Har Sverige en opposition ?
Samtidigt gør han opmærksom som DN´s fhv. redaktørs Hans Bergströms essay "Den undflyende sanningen" fra maj 2004, som jeg bringer en sammenfatning af nedenfor. Og jo - det findes ikke på biblioteket, ej heller på internettet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=330714&previousRenderType=2
"Alla, från Skolverkets inspektörer till kommunförvaltningar som vill få del av extra statsbidrag, lyssnar till signaler upp-ifrån om vad som uppskattas och vad som ogillas", skriver DN:s förre chefredaktör Hans Bergström i uppsatsen "Svensk Journalistik - ingen motkraft till Makten". "Styrelserna för forskningsinstitut och universitet laddas med företrädare för det statsbärande partiet, som ger subtila förväntningar även till forskarna om hur de ska betrakta maktens föreställningar rörande sådant som feminism, fackföreningsvälde och socialstat."Så undergrävs maktbalansen i landet och Sverige impregneras allt mer av ett parti.
1. Ingen motkraft till Makten – Hans Bergström
Skoningslöst och välformulerat dissekerar Hans Bergström den svenska
undergivenheten inför socialdemokratins unika maktposition. Det sker i en
uppsats i antologin Den undflyende sanningen, en vänbok till Åke Ortmarks
75-årsdag i maj 2004. Utgiven av SNS men av outgrundlig och beklaglig anledning
(snorkighet?) endast i subskriberad upplaga. (Enligt sökmotorn Libris finns den
i mitten av augusti inte tillgänglig i något offentligt bibliotek!)Denna
exklusivitet är sorglig. Alla bidrag till boken är inte läsvärda men många är
det – och några är viktiga. Främst Hans Bergströms bidrag Svensk journalistik – ingen motkraft till Makten. (Samma tankar framförde bergström i en intervju med
Jan Gillberg i tidskriften DSM nr 3/03 men även den är föga spridd.)
Hälften av sin 20-sidiga uppsats ägnar Hans Bergström (fram till 2002
chefredaktör för Dagens Nyheter, numera forskare och fri skribent med bas i USA)
åt en analys av det svenska samhället, den andra delen åt journalistiken.
Avsnittet om socialdemokratins totala dominans i samhället är stenhårt, utan
försonande nyanser, det senare om journalistiken något mer prövande.
Hur som helst är hela uppsatsen utmanande. Hans Bergström lyfter fram
en rad faktorer som tillsammans gör socialdemokratin präglar hela det svenska
samhället: Det konstitutionella systemet saknar inslag av maktbalans – staten är
en enhetsstat, riksdagen är svag, det saknas författningsdomstol,
utnämningsmakten ligger hos regeringen ensam, försäkringssystem och
medborgerliga tjänster har i stor grad samlats i offentlig regi. Därtill kommer
att socialdemokratins långvariga maktinnehav har skapat en psykologisk prägling.
Den visar sig dels i anpasslighet – alla måste hålla sig väl med det parti som
brukar regera, det gäller också intresseorganisationer och näringsliv. Dels
också i ”den mentala utsikten”, de värderingar som uppstår i ett dominerande
tankeklimat.Socialdemokraterna har skickligt lyckats omforma tänkesätten i sin
riktning, menar Bergström, och pekar på hur välfärdssystemen har utformats för
att medelklassen ska bli nöjd (inkomstbortfallsprincipen) och att medelklassens
egenföreställning har urholkats genom att alla klassats som
”löntagare”.Ingenting finner nåd inför Bergströms granskning. En rousseansk syn
på människan som god av naturen har lett till upplösning inom skolan,
brottsbekämpningen, psykvården och de offentliga försäkringssystemen.
Och till råga på allt har socialdemokratin politiskt lyckats inkludera
vänsterpartiet och miljöpartiet för att säkra sin maktbas. Samarbetet leder
därtill i en riktning som är skadlig för den svenska tillväxten.Allting
nattsvart från Bergströms liberala perspektiv, således. Inte att undra på att
han lite i förbigående konstaterar att ”nästan alla utgår från att SAP är kvar
vid makten även efter 2006 års val.”Det skulle verkligen behövas liberala inlägg
som tar upp Bergströms teser till diskussion. Att de innehåller mycket sanning
och allvar är uppenbart.Men finns det något som får bilden att ljusna? Eller är
Sverige ett land i skymningszonen, är ingenting längre påverkbart, är det dags
att flytta?Avsnittet om journalistiken är också det mycket kritiskt men något
mindre definitivt. Bergströms tes är att samhällsklimat, rådande värderingar och
därtill journalisternas vänstersympatier (han räknar med att minst tre
fjärdedelar av journalistkåren ”har en grundläggande verklighetsbild som ligger
nära eller till vänster om det statsbärande partiets”) leder till att
journalistiken generellt sett är en medkraft, inte en motkraft som
medieideologin säger.
Egentligen, menar han, skulle varken den ”biografiska lutningen”, det
faktum att de flesta journalister är medelklass, eller den ”professionella
lutningen”, den traditionella tendensen att stå på de svagas sida och ha ett
samhällskritiskt perspektiv, leda till att journalistiken som nu godtar den
”statsbärande alliansens” synsätt.Då återstår den ”politiska lutningen” som
förklaring till att journalistiken blir en medkraft, anser han. Inte så att
journalister stödjer vissa partier i sin bevakning. De vill ärligt vara
professionella men de ser helt enkelt inte andra perspektiv än vänsterns.Men
svenska medier kritiserar ju mycket som beslutas, gräver upp skandaler och får
makthavare på fall?Jo, men den maktkritiken är ytlig, menar Bergström.
Han skiljer, med utgångspunkt i den brittiske sociologen Steven Lukes, på
tre typer av makt: makten över besluten, makten över urvalet och makten över
tanken. Svenska nyhetsjournalister granskar nog maktens beslut – men de
etablerar ingen motkraft mot de två andra typerna av makt. ”Deras utsikt är
identisk med den styrande maktens”.Även i hans analys av journalistiken är en
debatt på sin plats. Det finns ju t ex åtskilliga statsvetare som hävdar att det
är journalisterna som har tagit makten över urvalet.Hans Bergströms uppsats kan
alltså varken läsas på nätet eller, än så länge, på bibliotek! Ett särtryck
behövs!
http://metaweb.diakrit.com/4Daction/GetExpoDetail/304-sammanfattn/304040823142943
posted by Steen at
onsdag, oktober 13, 2004
<< Home