Our Culture, What’s Left Of It

Doktor Dalrymple, der i denne weekend er i Dalarna (Ängelsberg-Seminariet), med passager der falder smukt i tråd med de to nedenstående indlæg. For eksempel i sætningen:"Children grow up very fast but not very far."
FP: You make the shrewd observation of how political correctness engenders evil because of “the violence that it does to people’s souls by forcing them to say or imply what they do not believe, but must not question.” Can you talk about this a bit?

Dalrymple: Political correctness is communist propaganda writ small. In my study of communist societies, I came to the conclusion that the purpose of communist propaganda was not to persuade or convince, nor to inform, but to humiliate; and therefore, the less it corresponded to reality the better. When people are forced to remain silent when they are being told the most obvious lies, or even worse when they are forced to repeat the lies themselves, they lose once and for all their sense of probity. To assent to obvious lies is to co-operate with evil, and in some small way to become evil oneself. One's standing to resist anything is thus eroded, and even destroyed. A society of emasculated liars is easy to control. I think if you examine political correctness, it has the same effect and is intended to. [..]
FP: Islamists and leftists have many things in common. One of them is that they are miserable, hate life and see cheer and joy as a dangerous enemy. You make the comment that “the acceptance of the inherent limitations of existence that is essential to happiness.” Can you illuminate this a bit about life in general and also connect it to the toxic nature of Islamism and leftism?
Dalrymple: I take it as given that man, having contradictory desires, is always subject to frustration, even when happy. For example, we want both adventure and safety, and when we have the one we long for the other. All forms of human happiness contain within themselves the seeds of their own decomposition.
Modern man particularly - or so it seems to me - is particularly bad at recognising that much of his unhappiness or discontent stems from this inevitable source. Rather, he blames the structure of society and thinks that a perfection that will resolve all contradictions and eliminate all frustrations can be achieved, if only we abolished private property or followed the example of the 7th century followers of Mohammed. The attempt to force people to do so gives meaning to their existence, and of course a lot of sadistic pleasure into the bargain.[..]
FP: You discuss the horrifying suffering that women endure under the vicious and sadistic structures of Islam’s gender apartheid. You touch on the eerie silence of Western leftist feminists on this issue, noting “Where two pieties – feminism and multi-culturalism – come into conflictcent silence.”
To be sure, the Left has long posed as a great champion of women’s rights, gay rights, minorti rights, democratic rights etc. Yet today, it has reached out in solidarity with the most fascistic women-hating, gay-hating, minority-hating and democracy hating force on the face of the earth – Islamism.
What gives? It’s really nothing new though is it? (i.e. the Left’s political pilgrimages to communist gulags etc.)[..]
Dalrymple: I think the problem here is one of a desired self-image. Tolerance is the greatest moral virtue and broadmindedness the greatest intellectual one. Moreover, no decent person can be other than a feminist. People therefore want to be both multiculturalist and feminist. But multiculturalism and feminism obviously clash; therefore, you avoid the necessity to give up one or the other merely by disregarding the phenomena. How you feel about yourself is more important to you than the state of the world.
Dalrymple, Frontpage interview

Mændene uden egenskaber

rigtig, god lille artikel der spiller på den infantile fanatiker Robespierre og Robert Musils berømte roman. Det var i Sverige jeg først opdagede, at menneskene i TV-ruden talte til mig, som om jeg var et barn. Nu er det sådan herhjemme også, selvfølgelig:
"I dag talar man med rätta om vårt samhälle som "infantiliserat". Vi tilltalas som barn av reklam och medier och förmodligen är vi inte värda annat heller. Mot bakgrund av detta kan man betänka exemplet Robespierre.
- Man kan betrakta uniformerade eller behuvade ideologer på gatorna, lyssna till 18-åringar som i brist på eget innehåll köper ett kostsamt gör det själv-kit. Alla dessa fundamentalismer, nationalismer, enklaver, befrielserörelser, kulturer.Det ser inte ljust ut.
- I synnerhet inte som det infantiliserade samhällets svar är figurer som Leijonborg, Persson och Reinfeldt. Män utan egenskaper, varelser utan andra övertygelser än de som kan fungera som glidmedel på kanan mot makten. Man kan i alla fall trösta sig med att de unga sviker de politiska ungdomsförbunden.
Männen utan egenskaper Glidmedel på kanan mot makten.

Den svenske "adel"
mere om magten. Forresten: Ien ny dokumentarfilm om Chirac, lader man ham sige: "I bund og grund bryder jeg mig ikke om magten. Jeg har kun talent for at vinde den. Bagefter ved jeg ikke hvad jeg skal bruge den til".
"Han så usædvanlig godt ud som ung, han var forførende - og han troede på absolut ingenting. Han kunne ha spillet en hvilken som helst rolle. Og det er hvad han har gjort hele sit liv. Desværre for Frankrig valgte han politik, ikke skuespil". - Enhvers association er lige så god som min, og jeg ved godt hvilken lokal, dansk politiker jeg tænker på
"I Stockholm dominerar särskilda socialdemokratiska familjer vars makt tycks vara enorm.
Mona Sahlin-exemplet ur boken : Monas pappa heter Hans Andersson och han var medarbetare till Ingvar Carlsson, hennes man Bo Sahlin är marknadschef på partiets tidning Aktuellt, hennes statssekreterare Stefan Stern är gift med Perssons medarbetare Maria Danielsson och hennes förra och nuvarande pressesekretare Camilla Bugzalo är dotter till Marianne Bugzalo, som arbetar på folkhälsoinstitutet och som också är invald i partistyrelsen.
Så hänger det ihop, segt som gummi arabicum, ett oövervinnligt nätverk. Rent motbjudande är Göran Perssons gynnande av sin egen fru Anitra, vars karriär han befrämjat i alla dess lönsamma steg; hennes rent sanslösa pensionsinkomster är en förutsättning för godsherrelivet på Torp.
Den socialdemokratiska sammanblandingen av familjeintresse med allmänintresse och statsintrsse leder också fram till att vi lever med olika verklighetsbilder : en som produceras av makten i familjerna med alla deras underordnade organ och en som allmogen och gemene man upplever in på bara skinnet.
Vad jag saknar i Isakssons bok är att han inte försöker kvantifiera den styrande klassen av politiker, den nya adeln. Hur många handlar det om?
För adelsväldets höjdpunkt kring åren 1660-80 har jag själv gjort uppskattningen att cirka 1 000 adelsmän räckte för att styra ett rike på ca en miljon invånare; stora adelssläkter förfogade över ca 70 procent av dåvarande BNP, som var drygt tre miljoner riksdaler.
Relationen är densamma nu, det är min tes.
Vi har ungefär mellan 7- och 9 000 personer i den nya adelsklassen; de förfogar också över bortåt 70 procent av BNP och leker och trallar med den som om de öste ur sin egen börs, men ur den egna öser de aldrig, alltid andras pengar, dina och mina."
Kurt Lundgren
om Anders Isaksson : Den politiska adeln.

En mand med egenskaber
til overflod. Afstøbning af Chr. Firtals højre arm, Rosenborg Slot. Jo nærmere man bor, desto sjældnere kommer man der. En perle! (foto © webmaster) klik!






Selv den mægtigste potentat skal på potten. Men Chr. IV blandt hundreder af kakler fra Delfs