som man i denna svenska stad stiftar bekantskap med andra åsikter om islam än den som imamerna kan acceptera.Så vill imamerna naturligtvis också gärna ha det i Danmark.

Islam ska varken få kritiseras, förhånas eller förlöjligas, för det drabbar den respekt som de islamiska fanatikerna alltid har krävt. Men här stöter de på den danska grundlagens § 77, som slår fast att envar har rätt att offentliggöra sina tankar under ansvar inför domstol. "Censur och andra förebyggande förhållningsregler får aldrig någonsin införas på nytt".

När dessa ord nedtecknades1849 var det naturligtvis statsmakten som man tänkte på. Ingen hade väl räknat med att angreppen på yttrandefriheten skulle komma från privata intressegrupper, som vi ser det idag.Om grundlagsfäderna hade föreställt sig att diktaturanhängare skulle försöka missbruka strafflagens mer eller mindre välmenta bestämmelser om rasism och hädelse till att förhindra kritik av totalitära ideologier skulle de givetvis ha tagit hänsyn till det.Låt oss – för att det inte ska råda det ringaste tvivel – backa upp grundlagsfäderna genom att snabbast möjligt ta bort strafflagens bestämmelser om hädelse och rasism, dvs. de redskap som islams talesmän nu vill använda till att underminera vår frihet. Annars kan det snart bli nödvändigt att beställa yttrandefrihetens gravsten.

Af Lars Hedegaard


Ikke langt fra Danmark ligger et land uden ytringsfrihed. Et land hvor lov og orden er ved at bryde sammen, uden at nogen medier tør berette om baggrunden, for det må de ikke. Det regnes nemlig for hetz mod bestemte folkegrupper, hvis man fortæller, hvem der står bag volden, og så griber staten ind.


Trods disse bedrøvelige forhold anser dette lands ledere Sverige -- for det er Sverige, vi taler om -- for at være en moralsk stormagt, der fører an i fordømmelsen af nabolandet Danmark, hvis regering har prøvet at beskytte retsordenen med regler, der skal dæmme op for opsplitningen i parallelsamfund.

Til min betydelige overraskelse modtog jeg for nogle måneder siden en invitation fra en pædagogisk institution et sted i Sverige til at komme og tale om islam som historisk fænomen. Indbydelsen kom fra folk, der havde læst, hvad jeg havde udgivet om emnet. De måtte altså vide, at jeg ikke anskuer islam som en fredens religion, men derimod som en totalitær politisk ideologi, og at jeg ikke betragter hellige muslimske mænds voksende indflydelse i Vesteuropa som en kulturberigelse.Det går aldrig godt, tænkte jeg. Ganske vist anså jeg det for sandsynligt, at jeg selv ville slippe ud af Sverige igen uden at lide overlast, men hvad skulle der dog ske med de modige mennesker, der havde inviteret mig?

Min frygt viste sig velbegrundet. Kort efter mit foredrag begyndte en skolelærer i byen at udsprede rygter om, at den, der havde inviteret mig, var racist, og hans chef fik besøg af en gruppe muslimske mænd, der i truende vendinger protesterede mod, at institutionen havde tilladt en racist -- nemlig mig -- at forelæse.

Da Sverige ikke har ytringsfrihed, var lokalpressen afskåret fra at rapportere om det muslimske tæskeholds optræden, ligesom byens borgere naturligvis heller ikke fik at vide, at jeg ikke med et ord havde omtalt racer i min forelæsning. Og det virker. Det bliver formentlig sidste gang, man i denne svenske by stifter bekendtskab med andre udlægninger af islam end den, som imamerne kan acceptere.Sådan vil imamerne naturligvis også gerne have det i Danmark.


Islam må hverken kritiseres, forhånes eller latterliggøres, for det går ud over den respekt, som de islamiske fanatikere alle dage har forlangt. Men her støder de på den danske grundlovs § 77, der fastslår, at enhver er berettiget til at offentliggøre sine tanker under ansvar over for domstolene. "Censur og andre forebyggende forholdsregler kan ingen sinde på ny indføres".Da disse ord blev nedfældet i 1849, var det naturligvis statsmagten, man tænkte på. Ingen havde vel regnet med, at angrebene på ytringsfriheden skulle komme fra private interessegrupper, som vi ser det idag.


Hvis grundlovsfædrene havde forestillet sig, at diktaturtilhængere ville prøve at misbruge straffelovens mere eller mindre velmente bestemmelser om racisme og blasfemi til at forhindre kritik af totalitære ideologier, ville de selvfølgelig have taget højde for det.Lad os -- for at der ikke skal herske ringeste tvivl -- bakke grundlovsfædrene op ved at hurtigst muligt at fjerne straffelovens bestemmelser om blasfemi og racisme, dvs. de redskaber, som islams talsmænd nu vil bruge til at underminere vores frihed. Ellers kan det snart blive nødvendigt at bestille ytringsfrihedens gravsten.