mandag, februar 28, 2005

Sveriges Berlusconier og såkaldte oppostition

(se miniportræt af Nilson nedenfor)
Der er uger, ja måneder hvor det synes som om der bare er én journalist i Sverige der ikke er en tøsedreng & med courage: pensionisten Ulf Nilson. - Alle de Fokusér , Dokumenter og Brännpunkter - der er ikke noget der brænder på. Det var der til gengæld søndag d.28. Jeg er nødt til at bringe hele klummen fra Expressen: (her er jeg lidt uretfærdig mod Göran Skytte, Magnus Karaveli og Thomas Gür)

(Nilson hentyder til SVT´s nylige selvfede kampagne, "SVT-Fritt TV - hvor de sammenligner deres fortæffeligheder med Berlsconis afskyligheder)
http://www.expressen.se/index.jsp?d=878&a=248194

Ulf Nilson: Jutterström värre än Berlusconi
Är Christina Jutterström Sveriges Berlusconi?Det vore frestande att dra till med det efter SVT:s pinsamma kampanj för att framhålla sin egen - och det svenska systemets - förträfflighet.
Frestande, men fel. För tyvärr är det värre än så. Det svenska monopolet, som bara obetydligt naggats i kanten av reklamkanalerna, har många ansikten. Allan Berlusconi Larsson, Leif Berlusconi Pagrotsky och givetvis Göran Berlusconi Persson, alla s-märkta, alla fast beslutna att den statliga tv:n inte bara ska konkurrera med hjärndöd underhållning utan framför allt fortsätta den indoktrinering som är huvuduppgiften. Den indoktrinering som går ut på att Sverige är världsledande, det svenska systemet oöverträffat, kapitalister som Berlusconi motbjudande och George Bush en galning.

Händelsevis har det alltid varit så. Olof Palme sa utan att rodna (till en fransk intervjuare) att några av de ”bäst använda dagarna i mitt liv” användes till att motarbeta reklam-tv. Vad han menade var otvivelaktigt:- Vi, lika med vänstern, måste behålla kontrollen över tv. Det som sägs i stats-tv:s nyheter ska vara gudsord för massan. Näsvisa och inträngande frågor vill vi inte veta av!
Så har det också i stor utsträckning blivit. Journalistutbildningen pumpar ut ungefär dubbelt så många vänstersympatisörer - alltså två tredjedelar, minst - som folk av annan politisk uppfattning. Att vara duktig, få beröm och bättre lön beror under sådana förhållanden på att säga det accepterade, det politiskt korrekta - och helst säga det högre än alla andra. Ännu värre är naturligtvis det förhållandet att verklig till skillnad från inbillad och därför accepterad opposition förtrycks, helt enkelt tigs ihjäl. De s k oppositionsledarna, Reinfeldt (m-s), Leijonborg (fp-s), Olofsson (c-s) och så vidare har ingenting speciellt emot detta. De får ju vara med, lite grand, tillsammans med legitimerade experter. Debatten blir mjäkig, för att inte säga kastrerad.

Man kunde tänka sig att Rapport och Aktuellt, som lögnaktigt påstås konkurrera med varandra, snabbt ordnade ett antal hearings om varför Sverige inte med största kraft - högsta tonläge, på ALLVAR! - tar avstånd från EU:s omoraliska beslut att sälja vapen till Kina. Tycker Berlusconi Persson verkligen att det är bra att världens största diktatur får större väpnad makt?
Det finns naturligtvis frågor som ligger betydligt närmre hemmaplan. Var det Anna Lindh som sa ja till den brutala utvisningen av två egyptier? Varför gjorde hon det?Finns det ingen som kan säga emot idiotfeministerna?Vad var det egentligen som smugglades ombord på Estonia? Vi måste ju nu erkänna att de som tillverkat diverse konspirationsteorier åtminstone delvis har haft rätt? Varför nöjer stats-tv sig med att en utredning tillsatt?
Kan det hemska svaret vara att stats-tv:n ser sig själv som en del av maktapparaten, i praktiken det svenska systemets och därmed det socialdemokratiska partiets förlängda arm?
Vågar regeringen/SVT erkänna att Sverige har ett invandringsproblem?
Det löjliga är att alla dessa journalistbyråkrater anser sig vara RADIKALA när stillestånd är vad de mest av allt önskar. Berlusconi har hektoliter allvarliga fel, men jämförd med sina svenska kollegor är han definitivt inte reaktionär - snarare motsatsen.



Ulf Nilson - alderens privillegium

....er at sige sin mening. Det kan Nilson - næsten. En Expressen klumme som Weekendavisen gengav får et års tid siden, var mærkbart skrappere i den danske version. Selvcensur er udbredt, men den må Nilsons redaktør udøve på hans vegne.

At der udøves i Sverige, er utvivlsomt..... (jvf. f.eks danske avisers udførlige interviews med prof. Friedman og prof JakobW.F. Sundbergs afhandlinger om den mediale "Tystnadsspiral"). Jo højere et til vejrs i samfundet, desto mer raffineret "tystas man ner"..-Det nytter ikke at påstå det i DK, der er ingen der vil vil tro det. Men læg mærke til en svensk papirsavis: Der er inge læserdebat som den kendes i DK. Kun "proffstyckare" som de kaldes . Menigmand lukker man munden på uden større rafinesse.

Huntfords "New Totalitarians" var der ingen der ville udgive længe. Den findes næppe på et svensk bibliotek. Bøgerne her kan købes - på Amazon.com - antageligt på engelsk. "Sverige sluten anstalt" findes på nettet, PDF bog,288 s. - ikke i Sverige men på http://www.uriasposten.net/files/Bib/slutenanstalt.pdf (tak til Kim)



http://makeashorterlink.com/?L1404229A

bogliste , svensk
http://www.bokpris.com/9197349305

http://www.contra.nu:

"Världsreportern" Ulf Nilsson, som fick sparken från Expressen när bolsjeviken Christina Jutterström tog över som chefredaktör, har skrivit den slutgiltiga uppgörelsen med Sverige och svensk politik. Han jämför Sverige med en sluten anstalt. Sedan han misslyckats med att få boken utgiven på något av de större förlagen finns den istället tillgänglig på Internet.

http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175663163

Expressens uppång och fall
"En managementstudie i det stundtals självupplevda reportagtes form". Så beskriver Ulf Nilson sin bok om Expressen - en tidning på dekis, en tidning som förlorat hela sin särart och självständighet på grund av slarvigt styrelsearbete, managementmissar och vettlösa utnämningar.


Expressen

Hvornår et kultur og etnicitet relevant ?

aldrig , naturligvis. Ikke engang når det drejer sig om vold mod kvinder, hvor enhver ved at der er en massiv udlændinge-overrepræsentation (jeg bruger gerne ordet "utlänning)" i Sverige fordi det i lighed med , fremmed osv. er et tabu ord der kun kan skrives i citationstegn.Det sikrer forfærdede tics hos samtalepartneren. ("Den såkallade "utlänningedebatt i Danmark).
Sydsvenskan kommer virkelig elegant om ved problemet idag:
http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10111149
Kvinnomisshandlare med många ansikten 27 februari 2005
Kvinnomisshandel. Begreppet för tankarna till våldsamma män, sambor och pojkvänner som slår, våldtar och förnedrar. Men det finns också en annan bild av våldet mot kvinnor där även mödrar, fäder, släktingar, unga bråkstakar och främlingar står för en stor andel av våldet...............................
----- I vår verksamhet har vi sett att alla sorters kvinnor kan drabbas. Vi kan heller inte se att män från vissa sociala miljöer är överrepresenterade. Alkohol förekommer men långt ifrån i alla fall. I ytterligare fyra fall handlar det om unga män som tar sig friheter mot kvinnor. Man kan fundera om det är ett uttryck för mannens traditionellt överordnade roll i samhället
.En sådan artikel er naturligvis en fornærmelse mod læserne og en hån mod ofrene. Man vil give indtryk af at fredelig svenske mænd er middelalderlige patriarker. Ligesom karriere-populisten Gudrun Schyman i sin notoriske "Taleban-Tale" (svenska männ är liksom Talebanerna)

lørdag, februar 26, 2005

Hans Magnus Enzensberger: Åh, Europa


© webmaster

Jeg kendte bogen af omtale, ikke midst fra citatet:
"Det så fuldstændigt ud som om denne politiske kulturs evige forvaltere, socialdemokraterne, havde haft held med et projekt, som ganske andre regimer, fra teokratiet til bolsjevismen, allerede havde lidt skibbrud med: nemlig at tæmme mennesket."
- Hans Magnus Enzensberger ("Åh, Europa", 1982(udg.1987) p. 14)

Men først igår fik jeg den endelig læst. Fint, indfølt essay på bare 32 sider der også vidner om at han behersker et facetteret svensk. Nu er han også digter i modsætning til de to journalister nedenfor. (Enzensberger har oversat til og fra engelsk, fransk, spansk, italiensk og svensk). Det undrer mig at teksten "Svensk efterår" tilæsyneladende ikke findes online. Hvis nogen er i besiddelse af den tages den imod med tak på dansk, svensk, engelsk eller tysk på wied@mail-online.dk ).

Nu jeg er ved bøger, er der en anden ældre sag som stadig er meget læsværdig, Observer journalisten Roland Huntfords "The new Totalitarians" (Fagre nye Sverige, 1972, Chr Erichesen Forlag 1972). Fås uden besvær på biblioteket eller antikvarisk på
www.antikvariat.net. Huntford var svensk gift og boede 8 år i Stockholm. Bogen vidner om intimere kendskab til landet end Mogen Behrendts "Tilfældet Sverige" fra 1985.
Man kan læse et par citater her - de er ganske vist fra en anti-bort side, men det må man udhold så længe det varer:

"Sex as an opiate of the people" & "Give me orgasm, og give me death is the new rallying cry of the liberated citizen"
http://www.ekkcom.com/opiate.htm



Venstrefløjen og despoterne

Per Ahlmarks bog er vi så heldige at kunne downloade alle 290 sider fra nettet her. Det svenske opgør med de totalitære sympatier, har ikke været så udpræget som i Danmark, til gengæld var der en hel del mere at gøre op med.
Det galna Kvartsekel" som dens undertitel med fuld ret er. Af de utallige personer den omhandler er to med særlig interesse i Danmark, nemlig RUC historikeren Håkon Arvidsson (speciale: at holde Sverige underretet om dansk "nationalisme") - og forfatteren P.O.Enquist, der var borgerskabets darling så længe han boede på Dosseringen i København.
- Da bogen udkom skrev Henrik Stangerup blandt andet :

»Arvet från Grundvig och Kierkegaard gör också att vi inte i samma grad som i Sverige tror på att frälsningen ska komma från ovan, varesig det är från det gamla preussiska systemet eller från ett nytt ochvansinnigt, uttänkt av en Pol Pot, en Castro eller vad de nu heter, detyranner Ahlmarks svenska intellektuella har lagt sig platta inför . . .Om Hjalmar Söderberg hade kunnat läsa Ahlmarks bok skullehan sucka: så kämpade jag alltså förgäves . . . Läser man Ahlmarkmåste man säga som det är: att Söderberg dessvärre inte hade någonsom vågade axla arvet efter honom under ’det galna kvartsseklet’.Han förblev ensam i sin kamp mot det han tidigt kallade ’tidens usla makter’. Ahlmarks utvalda intellektuella är alla anti-Söderberg. Deförrådde min morfar såsom de förrådde Zola och hans heroiska dreyfusarder.«
”Henrik Stangerup i Politiken (Köpenhamn) 8/4 1994 och i Smedjan nr 2 1994
(Forfatteren Hjalmar Söderberg - glødende antinazist - var Stangerups svenske morfar, mest kendt for romanen Dr. Glas - begik selvmord i Kbh i oktb. 1941)
Om Enquist och Pol Pot (s.201-208)I boken Kartritarna (1992) diskuterar P O Enquist sitt stöd till en avvår tids värsta massmördare, Pol Pot. Han citerar själv (helt korrekt)vad han skrev i Expressen den 15 maj 1975. Enquists boksidor om den artikeln är ett av de ytterst få tillfällen då en ledande debattör ur densvenska vänstern i efterhand resonerar kring ett eget, förfärandeställningstagande. Därför skall jag försöka följa hans tankegång sålångt det går.Enquists välkända omdöme om Pol Pot och Kambodja löd på följandesätt:

”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödadenästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjanskkulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjordesig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas.Då utrymde man huset och började städa upp. Man börjadeskura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedringhär, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårarna.Horhuset utrymt, städning pågår*. Över detta kan bara hallickarkänna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historisktmonument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”

*(horehuset er ryddet, rengøring foregår)

Tankegången rymmer två led. Det första är att USA begick skamligtvåld mot Kambodja; jag instämmer i det. Det andra handlar om PolPots maktövertagande och tvångsmässiga folkförflyttning, som Enquistpå alla punkter (såvitt jag kan läsa) stöder och prisar.En uppenbar svaghet i denna text är att det första tankeledet knappast har något samband med det andra. -

Om USA ”våldtog” Kambodja– vad säger att inte nästa regim våldtar landet, men troligen påannat sätt?Den saken diskuterar inte Enquist i sin artikel 1975, inte heller i sinbok 1992. Annars är det ju en av vårt sekels förfärligheter – kanskeden allra mest tragiska – att det så ofta hänt att en brutal eller tyranniskregim ersätts av andra brutala eller tyranniska härskare.
- Utan att i övrigt göra paralleller mellan Europas och Kambodjas modernahistoria borde ju vår egen världsdels upprepade katastrofer – Hitlerriketsom i Östeuropa ersattes av Sovjetväldet – vara en tillräckligvarning.Befrielse betyder inte att frihet införs. Befrielse från utländskt eller inhemskt tyranni innebär lika ofta (kanske oftare) att en ny diktaturetableras.Det påpekandet är banalt, ändå avgörande.
- Pol Pots soldater ochkommissarier kom alltså att mörda mellan en och två miljoner av sju miljoner människor i Kambodja, tills de besegrades av Vietnamstöddatrupper. Den regim som tog makten 1975 försökte starta från årnoll, ville bygga ett helt nytt samhälle genom att utrensa varje maneller kvinna (eller barn) som gjorde motstånd eller ansågs alltförpräglad av en passerad civilisation. För att förverkliga utopin måsteman döda de människor som skulle leva i den.Detta var ännu en variant av marxismen. Ingen kan ursäkta svenskadebattörer med att de då stod oförberedda på ideologiskt ursinnei socialismens namn.
- Vad säger Enquist idag om sin artikel igår? Han finner sina egnaord ”värdefulla och på sitt sätt tänkvärda”.
-”De erfarenheter och kunskaper jag hade” sade mig att ”de raderna var fullständigt riktiga och sanna”, menar författaren. Men historien utvecklades på annat sätt,som gjorde att jag (Enquist) fick ”helt igenom fel”.Den 15 maj 1975 gick det alltså inte att förutse, eller ens ana, att ettnytt elände skulle ersätta ett gammalt; det är tanken. Men Enquistdiskuterar inte alls vad man redan då visste om Pol Pots framfart,eller den försiktighet i omdömena som kunde ha varit naturlig fördess sympatisörer i väst, eller de impulser som fick honom att genastomfamna den regim som med våld drev Phnom Penhs befolkning utpå landsbygden.
-Läs noga fortsättningen i boken 1992:”Jag hade rätt, och fick fel. Jag läser ofta tankfullt om de här raderna.När man får fel ska man inte bara kasta bort det, då kan det ha stortvärde, då får man tänka efter.När man gör fel på goda grunder gäller det att försöka bli klokare.Gör man fel av ren dumhet, då är fallet inte så svårt. Men har manhaft goda grunder, då får man tänka efter.Jag bevarar alltså raderna, inte som fornminne, men som ett arv jag gett mig själv, och inte bör försnilla.”
- Detta är viktiga synpunkter, som stegrar intresset för fortsättningen.Men just här lämnar Enquist läsarna i sticket, eftersom han inte infriarnågot enda av de löften som texten ger. Man skall ”tänka efter”,upprepar författaren – men sen kommer (såvitt jag ser) inte en endatydlig tanke om vad som gick snett. Det gäller att ”bli klokare”. Förvisso,men vilka lärdomar drar då Enquist själv sjutton år senare avsin felbedömning?Hans entusiasm inför Pol Pot är ett ”arv” som han inte vill försnilla,får vi alltså veta. Låt oss därför själva ta reda på vad Enquistvisste om den första månaden efter Pol Pots maktövertagande.
- ”Påflygplatsen i Köpenhamn köper jag svenska tidningar. De rasar överden kambodjanska befrielserörelsens utrymning av Phnom-Penh”,säger han själv i Kartritarna.Vad skrev svenska tidningar om Kambodja veckorna före den 15?
- Några veckor senare (Expressen 9/6 1975) försökte Enquist i en lång och snårig artikel bemöta sina kritiker. Han återkom då till sin förståelse för Pol Pot och varnade för att tillämpa västerländska idéer på Kambodja. Denna kulturrelativismuttryckte Enquist på följande sätt:”Det finns en typ av fast, obönhörlig moralism som bara är ett utslag av kulturimperialism;vi direktöversätter våra värderingar till andra kulturer och finneratt de andra är mindervärdiga om de inte varit läraktiga och anpassat sig till vårtsätt att se.”
- Är alltså lidandet mindre när kambodjaner massdödar andra kambodjaner än närliknande massakrer sker i t ex Europa? Om inte, varför är det fel att protestera?(Enquist kallar ju kritiken för ”kulturimperialism”.)
- Det som hänt ”lär oss kansketill sist vikten av att inte alltid använda våra måttstockar, lär oss vikten att försökalyssna, försöka förstå”, skriver Enquist i samma artikel. Är det inte motsatsen somvi lärt oss: att söka tillämpa ungefär samma måttstockar? Varför skall just asiaterbehöva leva i skräck?Vad skrev svenska tidningar om Cambodja veckorna före 15 maj 1975 och främst under de dagar då Enquist troligen formuleradesin artikel?
- Ledarartiklarnas överskrifter talar om ”Fasorna i Kambodja”, ”Kambodja– en blodsväg mot kommunistdiktatur”, ”Nu kastas masken”,”Skräckbildernas Kambodja”, ”Skakande rapporter”, ”Den förmörknadebilden av Kambodja”, ”Kambodja under omstörtning”,”Skräckvälde i Kambodja”, etc. Rubrikerna är hämtade ur små och stora tidningar i Sverige, av olika politisk färg.
- Sådant är propaganda och förenklade sammanfattningar, kan Enquist svara, det duger inte.
Det borde ändå ha utgjort en varning ochen maning att läsa de rapporter som trängde ut.
-Journalister i Phnom Penh, vilka överlevde på franska ambassadendär, gav förfärande bilder efter att ha lyckats ta sig till Thailand. SydneySchanbergs rapport i New York Times (tryckt också i SvenskaDagbladet 9/5 1975) påstår att ungefär fyra miljoner människor, de flesta till fots, tvingats ut ur städerna ”i en gigantisk flykt med svåraumbäranden . . . Inga undantag har gjorts – även de mycket gamlaeller mycket unga, de sjuka och skadade har tvingats ut på vägarna– och många av dem kommer inte att klara strapatserna . . . Sjukhusfyllda med skadade tömdes till sista patient. De tog sig fram haltandepå kryckor, bärande varandra på ryggen eller rullande i sjukhussängar. . .”
- Herman Lindqvist i Expressen visade hur Pol Pot nästan genast började terrorisera befolkningen i Phnom Penh. Gerillan uppträdde på liknande sätt i andra städer. Hans skildring berättar om plundringar och serier av stölder.
- På ledarplats förklarade Expressen (9/51975) att det ”vanvettiga” beslutet att evakuera huvudstaden ”genomdrevsmed stor brutalitet . . . Det nya Kambodja har fått den sämsta tänkbara start.”Uppgifter i Newsweek, refererade i svensk press, meddelar att tusentalsofficerare, som kämpat för regeringssidan i Kambodja, hadeskjutits av den nya regimens styrkor.
-Under rubriken ”Nytt helvete”skriver Kvällsposten (9/5 1975) att ”utvecklingen i Kambodja bordekunna krossa en del illusioner om vad kommunistiskt maktöverta-gande innebär”. Olof Santesson (OS) talade i en huvudledare i DagensNyheter (9/5 1975) om ”en skrämmande hårdhänt operation.Allt det gamla tycks ryckas upp med rötterna, mycket av det kommeratt förtvina och dö . . .”En socialdemokratisk landsortstidning sammanfattade med storklarsyn: ”Det nya Kambodja befinner sig av allt att döma på blodsvägmot något som kan utvecklas till en ohygglig tragedi” (Nya Norrland9/5 1975). I en annan socialdemokratisk tidning skrev man: ”De rödakhmererna har . . . visat en bestialitet och ett främlingshat som är i detnärmaste ofattbart” (Sydöstra Sveriges Dagblad 10/5 1975). Västgöta-Demokraten noterade att evakueringen av Kambodjas städer”till sin omfattning och sättet varpå den skett saknar motstycke inågot land” (10/5 1975).Värmlands Folkblad frågade: ”Behandlar man sjuka och sårade människor på det sätt man gjort, visar man sådan otrolig brist påhumanism, hur ska man då inte förfara mot dem man betecknar sompolitiska motståndare?” (10/5 1975). Och Norrländska Socialdemokratenmenade att ”en obarmhärtig utrymning av städerna, till ochmed av sjukhusen, är en revolutionstaktik utan motstycke” (10/51975).Göteborgs-Posten skrev att befrielsen snabbt övergick ”i ett skräckväldeav så tragiska mått att till och med observatörer som tidigareglorifierat de segrande revolutionärerna nu erkänner hela vidden avdet nya eländet” (10/5 1975). Pol Pot ”går av allt att döma fruktansvärthänsynslöst fram”, sammanfattade Skånska Dagbladet (10/51975). Tidningen Dagens slutsats av skilda rapporter var att ”massarkebuseringar”pågick i Kambodja (10/5 1975). Nerikes Allehandatalade samma dag om en ”vanvettig folkomflyttning”.”Offren i människoliv och lidande tillmäts ingen vikt”, ansåg Västerbottens-Kuriren (10/5 1975), och Svenska Dagbladet beskrev dendagen Phnom Penh som ”en stad i skräck”. Vestmanlands Läns Tidningnoterade att ”kvar i den kambodjanska huvudstaden är baragerillasoldaterna och deras familjer. Det är tydligen de som är folket”(12/5 1975).Flera tidningar hänvisade till de rapporter som Olle Tolgravenlämnat i den svenska radion.
Jag hittar bara en tidning, som kommeri närheten av P O Enquists förståelse för Pol Pot. Norrskens flamman(10/5 1975) hånade socialdemokraten Tolgraven som en man ”känd för ett trofast borgerligt tänkande”. Utrymningen av Kambodjas huvudstadförsvarades av stalinisterna i Luleå med frågan: ”är det humanareatt svälta ihjäl på en kontorsstol än att bidra till att rädda livgenom att hjälpa till med sådden av ris?”
- Jag hävdar naturligtvis inte att Enquist hade läst alla eller de flesta av dessa tidningar, men några såg han väl. Han skrev ju själv attden svenska pressen ”rasar” mot Pol Pot. Däremot bekräftar den härgenomgången (liksom naturligtvis mängder av utländska tidningar)från veckorna före den 15 maj 1975 att det redan då var allmänt käntatt något ohyggligt var på gång i Kambodja.
- Trots detta prisade Enquistutrymningen av Phnom Penh och kommenterar nu hyllningen med att när man haft fel ”på goda grunder, då får man tänka efter”.Låt oss därför tänka efter. -
- Enquist vill pröva historiens exempel,säger han, ”mot våra egna små privata skitbeslut”, söker alltså förasamtalet om 15-maj-1975-artikeln vidare i andra historiska perspektiv.
-Han börjar med baltutlämningen och pratar lite hit och dit. Jag harsvårt att förstå att de sidorna i Kartritarna kan förklara stöd till Pol Potpå något annat sätt än det allra mest banala: det kan finnas skäl åtolika håll, vi vet inte så mycket, ibland improviserar vi beslut på litelösa grunder.
Därefter skriver Enquist ett utförligt och intressant kapitel om AkselLarsens svek och tjallande efter arresteringen under andra världskriget,och skeendet därefter. På vilket sätt kastar det ljus över Enquist?Det är inte lätt att se ett samband. Enquist frågar visserligenvad som ”händer med en människa vars ideologi tas ifrån henne”och försöker beskriva ”tomheten under ett bortlyft moralsystem”.Naturligtvis har Anders Ehnmark ryckt till P O Enquists försvar för Pol Potartikeln.Han påstår att Enquists omdöme gäller ”tidpunkten för de röda khmerernas intåg i Phnom Penh” (Expressen 14/10 1992).
- Som framgår av min genomgång ovan av svensk press är tidpunkten inte knuten till Pol Pots ”intåg” men till dessväldiga och brutala deportering av miljoner människor ut från städerna i Kambodja.Man får inte flytta ”ett citat från före folkmordet till efter folkmordet och låtsasatt det gäller folkmordet”, skriver Ehnmark. Det är sant. Men citatet gäller tiden då folkmordet faktiskt hade inletts och då svensk och internationell press energiskt varnade för den katastrof som var på väg.
Dessa sammanfattningar handlar om Larsen och de kommunistiska lögnerna i Europa; inte belyser de, ens indirekt, Enquist och Kambodja?Eller gör de det?Boken Kartritarna talar om det ”nihilistiska mörkret” när ett politiskt trossystem tas ifrån människor (i det tidigare Sovjetimperiet).Skriver Enquist då också om sig själv, om den intensiva viljan att tolka allt till det bästa när en politisk rörelse, som man önskar välgång,tar makten och genast börjar missbruka den? Antyder han här hur smärtsamt det kan vara att vända sig bort från en sådan rörelse? Och när avfallet ändå kommer – menar Enquist att nihilismen faller neröver den som tidigare trott men som nu fördömer?Enquist skriver inkännande om ”det frånvarande samvetet” när Aksel Larsen en novembernatt under kriget blev förrädare, att detta blev hans helvete ”men också helvetet kan man taga till vara”. Kanskeskall de orden om Larsen läsas tillsammans med omdömet om Pol Pot-panegyriken (”som ett arv jag gett mig själv och inte bör försnilla”).I så fall: vad förklarar parallellen?
- För Enquist fanns ju inget tryckfrån fångenskap, ockupation, isolering eller förhörsledare. Han valdesjälv, i total frihet och med tillgång till en skäligen klargörandenyhetsförmedling, att i skrift försvara utrymningen av Phom Penhoch andra städer (”horhuset utrymt, städning pågår”) framför attvänta ett tag, läsa lite mer, och tänka efter.De flesta andra i Sverige, inklusive tidningar som Enquist annarsstår nära, kunde någorlunda tydligt se att Kambodja drabbats av enny fasa. En genomgång av debatten på våren 1975 visar i självaverket att också socialdemokratiska ledarskribenter i Sverige under dessagalna år med kraft kunde avvisa regimer, vars mördande blev alltförtydligt och skräckinjagande. Men Enquist menade att Kambodjagick mot fred och värdighet.
- Inte hjälper Kartritarna någon att förstå det. Tvärtom, när textenslingrar sig fram överger författaren oss. Vi som läser Enquist för attbegripa mer om det politiska klimat, som vi såg och ser som en kränkning,får ingen som helst vägledning.Vad värre är: han överger sig själv. Det ”arv” han gett sig blir, medhans eget ord, försnillat. Ty Enquist bara låtsas analysera ett stort ochtankeväckande misstag. I själva verket koketterar han med det.
- Ett undantag här är riksdagsledamoten Birgitta Dahl. Ännu ett par år efter Enquistsartiklar (i tidskriften Vietnam Nu nr 2 1977) utgick hon från att varningar omskräcken i Kambodja – flyktingrapporter och dokumentation av annat slag –”varit lögn eller spekulation”:
”Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Vi minns hur vi veckorna före befrielsen levde i ångest över situationen för de miljoner människor som levde sammanfösta i svält och stinkande elände i Phnom Penh. Det var nödvändigtatt snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste kräva stora offer av befolkningen.
-”Men problemet har varit, sade Birgitta Dahl, ”att vi faktiskt inte har kunskaper,direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa de lögnaktiga påståendena om Kambodja”.
- Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja hade nämligen inte fått resa till landet för att undersöka läget.
(Ursäkterna för Pol Pot under folkmordet var ingen engångstanke hos Birgitta Dahl. Den 10 november 1976 försäkrade hon i radions Obs-kulturkvarten att kritikenmot Kambodja är ”lögn eller spekulation”. Pol Pot vill ”få igång livsmedelsproduktionen”. Birgitta Dahl medgav att hon inte fick undersöka saken på platsen,men ”vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emotutländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas”.)
Innebörden i Birgitta Dahls artikel och radioinlägg är oerhörd. Hon avvisar mängder av vittnesbörd om folkmordet i Kambodja, försvarar deporteringarna och utgår automatiskt från att nästan alla kritiska påståenden är ”lögnaktiga”.
-Därefter erkänner Dahl att hon ingenting vet i saken men skulle vilja resa till Kambodjaför att kunna ”avvisa” påståendena! Så slappt kunde en ledande socialdemokrathandskas med ett par års förfärande rapporter om massmord i ett land, varsfolk hon förväntades företräda i svensk debatt.
Birgitta Dahls försvar för Pol Pot försvagade inte hennes ställning i socialdemokratin.När Olof Palme återkom som regeringschef 1982 gjorde han henne till statsråd.
Enquist og andre havde blandt andet disse synspunkter på Kuwait besættelsen:

P O Enquist karaktäriserade kravet på total irakisk reträtt från Kuwait
som lika katastrofalt som kravet på total tysk kapitulation 1944.
Han förordar alltså numera en fred med Tredje Riket, som troligen
inneburit att Adolf Hitler kunnat sitta kvar som tysk diktator (Expressen
14/1 1991).
P C Jersild menade (DN 7/2 1991) att man borde
ge Saddam en Palestinakonferens som ”vinst”. Yrsa Stenius krävde
gång på gång ”en kompromiss” (Aftonbladet 21/1 och 29/1 1991).
Göran Palm påstod att Kuwait hade bedrivit ”ekonomisk krigföring”
mot Irak (Aftonbladet 31/1 1991). Och efter att ha förordat
flera konkreta eftergifter för Irak förklarade Per Kågeson (DN 23/8
1990) att det var bättre att Saddam blev ”folkhjälte i arabvärlden” än
en ”evig martyr”.

P C Jersild beskrev konflikten som ”en massmedial karneval” (DN
12/1 1991), och P O Enquist utfärdade en bannbulla mot alla oss som
stödde de FN-allierade: ”svenska krigsentusiaster har . . . vid sina
skrivbord utvecklat en häpnadsväckande blodtörst . . . deras humanism
har bombats till stenåldern” (Expressen 4/4 1991).

"Et af historiens mest magttro journalistkorps"



Dagens læsetip fra bagkataloget. Kurt Wickman parafraserer oven en undersøgelse fra Göteborgs Universitet.

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562
En av historiens mest statstrogna journalistkårer av
Kurt Wickman, fil dr och författare
3/4 del nede på siden:
http://dansk-svensk.blogspot.com/2002_09_01_dansk-svensk_archive.html
Posted by Hello

"Tryghedsministeriet" ?


Nej, endnu findes det ikke. Men man bør spidse ører når et ord bliver særligt almindelig plusord. I Sverige er f.eks. "rättvisa" et gangbart politisk udtryk, hvor det i Danmark er sjældent og anses at høre til den moralske og religiøse sfære.
Som bekendt tilkom Miljøministeriet da der var forurenet overalt. Sundhedsvæsnet befatter sig mest med sygdom. Forsvarsministeriet med krig. Sikkerhedstjenesten med usikkerhed, og Renholdningsvæsnet med skidt.
"Malmö är en trygg och säker stad" proklameres her, hvorefter:
http://www.malmo.se/vfa_trygghet

Utsatthet för brott Trygghetsmätningen 2004 visar att:

26 % har varit utsatta för stöld,22 % har varit utsatta för skadegörelse,3 % har varit utsatta för våld,någon gång under de senaste 12 månaderna.Den totala utsattheten för brott har inte ökat.

Kameraövervakning

Stadsfastigheter kameraövervakar nu några skolor och andra fastigheter, för att minska skadegörelsen. Kameror finns idag bland annat på Sofielundsskolan.(Stadsfastigheter, som ingår i Serviceförvaltningen, förvaltar Malmö stads bebyggda fastigheter för bl.a. skola, barn- och äldreomsorg, kultur och administration.)Fler skolor kan komma att övervakasFler skolor hoppas kunna få tillstånd till kameraövervakning under hösten, till exempel Nya Stenkulaskolan och Apelgårdsskolan.

På Möllevångstorget pågår kameraövervakning sedan ett par år, då polisen installerade kameror för att minska brottsligheten i området.Kameraövervakning av "stråket" undersöksOmråden i "stråket" från Stortorget till Södra Förstadsgatan undersöks för eventuell kameraövervakning. Syftet är att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Ansökan om att få kameraövervaka trappuppgångar Även bostadsfastigheter kan komma att kameraövervakas. En fastighetsägare i Rosengård har ansökt hos länsstyrelsen om att få sätta upp kameror i trappuppgångar och områden i anslutning till dessa. Malmö stad har i sitt yttrande över ansökan, som länsstyrelsen inhämtar, ställt sig positiv till detta.

Rosengårsskolen har netop i nat fået knust 100 ruder. Sidst var det 600 - det går frem. Og så blev der ikke sat ild til den...........................................(139 skolebrande i 2003 !)

http://expressen.se/index.jsp?a=247479


trygghet Posted by Hello

Den ene Store Leder til den anden:

fra Svenska Dagbladets Anders Lindners leder.. Det kunne jo tænkes at nordkoreanerne citerer korrekt. I så fald falder dette i en lang, hæderkronet række af top politikere og kunstneres notoriske udtalelser om despoter, fra Palme og frem:

25 februari 2005
Göran Perssons hyllningsord till Kim Jong IlEn vänlig läsare har sänt mig ett exemplar av den fascinerande tidningen The Daily Monitor, publicerad i Addis Abeba den 10/2 2005 (ej on line). På sid 6-7 publiceras en uppslagsannons (under överrubriken "Press Release") från nordkoreanska staten. Från denna annons kommer följande citat: "In May 2001 a top-level delegation of the European Union visited the DPRK (Democratic People's Republic of Korea). At that time the leader (Kim Jong Il) met the delegation and talked with them candidly. Fascinated by his personality, Goran Person, who was then the President of the European Council and Prime Minister of Sweden, extolled him, calling him a well-read, qualified leader, an open-minded and unceremonious man, a faultless leader who is well versed in everything and endowed with the best possible qualities, and the most admirable of all the leaders he had so far met." Ännu mer beundransvärd än både Lars-Eric Lövdén och Bosse Ringholm. Wow! Det här får ändå kungens artigheter i Brunei att te sig ganska bleka.

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_7772005.asp?id=625

fredag, februar 25, 2005

Valium-journalistik

en særlig svensk, journalistisk disciplin, som lige må omtales her.: "Vardagsbrott" (hverdagsforbrydelser) er en svenks opfindelse der godt kan dække over at man vågner op som invalideret lirekassemand. "Familievåldsenheten" er navnet på den rådgivning som findes for chokerede voldtagede kvinder. "Småstökigt" (små -uroligt) er det så idag hvor 60 unge kommer op og slås af uspecificerede grunde. Man aner hvilke.......

MALMÖ.- Det har varit småstökigt. Det var någon typ av uppgörelse mellan olika gäng med sextio ungdomar där de gick lös på bussen med påkar och tändningsnyckeln blev tillgripen, säger länsvakthavande polisbefäl Hans Järvestam.

http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10110916

Kriminelle indvandrere har taget magten i forstæderne

Når Robert Aschberg TV3 siger dette er det journalistik. Når Sveridemokraterne siger det samme, er det udemokratisk. Men nu stiller Aschberg jo heller ikke op til Riksdagen:
omdirigeres via:
http://makeashorterlink.com/?Z3B121F8A
TV 3 Torsdag 24/2 kl 22.00(Repris sö 27 feb 00:50)
KRIMINELLA INVANDRARE TAR ÖVER FÖRORTERNA
I veckans Insider granskar vi invandrarbrottsligheten. Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? I vissa svenska förorter har ghetto-liknande områden som kontrolleras av kriminella invandrargäng skapats. Insider har träffat några av dessa unga brottslingar. De skrattar åt sina brott. De skrattar åt brottsoffren. Och de skrattar åt samhällets naivitet.
Hur svarar det svenska samhället på det nya kriminella hotet?Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men detta faktum kan inte diskuteras utan hårda omdömen och kritik från opinionsbildare och åsiktspoliser. Poliser, socialarbetare och andra som arbetar med frågan vet att problemet med invandrarbrottslighet är mycket omfattande, framför allt i vissa åldersgrupper och i vissa områden i Sverige.
Det finns rapporter som hävdar att det svenska samhället förlorat kontrollen över så många som hundra bostadsområden. I några kan inte ens polisen röra sig utan att ha förstärkning i beredskap. Hederliga invånare klagar över att samhället har övergivit dem och lämnat fältet öppet för gangsters. Ett ghetto-samhälle har skapats.

Janne Milld, BGF, kommenterer udsendelsen, der trods alt markerer et nybrud for hvad der kan behandles på TV:
http://www.bgf.nu/ak05/v8.html
Flosklernas fångar
I veckans "Insider" i TV3 - med repris natten söndag-måndag den 27/2 klockan 00.50 - tog man upp unga invandrargängs våldsbrottslighet. Med en frispråkighet, i varje fall i bild- och reportagedelen, som är ny. Det verkar som att det i tongivande kretsar uppstått en oenighet om hur frågan ska "hanteras".
På TV 3 debat forum går bølgerne højt:

Jag har arbetat som ordningpolis i Sthlm City i över 5 år nu.
Jag upplever att minst 80% av de gärningsmän som ägnar sig åt våldsbrott eller grövre stölder som vi griper/letar efter, är av utländsk härkomst... Tragiskt men sant. Sen får Jerzy Sarnecki säga vad han vill. Tror inte han vill inse hur det verkligen är. Snacket om att ingen kultur godtar brottslighet är ju också bara politisk-korrekt-nonsens. Det finns många kulturer där brott är/har blivit en helt naturlig del av vardagen. Kanske inte brott mellan de egna, utan brott riktat mot andra utom gruppen. I vilket fall som helst, mkt bra gjort av Insider att våga ta upp problemet. Hoppas vi får en bra debatt med förändring som följd. Välkomnar att ni gör fler repotage hos oss så allmänheten får se hur det egentligen är.

Nørrebro, idag d. 25 februar 2005


© webmaster
Curra mistede livet her i okt. 2003
De er på fri for inden de fylder 30. Vores søn er død
Currás forældre 9.11.2004


http://www.italy.dk/artikler-2004/curra-101104.htm

torsdag, februar 24, 2005

Sharia lov tillempet i Sverige

Hos den udmærkede engelsksprogede norske blogger Fjordman, ser jeg dette tilfælde af knæfald for Sharia fra svenskemyndigheders side. Det er forekommet før - praktiseret "privat" - men dette har jeg aldrig set før

http://www.irandwr.org/svenska/parvin/M%20B/25_sharialagen.htm
Nej till Sharialagen i Sverige

Öppet brev till justitieminister Thomas Bodström Kopia: Hovrätten i Halmestad Kopia: Media

Tisdagen den 23 november 2004 skriver Göteborgs Posten om en dom mot en iransk man bosatt i Sverige som hade gift sig med en iranska och sedan vägrade leva med henne på grund av misstänkt äktenskapsbrott. Mannen har dömts av Halmstads tingsrätt att betala 250,000 kr som Mehr (s.k. brudtrygghetspenning).Halmstad tingsrätt skriver i sin motivering att iransk lag ska tillämpas i detta mål.
Detta är bedrövligt och skrämmande

Parvin Kaboly ordf. Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättighteter (KFKI) Den 23 november, 2004
www.irandwr.org

http://fjordman.blogspot.com/
Islamic law used by secular Swedish court
This case is some months old, but it didn’t come to my attention before now. In an open letter to Sweden’s Minister of Justice Thomas Bodström entitled
”No to sharia law in Sweden”, the International Campaign for the Defense of Women's Rights in Iran have issued a statement protesting a Swedish court ruling. The 23rd of November 2004, the newspaper Göteborgs Posten wrote about an Iranian man living in Sweden.....................................................

Iraks bilpark

trænger til fornyelse, kan enhver se.

Stöldanmälda bilar spåras till Irak
http://www.svt.se/texttv/113.html
Flera av de tusentals bilar som varje år anmälts som stulna i Sverige har förts till Irak. I ett 30-tal fall har länskriminalen i Stockholm spårat stöldanmälda bilar dit. Polisen tror dock att det kan handla om flera hundra bilar. Nyligen åtalades en man från Skärholmen i södra Stockholm för att ha forslat sju bilar till Irak. Förra året passerade 35.000 svenska bilar gränsen till Irak. Många miss- tänks vara stulna eller stöldanmälda. Sverige har nu inlett ett samarbete med irakiska tullen, uppger Rapport.

Svensk statistik : Suk !

Permanent opholdstilladelse, hedder "permanent uppehållstilstånd", forkortet PUT. Som man ser fik 46.857 PUT i år 2003- størsteparten "familiesammenførte" (også kaldet: kædeindvandring).
Nu d. 24/2 2005 kunne jeg godt tænke mig at få svar på så enkelt et spørgsmål som: Hvor mange fik PUT i 2004?
Det er lettere spurgt end gjort. Migrationsverket har så travlt med at prale over sin volumevirksomnhed, at man må lade sig nøje med de tal nedenunder der er skrevet med fedt. (I de 97.000 gemmer sig adoptivbørn, arbejdende og studerende, men hvis vi regner med at "sammenføringsprocenten" er som i 2003 - 51 - så er der ligegodt tale om ca.50.000ansøgninger om familiesammenføring(!).
Det er et tal der stiger eksponentielt, så uden danske sammenføringsregler, kan man nærmest på klokkeslet regne ud hvornår Svensson komer i mindretal i sit eget land.

http://www.migrationsverket.se

Nyheter 2005-02-23 Högst antal avgjorda asylärenden på tio år
I årsredovisningen för 2004 berättar verket att vi tog emot nästan 97 000 ansökningar om att få förena sig med anhöriga, arbeta eller studera i Sverige. Vi avgjorde drygt 20 000 medborgarskapsärenden och 35 300 asylärenden.
- Dessa siffror ser jag som ett bevis på vår förmåga att hantera stora ärendevolymer, säger generaldirektör Janna Valik.

onsdag, februar 23, 2005

Et PS til Weekly Standarartiklen

Sædvanligvis angiver SCB andelen indvandrere til 10-12 procent, men det de tæller er "utrikesfödde" - et relativt ligegyldigt statistisk begreb. Ebbe Vig påpeger det, jeg mener dog at de 2 mio fremmede (22 %) af befolkningen indbefatter indvandrede fra I- lande, f.eks 192.000 finner. Men alene at dette er svært at få opklaret i svensk statistik, siger noget om vanskelighederne ved at beskæftige sig med svensk statistik. Som jeg også forfatteren Anders Johansson påpeger:

"Jag har under ett par års tid noga satt mig in i dessa frågor och, bokstavligt talat, fört en kamp för att få veta hur det står till. Eftersom frågan är nertystad på praktiskt taget alla nivåer är det inte det lättaste. Men enligt Integrationsverkets egna beräkningar kan inte ens en procent av dem som fått uppehållstillstånd i vårt land efter fem år försörja sig själva"

Helt umuligt at afgøre er selvfølgelig hvad det koster. Er det prof Ekbergs 33 mia eller Lars Janssons 270 mia (2001-tal)?

Sverige er efter Holland måske det tættest besatte land af immigranter:1.080.000 udenlansk fødte, fremmede immigranter. De har 800.000-900.000 børn og børnebørn, der er 60.000-100.000 illegale immigranter og 40.000 asylansøgere.Dette svarer til en andel af ikke-vestlige på 22,2 pct.Dette følger af Weekly Standard, the February 28, 2005 issue: Immigration and the welfare state.

Star quality



En inkarneret monarkist er for et øjeblik nødt til at hoppe tilbage over Sundet. Hvad vil du mer, mit hjerte ? (PS: Sveriges Riksdag har overvældende majoritet for republik, naturligvis, men tager ikke konsekvensen for befolkningen er lige så overvældende for monarki. Man må sno sig)

Hellomagazine.com readers voted overwhelmingly in favour of Crown Prince Frederik and his wife Mary Donaldson. The popular couple, despite facing stiff competition from a pool of glamorous couples, took a substantial lead early on and never looked back, ending up with more than 50 per cent of the ballot.
http://www.hellomagazine.com/royalty/2005/02/15/maryandfrederik

"The overtretch of the Moral Superpower"


Christopher Caldwell a is a senior editor at The Weekly Standard. He is a regular contributor to the Financial Times and Slate. His essays and reviews appear in the New York Times, the Wall Street Journal, and the Washington Post.
Posted by Hello

Meget indsigtsfuld indføring af Christoffer Caldwell - jeg lægger hele artiken da Weekly Standard links er inaktive efter en uge. En ellers overset pointe trækkes frem: socialdemokraternes Million Projekt - masseopførelsen af lejlighedskomplekser til svenskere der hellere ville bo i parcelhuse, efterlod i ti tusindvis af tomme, sjælløse kvarterer der stod som bygede for immigranter.
En dansk arkitekt sagde fornylig: "Tyske og svenske bykerner ligner hinanden, de tyske fordi de blev bombet væk fra landkortet, de svenske fordi "samfundsbyggerne" gik i gang i 50 erne.(PS: Man noterer sig samfundsingeniørkunsten stadig har sin repræsentant i en tiltel: "Samhällbygnadsminister Mona Sahlin- Hendes kontroversielle opfindelse, Massoud Kamali, figurerer også i artiklen).
Mauricio Rojas er interessant, men taler som sit Folkeparti altid med to tunger)

http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/005/271dgkju.asp

A Swedish Dilemma From the February 28, 2005:
Immigration and the welfare state. by Christopher Caldwell Malmö, Sweden

"EVERYONE is welcome here," says Bejzat Becirov to a non-Muslim visitor. Becirov runs the Islamic Center of Malmö, on the outskirts of Sweden's third-largest city. When Becirov immigrated from his native Macedonia in 1962, Swedes used to say that kind of thing, too. But in the last two decades, Malmö has acquired a population that is almost 40 percent foreign. Most of the students in its public schools are of foreign parentage. Some immigrant neighborhoods in the city have (official) unemployment rates exceeding 50 percent.

Malmö's mayor, Ilmar Reepalu, has pleaded for immigrants to be settled in other parts of Sweden. This has made Reepalu popular in Malmö, but not in those other parts of Sweden.Others uneasy about immigration are too impatient to work through official channels. Much of the Islamic Center was destroyed by a fire of suspicious origin in 2003. Becirov founded the center in 1964. The squat mosque, recently renovated, with two minarets, was built in 1984. That makes it among the oldest of the hundreds of mosques that now dot Scandinavia.

This is a place that can raise great hopes or great worries, depending on how one views it. The center has a bustling school of a dozen classrooms. Becirov is an avuncular and open-hearted man, and the hundreds of students at the school dote on him. They run up and hug him, they tell him jokes. The teachers are dedicated, mostly native Swedes, who are teaching the children both Swedish and English. There is also a teacher of Arabic and the Koran. There is a clinic that treats sick kids, circumcises baby boys, and gives psychiatric counseling to war-traumatized children.

The center is on the edge of Rosengård, an archipelago of housing projects southeast of Malmö. It is one of the poorest, most transient, and welfare-dependent neighborhoods in Sweden. Swedish authorities have failed to lift up the area, and seem to be giving the Islamic Center of Malmö a great deal of leeway in attempting to do so. An article that appeared in 2003 noted that "a few" of the 6-to 10-year-old girls were wearing headscarves. On a visit in January 2005, fully 80 percent were covered in class--only a handful were not.

MALMÖ IS THE CITY IN SWEDEN most touched by immigration--but it's not unique. In a fit of absent-mindedness, Sweden has suddenly become as heavily populated by minorities as any country in Europe. Of 9 million Swedes, roughly 1,080,000 are foreign-born. There are between 800,000 and 900,000 children of immigrants, between 60,000 and 100,000 illegal immigrants, and 40,000 more asylum-seekers awaiting clearance. The percentage of foreign-born is roughly equivalent to the highest percentage of immigrants the United States ever had in its history (on the eve of World War I). But there are two big differences.

First is that, given the age distribution of the native and foreign populations, the percentage of immigrants' offspring will skyrocket in the next generation, even if not a single new immigrant arrives, and even if immigrant fertility rates fall to native-born levels.But second, when America had the same percentage of foreign-born, many had arrived decades before, and were largely assimilated.Modern Sweden has built its sense of identity on two pillars: its generous welfare state and its status as what Social Democrats used to proudly call a "moral superpower." (Non-Social Democrats still use the term, mockingly.) Indications are that the latter achievement is in the process of destroying the former.

Part of Sweden's sense of moral worthiness has been earned. It derives from a straightforward impulse to charity. One reads in European papers, for instance, that Henning Mankell, one of the world's most popular authors of detective novels, spends much of his time working to fight AIDS and illiteracy in Mozambique. But Sweden's moral engagement has been tinged at times with a provincial sense of national superiority.

The Social Democrat Olof Palme hitched his political career to the anti-Vietnam war movement in Europe and spent the rest of his life scolding anti-Communists; in 1982, he invented the trope of accusing Israelis of treating Palestinians exactly as Nazis had treated Jews. Palme managed to lead the country for 12 of 17 years--until he was murdered on a Stockholm shopping street in 1986--without ever once getting invited to the White House.

Sweden ranked high, in a notorious 2003 Eurobarometer poll, among those naming the United States and Israel as the major threats to world peace.But it is not as if European countries fare much better in Sweden's estimation. Swedes voted by a narrow margin to enter the European Union in a 1994 referendum held in in the wake of a devastating recession. But Swedes have been unwilling to surrender their currency for the euro. And many of the arguments of the anti-Europe campaign are staples of the Swedish mindset: the notion that Europe is backward, hidebound, conservative, Catholic, the kind of place that forces women to be housewives. (One ad for the No-to-the-euro campaign showed a woman slaving over her husband's dinner and asked, "Is the E.U. a women's trap?")

TOWARD THE END of the Social Democratic reign that ran uninterrupted from 1932 to 1976, Sweden not only ranked among the world's handful of richest countries but also provided the world's most lavish welfare state. It married solidarity to prosperity. In the prevailing Keynesian climate, Swedes assumed that the solidarity created the prosperity. The state was generous with workers, who spent their money and kept the economy pumped up. Today, people are inclined to think the causality runs in the other direction.

Johan Norberg, the young new-economy guru of Timbro Institute in Stockholm, notes that if Sweden were somehow to leave the E.U. and join the United States, "we would be the poorest state in America."An entire revisionist history of the past hundred years of Swedish economics and politics is beginning to emerge from the work of Norberg and others. Sweden misjudged its strengths.

Chief among these was that, for most of the last century, Sweden was the least protectionist country in the world. Private companies had to fend for themselves, without subsidies or tariffs. The result was an entrepreneurial energy unequalled anywhere. Saab cars ran, and Electrolux vacuum cleaners whined, on all continents. This extraordinary business acumen persists today in Ikea, Absolut vodka, H&M retailers, and the Metro newspapers that are the most widely circulated in the world.

The welfare state that premier Per Albin Hansson brought, starting in 1932, was mythologized as folkhemmet--"the people's home"--which plainly reflected an idea of the Swedes as a folk. In a 1935 essay, Hansson rejected the predominance of class concerns. "There is something much more exciting," he wrote, "about the thought that we are fighting for the folk. To such an appeal everyone will listen; in the coming together of the folk most of us want to be a part."It was World War II that forced the discomfiting question of whether the Swedes could be organized socialistically on any other basis. Sweden was neutral in the war, but neutral in the German sphere of influence. Germans used Swedish railways, bought Swedish mines, and built weaponry with Swedish iron. The Allies considered bombing Sweden.

Swedish neutrality did two things. First, it left nagging questions among Swedes about whether their country had engaged in a passive collaboration. This spurred an expiatory generosity towards the Third World, a "building of bridges between North and South," an anti-racism that would be a hallmark of Swedish foreign policy thereafter. But it also left Sweden in an enviable economic situation.

Sweden had boomed during the war, and the arms manufactures in which it concentrated turned out to be adaptable to peacetime use. Now it had the only intact heavy-industrial base in all of Europe. The country could mint money if only it could find the labor. Finns arrived in droves, and when they proved insufficient to the country's needs, employers began recruiting in Italy, Yugoslavia, and Greece. This import of laborers stopped in the 1970s.

In the mid-1960s, Sweden declared it was short of houses and announced an ambitious plan to build 1,000,000 units of housing in the following decade. The country succeeded in its so-called "Million Program," but harvested all manner of unintended consequences. For a decade, resources were shifted, through dramatic tax hikes, from private businesses to public-sector engineers and masons and pavers. The Million Program was the Socialists' White Whale, the preoccupation that sucked up all of the country's resources--much as integration of immigrants will be in the coming decades.Architecturally, the Million Program gave a soulless, sterile cast to a socialism that had hitherto been anything but. But the biggest problem with all these high-rises was that Swedes--unlike, say, Parisians, but very much like Americans--prefer not to live in apartments. When, in 1982, Sweden passed a reform very similar to the American mortgage-interest tax deduction, the incentives were in place for a massive flight from the Million Project.A decade later, these half-decent apartments standing empty would exert a mighty pull on immigrants from the world's trouble spots.

This, along with a generous welfare system, helps explain the otherwise puzzling coincidence of Malmö's becoming a magnet for immigrants at the very height of the early-1990s recession, when the city lost a third of its job base.

THE ROSENGÅRD HOUSING PROJECT had turned into a problem almost as soon as it was built. Already in the early 1970s, an exposé called The Case of Rosengård was published in which the project's failure was chalked up to errors of scale. The big, impersonal three-and eight-story apartment complexes were plopped down in the middle of empty fields around a farmhouse that still sits incongruously in the middle of them. There were no cozy, intermediate spaces between inside and outside--between being trapped in a tiny apartment and stranded in a desolate flatland.Today the windblown courtyards, much enhanced by shrubbery, playground equipment, convenience stores, and halal butchers, are filled with heavily veiled women pushing baby carriages. Almost all of the women in Rosengård--who mostly come from Somalia, Morocco, Iraq, and the Kurdish areas of Turkey--go heavily covered. The men drink coffee in the shopping center attached to the housing project, which has a pleasingly Turkish aspect.Rosengård appears to be all-immigrant. The public schools have virtually no ethnically Swedish children. There are stories--familiar in other parts of Europe where immigrants from the Muslim world have recently settled--of students harassing Jewish teachers and defacing textbooks that treat Jewish themes. Crime is high. Drug use--curiously--is low.

Kent Andersson, Malmö's deputy mayor for integration and the labor market, likes to say that his city has become Sweden's most modern, and not just because of the magnificent new 10-mile-long Öresund bridge that links the city to Denmark just across the Baltic Sea. He notes that Malmö and Copenhagen share the most densely populated corner of Scandinavia. They have important universities. Malmö has made the transition from an industrial economy (shipbuilding, cigarette-making, and machinery) to an information economy (education, services, and welfare). A couple of decades ago, half the population worked in the city's mills and docks; only 15 percent do today. Instead, the municipal government, with 20,000 employees, is the largest employer. Andersson pulls out a pile of statistics to show that, right now, Malmö is at about the Swedish average in population aged 20-34. But in 2015, it will have 28 percent more people in that age group than the rest of the country. Andersson is excited about the purchasing power that represents. He thinks employers will be excited by the size of the work force."Of course," he adds, "different people will look at these statistics and see different things.

"NOT ALL OF THESE THINGS are necessarily threatening. It is important to distinguish between, on the one hand, cultural shifts (like the presence of a mammoth mosque that stands across from the ice-skating rink in Medborgar Square, smack in the middle of southern Stockholm, or Bejzat Becirov's Islamic Center, or the "Rosengård Swedish" that linguists detect among the urban newcomers, from which the sing-songy, heep-de-deep-de-doo intonations of the language have been purged), and civilizational outrages on the other. The latter include the dispiritingly steady stream of "honor-killings" that occur among the country's immigrants, most of them committed by Kurds. These have generally involved girls executed by their brothers or fathers for wearing short skirts or dating Swedish men. Stockholm and Malmö both have a number of safe houses, of the sort that have long existed for the wives and companions of violent men, but which are now mostly inhabited by Muslim women fearing honor killings or domestic violence.

But in a country where, as the sociologist Åke Daun puts it, "people like being like each other," there is evidence of profound exhaustion with immigration, whether the reasons for this exhaustion are rationally well-founded or not. In the moral-superpower context, it is the equivalent of "imperial overstretch." Swedes tell pollsters they want no more asylum-seekers. (A common complaint is that prospective arrivals have figured out how to "game" the rules of asylum applications, and that the best way to render one's story unchallengeable under the law is to destroy one's identity papers.) A very low rate of mixed marriage is an indication that Swedes may not have been crazy about this immigration in the first place.

There are some signs of integration--Sweden has an Assyrian Christian minister of schools; the soccer star Zlatan Ibrahimovic, born in Rosengård to Bosnian Croat parents, is a national hero. But one much more often hears stories of increasing segregation. One actually hears the word "segregation" used. A person who stuck to central Stockholm would find none of the clues of heavy minority presence that a visitor to central Amsterdam or Paris or London gets.

"Sweden is a special country," says Nalin Pekgul, director of the Social Democrats' women's group in Stockholm. "It wasn't a colonial power--it had no experience with immigrants.""Many of us," says Masoud Kamali, an Iranian-born professor of ethnic studies at the University of Uppsala, "saw Sweden as the homeland of tolerance, solidarity, and democracy, based on the image of Sweden abroad."Yet foreigners find that the longer they live in Sweden, the more foreign they feel. Kamali, who directs studies on xenophobia and social exclusion for both the E.U. and the Swedish government, says, "Integration is a complete failure: No one can deny it."

Kamali, a radical and controversial figure, speculates that a fear of getting segregated out of the society may be the reason that immigrants have shown themselves overwhelmingly in favor of European Union membership, both at the ballot box and in opinion polls. "They think: 'You are not going to be a Swede--or, at least, it's not you who's going to decide if you are a Swede.' But perhaps you can choose to be a European."

SWEDES HAVE LATELY GROWN ATTENTIVE to their neighbors' policies on immigration. They note that Finland's tight immigration policies have resulted in lower social burdens. But ever since the Öresund bridge brought Malmö within commuting distance of Copenhagen, it is to Denmark that Swedes have looked with most anxiety. There, the rise of the anti-immigration Danish People's party--which has never entered government but has thoroughly spooked the other parties of left and right--has succeeded in winning passage of Europe's most stringent laws on immigration. Denmark now restricts asylum admissions, welfare payments, and citizenship and residency permits for reasons of family unification. Danes under 25 who marry foreigners no longer have the right to bring their spouses into the country. Many such half-Danish couples now live in Malmö.

Denmark's crackdown has left Swedes wondering what is to stop everyone in the E.U. from coming to the most generous welfare state, even if such worries are couched in human-rights language. Shortly after Denmark passed these laws in 2002, Sweden's Social Democratic integration minister complained that the policies were inhumane. The Danish People's party leader, Pia Kjaersgaard, replied to the Swedes in a newsletter: "If they want to turn Stockholm, Göteborg, and Malmö into Scandinavian versions of Beirut . . . then that is up to them." It would be surprising if the way the E.U. is organized did not produce a "race to the bottom"--the same dynamic that leads American states to try to undercut one another on social programs for fear of becoming welfare magnets.

Sweden does not (yet) have a populist party like Denmark's, but there is a sense among Swedes that the country is open to (or vulnerable to) some kind of political experimentation.You can see this in the success of the brand-new "June list" party in last year's European elections, in the decision of the leftist member of parliament Gudrun Schyman to start her own feminist party, and in the reform impulses of the ruling Socialists themselves.It is easy to lay out horror stories about socialism run amok in the hands of the Swedish left. The state now spends three times as much on sick leave and early retirement for workers as it does on national defense. But the present Socialist prime minister, Goran Persson, has reform credentials as good as his party offers. As finance minister in the 1990s, Persson was considered a member of the center-left-but-runs-a-tight-ship coterie that included Robert Rubin in the United States, Dominique Strauss-Kahn in France, and Gordon Brown in Britain. Sweden has actually implemented two large pieces of George W. Bush's agenda, at which Americans have thus far balked: (partially) privatized social security and (thoroughly) voucherized schools. Persson has continued these programs.

One of the most interesting new-style politicians in Sweden is Mauricio Rojas, who long taught economic history at the University of Lund, and emerged as an important voice in the small, free-market Liberal party in the last election. He arrived in Sweden in 1974, in his early twenties, along with many other leftist refugees from the regime of Augusto Pinochet. Such Chileans had a certain chic when they arrived in Sweden. They were animate evidence of American insensitivity and Swedish virtue. They were also highly politicized and smart, and those who did not return to Chile after the departure of Pinochet have made their mark on Swedish politics. Rojas has since become a thoroughly assimilated Swede--he quotes liberally from its literature and folklore and can rattle off stories about Per Albin Hansson the way a Louisianan would tell stories about Huey Long--and he has moved steadily to the right on economic matters.

There is one area, though, in which Rojas heartily agrees with Nalin Pekgul and Masoud Kamali: There is white flight in Sweden, with the natives very actively segregating themselves from the foreigners. "The areas that we call 'segregated' are actually very mixed," he says. "The segregated part of the country is the Swedish part.

"The way to attack that, Rojas thinks, is by making sure immigrants have something to offer to the wider society, and that something is what everyone ought to offer: work. Rojas despairs at the high levels of unemployment in immigrant areas--in December he completed a nationwide study that showed 136 areas where labor market participation was under 60 percent--and wants to remove certain of the subsidies that make such conditions possible. "No one is going to live here without working," he said. "I told immigrant groups, 'If we come to power, seven o'clock Monday morning, it's off to work.'" His Liberal party also urged Swedish-language tests for foreigners. In the last days of last year's campaign, the Liberals' share of the vote shot from 4 percent to 13 percent.Luciano Astudillo, a 32-year-old Chilean-born Social Democrat who represents Malmö in parliament, has known Rojas all his life.

"He and I both see how diversity is affecting the welfare state," says Astudillo. "We both see that it's a challenge." Astudillo's plan of attack is more community-based. It includes advice to immigrants on how to start companies, cooperation with organizations such as the Malmö Islamic Center, and the development of programs with a Turkish-Swedish soccer team called MABI--the Scandinavian equivalent of midnight basketball.

"I don't think there's a clash between solidarity and diversity," he says.The economic historian Rojas begs to differ. "High levels of taxation require that the people taxed be a community," he says. "And this has for a long time been a tribal society. . . . A good tribe! Very peaceful and nice! But a tribe."
Christopher Caldwell is a senior editor at The Weekly Standard.

tirsdag, februar 22, 2005

Indvandrere vil gerne integreres og arbejde

hedder det i disse dage lidt generaliserende. (Ja, når vi ser bort fra de 60.000 kvinder der ikke må for deres mænd) Jeg benytter lejligheden til at henvise til en fabrikants historie på den nye hjemmeside www.respublia.dk
omdirigering via:
http://makeashorterlink.com/?T2E35288A

mandag, februar 21, 2005

"Aftenlandets Undergang"

Husk arkiverne, bagkataloget, som jeg er ved at bringe orden i. Baggrundsartikler om terminalpatienten Sverige. Her en amerikansk professor i Lund (og Paris) i JP interview, optimist af natur, men ikke på Sveriges vegne. Friedman har sin egen hjemmeside:
http://www.tazi.net/JFriedman/

-http://dansk-svensk.blogspot.com/2003_09_01_dansk-svensk_archive.html
Aftenlandets undergang - Jonathan Friedman i samtale med Niels Lillelund:
Den undertrykte ytringsfrihed i Sverige er et symptom på noget større og værre, nemlig hele den vestlige civilisations sidste krampetrækninger, mener en professor i socialantropologi - amerikaner og ansat ved Lunds Universitet.

Eller Weekendavisens Frede Vestergaards interview med Friedman , trykt i Morgenposten, Oslo og i WA - men ikke i Sverige.

http://dansk-svensk.blogspot.com/2002_09_01_dansk-svensk_archive.html
Berufsverbot -Du nævnte tidligere, at der iforskningsverdenen er en stærk social kontrol med, at forskningsresultaterne er politisk korrekte. Og at forskerne siger de rigtige ting. Da vi talte sammen i telefonen, sagde du, at der er flere tilfælde af berufsverbot i Sverige, ikke blot i offentlig administration, men også på universiteter og læreanstalter, hvor folk er blevet afskediget alene på grund af medlemskab af Sverigedemokraterne.

"Der findes berufsverbot i Sverige. Det erhævet over enhver tvivl, for der er flere eksempler på domme, hvor fyrede sverigedemokrater har fået domstolens ord for, at fyringen - som oftest begrundet i samarbejdsvanskeligheder - var uberettiget. Men de har ikke fået deres job tilbage. I stedet har de fået erstatning. Det er en ren udrensning. Og det er ikke i overensstemmelse med Grundloven, for man har ret til at arbejde, uanset hvilket parti man er medlem af."

ja, hvorfor ikke læse interviewet med Thomas Gür, "Velfærdstatens fallit" når man nu er igang ?

Af NIELS LILLELUND
Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer,der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas Gür. De skandinaviskevelfærdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindreros i selv at vælge, hvem der skal optages i samfundets midte . Gür citerer Enzensberger:

"Det så fuldstændig ud, som om denne politiske kulturs evige forvaltere, socialdemokraterne, havde haft held med et projekt, som ganske andre regimer, fra teokratiet til bolsjevismen, allerede havde lidt skibbrud med: nemlig at tæmme mennesket."


Men de mennesker, der siden Enzensberger skrev sit essay"Svensk efterår" er kommet til Skandinavien, er ikke tæmmede. Langt fra. Mange af dem kommer fra en verden, hvor den almindelige knaphed på ressourcer af alle slags gør, at enhver er sig selv nærmest.

http://dansk-svensk.blogspot.com/2002_09_01_dansk-svensk_archive.html

søndag, februar 20, 2005

Tillykke , Bertel Haarder


Posted by Hello

her fra bloggen. Problemknuseren fra Østerbro går videre mod nye problemer. Skolelærerne skal nok ikke lægge noget symbolsk i din optræden fra i lørdags ?

Truet ud af politik

Karen Jespersen skrev igår i Berlingeren om Björn Hammarbäck som efter voldsomme trusler på familiens liv trak sig ud af politik. (se hendes lørdagskommentar nedenfor):

Björn Hammarbäck følte sig presset til at gå af som formand for Socialdemokratiet i Fagersta Kommune og forlade partiet. Han havde skrevet en artikel om, at det lokale sygehus kunne være blevet bevaret, hvis man havde haft nogle af de penge til rådighed, som indvandringen koster det svenske samfund. Det udløste et voldsomt røre med krav om hans afgang. Men udslagsgivende var det, at der blev fremsat trusler mod hans datter, som politiet vurderede som reelle og alvorlige.

At han mentalt ikke har forladt politik, kan man se på hans weblog. 1000 kroners spørgsmålet: hvem der truede , er ikke besvaret. Måske findes svaret et sted her:
http://www.invandring.se/blogg

lørdag, februar 19, 2005

Karen Jespersen: Har Sverige ytringsfrihed ?



et delvist retorisk spørgmål der ikke kan besvares med et "ja" eller et "nej" - men f.eks. på denne måde: "Ikke i den forstand vi kender det i Danmark, og ikke for alle". Komprimeret indføring i top styret svensk demokrati

Berlingske Tidende, lørdagskommentar, 19 feb, Indland.
Har Sverige ytringsfrihed?

Resultatet af det danske folketingsvalg har sat gang i klicheerne hos svenske medier og politikere. Ordet ”fremmedfjendsk” går igen over hele linjen. Ikke kun ”de blonde højrepopulister” i Dansk Folkeparti er fremmedfjendske. Det er Venstre også. Socialdemokraterne ”fiske i snavset vand” og ligger under for befolkningens skræk for de fremmede. Partiet har tabt sin sjæl og sat sine idéer over styr.Mens den politisk korrekte elite fyrer disse salver af, er kendsgerningen, at den svenske befolkning i høj grad ser problemer ved indvandringen, specielt fra muslimske lande.
- Men i modsætning til Danmark bliver debatten undertrykt i Sverige – ofte med ret hårdhændede midler.En ny undersøgelse fra et tyske analyseinstitut viser, at svenskerne endda ligger i top blandt de europæiske befolkninger, når det gælder en kritisk holdning til muslimer. Hele 75 procent giver udtryk for denne holdning.Hvad dette tal mere præcist dækker over, kan være svært at vurdere. Men man kan vist roligt tage det som udtryk for, at der er stor afstand mellem eliten og folket i Sverige.En stor del af befolkningen oplever at indvandringen har været så stor, at integrationen ikke har kunnet følge med. Resultatet er en kraftig opsplitning med stadig flere kulturelle og etniske parallelsamfund.

- Det kan man konstatere i Malmø, hvor svenskerne om få år vil være i mindretal. Denne udvikling svækker det fællesskab og den samhørighed som er selve velfærdssamfundets fundament.Men de svenske medier og politikere har vedtaget, at disse problemer ikke findes. Hvis der er problemer, er det i hvert fald alene svenskernes skyld. Og hvad er der overhovedet at værne om? Glæden over at være svensker afvises som nationalistisk indskrænkethed. Man kan oven i købet opleve, at indvandrernes kultur som sådan bliver fremhævet på bekostning af svenskernes:

- Da den socialdemokratiske integrationsminister, Mona Sahlin sidste år i en moské talte til det Kurdiske Rigsforbund med håret tildækket på islamisk vis, sagde hun blandt andet, at mange svenskere er misundelige på indvandrerne, fordi de har en kultur, en historie, noget der binder dem sammen. Svenskerne har kun midsommeraftenen og sådanne fjollede (töntigga) ting. Mere uhyrlig og uhyggelig kan den kulturelle selvfornægtelse dårligt blive.Man kunne måske forvente, at denne elite af mediefolk, akademikere og politikere ville gå i dialog med befolkningen på god demokratiske vis. Men det vil den ikke. Man ved nemlig bedre og skal derfor retlede det folk hvis dømmekraft, man har dyb mistillid til. Denne autoritære tankegang, der afspejler sig i den svenske elites oplevelse af sig selv som ”den gode hyrde”, er blandt andet ætsende beskrevet af den tyske forfatter Hans Magnus Entzenberger i bogen ”Åh, Europa!” tilbage i 80’erne.

- Den politiske redaktør ved Aftonbladet, Helle Klein, har sagt det sådan her: ”Hvis debatten skal handle om, at der findes et problem med flygtninge og indvandrere, så vil vi ikke have den.”At det forholder sig sådan fremgår ret tydeligt, når man læser svenske aviser. Andre kilder beretter da også om mennesker, der har svært ved at komme til orde. Det gælder de få professorer og andre eksperter, der har beskæftiget sig kritisk med indvandringens konsekvenser for det svenske samfund: Det er folk som Lars Jansson, Bo Södersten, Anders Johansson, Kajsa Ekholm-Friedman og Jonathan Friedman. Men også almindelige borgere kan blive udsat for nidkær forfølgelse og sågar miste deres arbejde på grund af ukorrekte meninger.

- I den seneste tid er jeg stødt på tre oprørende eksempler:Allan Jönsson, arbejder på fabrikken Höganäs Bjuf, er to gange blevet valgt ind i den faglige klub af sine arbejdskammerater. Men begge gange har den lokale afdeling af Industriforbundet i Helsingborg besluttet at fratage ham dette tillidshverv, fordi han er medlem af Sverigsdemokraterne, der er et parti, der minder om Dansk Folkeparti. Når folket tænker forkerte tanker, må systemet fra oven sætte det på plads. Arbejderne bliver kaldt naive og uvidende, fordi de ikke kan se, at Sverigsdemokraterne står for mørkets kræfter.
- Björn Hammarbäck følte sig presset til at gå af som formand for Socialdemokratiet i Fagersta Kommune og forlade partiet. Han havde skrevet en artikel om, at det lokale sygehus kunne være blevet bevaret, hvis man havde haft nogle af de penge til rådighed, som indvandringen koster det svenske samfund. Det udløste et voldsomt røre med krav om hans afgang. Men udslagsgivende var det, at der blev fremsat trusler mod hans datter, som politiet vurderede som reelle og alvorlige.
- Richard Jomshof, der er gymnasielærer, har nu for tredje gang mistet sit arbejde, fordi han er medlem af Sverigsdemokraterne og redaktør af partiets blad. Gymnasiets leder siger, at det bliver svært at finde en lige så dygtig lærer, og at de elever, han underviste, var 100 procent tilfredse. Men andre udefra protesterede: Ungsyndikalisterne besatte det lokale han skulle undervise i. Socialdemokratisk Ungdom samlede underskrifter imod ham, og Ungmoderaterne mente, at det var bedst, at han forsvandt. Den form for iscenesat ”folkelig protest” ser man ellers mest i totalitære samfund.
- Da integrationsminister, Mona Sahlin blev spurgt til sagen sagde hun, at hun også havde reageret, hvis hendes børn havde en lærer, der var sverigsdemokrat. ”En lærer i samfundskundskab er ikke troværdig, hvis han i fritiden vil smide udlændinge ud af landet og derefter i undervisningstiden arbejde efter læreplanerne”, sagde hun til den lokale avis, Sydröstran.
- Hele denne holdning til ytringsfrihed drejer sig ikke om, hvor vidt man er enig eller uenig med Sverigsdemokraterne eller andre. Det drejer sig om retten til at føre en åben samfundsdebat uden at risikere at få sit liv ødelagt af systemet.Selvfølgelig er der formel ytringsfrihed i Sverige. Men noget tyder på, at den reelle ytringsfrihed er skræmmende mangelfuld i vores naboland.
View Guestbook Sign Guestbook
Powered by iguest.net