Svenske journalisters partisympatier

der findes en tilsvarende dansk undersøgelse fra "Journalisten". Kent Asp´s tal er med.
I svenske journalist-hoveder synes det stadig at være anno 1988. Den modbydelige, skydegale cowboy Reagan er præsident. Ganske vidst er det over 10 år siden en professor spåede Sovjetblokkens undergang, men ingen lyttede.
- Jeg tilskriver det ikke mindst uddannelsessystemet, der er ualmindelig ideologisk præget. Det begynder med at drengene skal lege med dukker i børnehaven, respektere de kvindelige værdier og være søde mod bøsser. Og så fortsætter det derfra - sådan lidt kort fortalt.
Fhv. chefredaktør på DN, Hans Bergström her:

"Innebär det sagda att objektivitetsproblemet är litet i svenska medier? Nej. Det är tvärtom stort, men det finns inte primärt att söka bland de politiska reportrarna i valrörelser. Det inverkar på den vidare bild av verkligheten som delges svenska folket till vardags.
Dess betydande effekt i den politiska sfären går inte genom politiska reportrar utan via makten över tanken - det vill säga valet av perspektiv och vinklingar hos journalister på alla möjliga områden, från beskrivningen av skeenden i världen till framställningen av brottslighet, skola, sociala bidragssystem, medelklassen etc.

- Professor Kent Asps senaste kartläggning av den svenska journalistkåren, genomförd 2005, bekräftar tidigare resultat. Två journalister av tre sympatiserar med det rödgröna blocket (s, v eller mp), med en extrem övervikt för partierna till vänster om socialdemokratin. Bland journalister i mellanchefsåldern, 45-54 år, är övervikten ännu större: 72 procent rödgröna, 27 procent borgerliga. Motsvarande vänster-övervikt finns också inom radio/teve, public service.

I rapporten, och i en anmärkningsvärd artikel på DN Debatt 25/4, bortförklarar Kent Asp sina egna data. Han anför tre skäl:
1. Professionella principer för nyhetsvärdering väger tyngre än partipolitiska värderingar. Alltså: det spelar ingen roll var journalister står privat.
2. Nyhetsarbete är en kollektiv process med många inblandade. "Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat."
3. Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Eftersom de är mer trolösa, spelar deras lutning mindre roll.
Dessa tre antaganden är felaktiga eller missar det väsentliga. Alla som har arbetat som journalist och på en redaktion vet att det finns ett oerhört stort utrymme för den enskilde journalisten att styra vinklingen av en story - även med små medel, som val av ingresser och valörer på ord. Det viktiga är inte partikopplingen utan den dominerande verklighetsbilden hos dem som behandlar en story. Vi talar inte om en konspiration utan om en fundamental verklighetssyn som när den är relativt enhetlig inom en grupp lätt omvandlas till kollektiv konvention. Man upphör att se att den "normala" vinklingen alls är en vinkling, eftersom omgivningen har samma perspektiv."
Världsbilden avgör vinklingen

se også denne lidt ældre:
En av historiens mest statstrogna journalistkårer
av Kurt Wickman, fil dr och författare

Pavlovs politiske hunde
belønningen er embeder i de over 500 statslige styrelser, som ingen længere kender det nøjagtige tal på. Det karateriserer sig selv. Særlig forelsket er jeg i Carin Jämtin, der har sagt:
”De enda demokratier som finns i världen är väl Sverige och Norge och några stycken till.”
SÅ begynder svensk politik at blive underholdende, selv for en slidt blogger som undertegnede:

Sverige tappar mark i Transparency Internationals korruptionsindex: från tredjeplatsen år 2000 till en mindre imponerande sjätteplacering 2005.
- Riksrevisionen har dessutom konstaterat att ”skyddet mot mutor och annan otillbörlig påverkan vid ett antal särskilt utsatta statliga myndigheter inte står i paritet med riskerna” och att regeringen bär ansvar för dessa ”betydande brister”.
- Men statlig korruption i Sverige har sällan formen av tjocka kuvert under bordet. Smörjmedlet består av ämbeten och privilegier. Cirka 500 topposter – generaldirektörer, ambassadörer, högre domartjänster, landshövdingar – tillsätts genom ett slutet förfarande i regeringen. I praktiken är det statsministern personligen som fattar beslut utan insyn eller offentlig prövning. Detta belönings- och förläningssystem, med rötter i 1500-talet, utnyttjas tämligen ogenerat av Göran Persson, trots grundlagens krav på ”sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”.
Och det rör sig inte bara om rent politiska tjänster och lojaliteter. Förra året utsågs Mikael Sjöberg, statssekreterare i socialdepartementet och hårt kritiserad i samband med flodvågskatastrofen 2004, till generaldirektör för Arbetslivsinstitutet. Sjöberg är kusin till statsministern. I maj i år utnämndes förre statssekreteraren Claes Ljungh till generaldirektör för Kammarkollegiet. Ljungh, som i oktober skulle ha förlorat en avgångsersättning på 69000 kronor i månaden, är en av statsministerns allra närmaste vänner. FN-konventioner brukar vara närmast heliga i Sverige. Fast det gäller uppenbarligen inte FN:s konvention mot korruption, undertecknad av Sverige den 9 december 2003. Artikel 7 stadgar att rekrytering och befordran av offentliga tjänstemän skall baseras på ”effektivitet, öppenhet och objektiva kriterier”. Så fungerar inte den svenska modellen.
Bortom procenten

Måske ER livet for kort til svenske aviser ?
men det er tidskrævende at komme af med dårlige vaner (undskyld her til de læsværdige artikler der trods alt er, men der er langt mellem snapsene).
Pressestøtten - en alliance mellem socialdemokrater og avisejere - er på ca. 600 mio kroner, hvorfor f.eks. Dagens Nyheter kan sælges for 15 sv. kr ( 12 d.kr) og Sydsvenskan for 12 sv.kr ( 9.70 d.kr.).
Bliver dette en realitet: "Mångfaldplan kan bli vilkor för presstöd", bliver svenske aviser da for alvor ulæselige. Svenska aviser har brug for en helt anden "mångfald" end denne skrækindjagende plan tror. De skal blandt andet overbevises om, at de har intelligente læsere og skribenter i landet, som de skal begynde at lade komme til orde. De skal tvinges til at udvikle en folkelig, bredspektret debatkultur. I stedet for deres professionelle kolumnister (profftyckare) , der tydeligvis mangler noget vigtigt at skrive om.

Til sammenligning koster Berlingske Tidende i løsssalg 16.50 og Politiken 15.50. Og selv Politiken er - bortset fra kulturstoffet - en mere interessant avis end DN. Svenska Dagbladet, der skulle være en borgerlig pendat til DN, er ikke til at skelne fra den.
- Danske aviser får også støtte, momsfritagelse, men af én eller anden grund har det ikke ført til en konform uniformering. De senere år, tværtimod. At læse Politiken og JP er som at besøge to verdener, der kun overlapper minimalt.

Hvis SAP, MP og VP vinder også dette valg, kan det være det hjælper mig af med min dårlige vane. Måske man bare skulle holde en solid pause efter valget for at samle ny galde?
(ps: Undskyld her til Världen idag og Ölandsbladet, der har været små oaser i en ørken. Også til tidskrifter som Axess, Svensk Tidsskrift, BGF og DSM)

I Orwells moralske univers

never start a war you can´t win - og da slet ikke på andres vegne, som Libanons gidseltagere, Hizbollah

"What other country, when attacked in an unprovoked aggression across a recognized international frontier, is then put on a countdown clock by the world, given a limited time window in which to fight back, regardless of whether it has restored its own security?
What other country sustains 1,500 indiscriminate rocket attacks into its cities -- every one designed to kill, maim and terrorize civilians -- and is then vilified by the world when it tries to destroy the enemy's infrastructure and strongholds with precision-guided munitions that sometimes have the unintended but unavoidable consequence of collateral civilian death and suffering?"

To hear the world pass judgment on the Israel-Hezbollah war as it unfolds is to live in an Orwellian moral universe. With a few significant exceptions (the leadership of the United States, Britain, Australia, Canada and a very few others), the world -- governments, the media, U.N. bureaucrats -- has completely lost its moral bearings.
The word that obviates all thinking and magically inverts victim into aggressor is "disproportionate," as in the universally decried "disproportionate Israeli response."
- When the United States was attacked at Pearl Harbor, it did not respond with a parallel "proportionate" attack on a Japanese naval base. It launched a four-year campaign that killed millions of Japanese, reduced Tokyo, Hiroshima and Nagasaki to cinders, and turned the Japanese home islands into rubble and ruin.
Disproportionate? No.

When one is wantonly attacked by an aggressor, one has every right -- legal and moral -- to carry the fight until the aggressor is disarmed and so disabled that it cannot threaten one's security again. That's what it took with Japan.
Britain was never invaded by Germany in World War II. Did it respond to the Blitz and V-1 and V-2 rockets with "proportionate" aerial bombardment of Germany? Of course not. Churchill orchestrated the greatest air campaign and land invasion in history, which flattened and utterly destroyed Germany, killing untold innocent German women and children in the process.
- The perversity of today's international outcry lies in the fact that there is indeed a disproportion in this war, a radical moral asymmetry between Hezbollah and Israel: Hezbollah is deliberately trying to create civilian casualties on both sides while Israel is deliberately trying to minimize civilian casualties, also on both sides.
In perhaps the most blatant terror campaign from the air since the London Blitz, Hezbollah is raining rockets on Israeli cities and villages. These rockets are packed with ball bearings that can penetrate automobiles and shred human flesh. They are meant to kill and maim. And they do.
But it is a dual campaign. Israeli innocents must die in order for Israel to be terrorized. But Lebanese innocents must also die in order for Israel to be demonized, which is why Hezbollah hides its fighters, its rockets, its launchers, its entire infrastructure among civilians. Creating human shields is a war crime. It is also a Hezbollah specialty.
- On Wednesday CNN cameras showed destruction in Tyre. What does Israel have against Tyre and its inhabitants? Nothing. But the long-range Hezbollah rockets that have been raining terror on Haifa are based in Tyre. What is Israel to do? Leave untouched the launch sites that are deliberately placed in built-up areas?
- Had Israel wanted to destroy Lebanese civilian infrastructure, it would have turned out the lights in Beirut in the first hour of the war, destroying the billion-dollar power grid and setting back Lebanon 20 years. It did not do that. Instead it attacked dual-use infrastructure -- bridges, roads, airport runways -- and blockaded Lebanon's ports to prevent the reinforcement and resupply of Hezbollah. Ten thousand Katyusha rockets are enough. Israel was not going to allow Hezbollah 10,000 more.
- Israel's response to Hezbollah has been to use the most precise weaponry and targeting it can. It has no interest, no desire to kill Lebanese civilians. Does anyone imagine that it could not have leveled south Lebanon, to say nothing of Beirut? Instead, in the bitter fight against Hezbollah in southern Lebanon, it has repeatedly dropped leaflets, issued warnings, sent messages by radio and even phone text to Lebanese villagers to evacuate so that they would not be harmed.
- Israel knows that these leaflets and warnings give the Hezbollah fighters time to escape and regroup. The advance notification as to where the next attack is coming has allowed Hezbollah to set up elaborate ambushes. The result? Unexpectedly high Israeli infantry casualties. Moral scrupulousness paid in blood. Israeli soldiers die so that Lebanese civilians will not, and who does the international community condemn for disregarding civilian life?

'Disproportionate' in What Moral Universe? Wash Post - log in