Angsten for små politikeres store visioner

deler jeg fuldstændig med Per Olof Engquist. Hvem bliver ikke uttryg, når de hører en 27 årig Mette Fredriksens visioner om hvordan verden skal omkalfatres fuldstændigt? P.O., - som de lyserøde borgerskab kaldte deres kæledægge Enquist i de mange år han boede i København, er næsten gået i kloster på de gamle dage. Ikke helt den samme enthusiasme som da Pol Pot indtog Pnom Phen. Og det er godt, for de største visioner Sverige behøver i øjenlikket, er at få de aller simpleste funktioner i velfærdsstaten til at levere: plejehjem, politi, lægebehandling & tålelig skolegang. Det kræver mere knofedt, end visioner. Vi begynder med "tandvården" 1 maj. Malmø sydede ganske vist af voldsommere problemer, men de får vente - til de en dag har løst sig selv ?
.....................Jag har faktiskt träffat och samtalat, privat, i seminarieform samt skriftligt, med partiets senaste fyra partiledare: och inte ett skit har kommit ut av detta. Alltså vad beträffar visioner, annat än en frågande, nästan ängslig, bedrövad blick hos fyra på var sitt sätt betydande politiska ledare: och en underliggande fråga, ja fint, men hur gör vi? Du som kan skapa visioner, hur gör vi? Rent praktiskt?Rent praktiskt, hur gör vi, sedan du har sagt de där vackra orden och vi applåderat?
En gång beskrev jag i en bok socialdemokratins speciella operativa dilemma som den hos kvinnan som bakade bröd. Till degen (marknaden) tillsätter man jästen (socialismen): och blandar man rätt blir det en välsmakande limpa. Deg utan jäst (råkapitalism) smakar åt helvete till, liksom ren jäst (Sovjetunionen). Själv tyckte jag, som den ende, att detta var en strålande bild, men när den beundrat lyssnande politikern hämtat sig från denna poetiska skönhet kommer den vädjande, melankoliska frågan: ja men hur då? hur ska vi blanda då? Ska vi ha tre karensdagar? Och - som en dyster undertext - det där att blanda marknad med socialism till en limpa är väl inte särskilt förtrollande för intellektuella snillen som du och de andra. Som bara föraktar oss? För att vi saknar visioner. Och vill ha mer konsekventa visioner? Som leninismen till exempel?
Visst har också socialdemokratin genom tiderna begåvats med visionära tal om solidaritet, rättvisa och trygghet. Problemet är att orden är så riktiga, men inoperativa så länge man inte svarar på frågan: ja, bra, men hur gör vi då? Rent konkret?För någon tid sedan skulle jag tala för en grupp s-riksdagsmän över temat "Vad är i framtiden socialdemokratins Stora Berättelse": förberedde mig i tre veckor, talade tre timmar, jag tror varken jag eller de lojalt lyssnande kamraterna blev ett skit klokare.
http://expressen.se/index.jsp?a=280723