Karin Boye
Ja visst gör det ontJa visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer - och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna - och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit - som skapar världen.
Karin Boye, 1900- 1941
fotos © SnaphanenRadikale fortsætter vælgernedturen
DR Online tolker det som manglende opbakning til Jelveds "tredje vej". Man kunne også se det som et tegn på et oplyst og fornuftigt vælgerkorps, der genkender et amatør pati når de ser ét:
Kun 7,7 procent af danskerne ville stemme på De Radikale, hvis der var folketingsvalg i morgen.
Dermed fortsætter den vigende vælgeropbakning til Jelveds parti. Det Radikale Venstre ville blive Folketingets næstmindste parti, hvis danskerne skulle til stemmeurnerne i morgen.
Kun 7,7 procent af vælgerne ville sætte deres kryds hos De Radikale, hvilket er en tilbagegang på 1,3 procentpoint i forhold til den seneste Catinét-måling i februar. Dermed ville kun Enhedslisten få færre mandater i Folketinget, hvis vælgerne skulle til stemmeboksene i morgen.
Berlingske
Svensson stemmer med fødderne
en uhensigtsmæssig legemsdel, men det må ses som nødværge i et dysfunktionelt folkestyre:
Ny studie visar: Bara 18 procent fick en positiv respons när de sökte lägenhet. Hyresvärdar ignorerar systematiskt personer med arabiskt namn.
"Bostadssökande invandrare nobbas åtta gånger av tio"
»Mona Sahlin och det personliga«
af JOHN JÄRVENPÄÄ , sociolog, fra DSM Tidsskrift:
I mitten av mars [igår d. 16.3] blir Mona Sahlin med all sannolikhet ny ordförande för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det kommer att innebära drastiska förändringar i politiken. Inte på grund av hennes allmänt bristande kompetens, som hon delar med flertalet av Sveriges politiker. Inte heller så mycket för att Sahlin blir första kvinnan på denna post - en följd av att kön kommit att bli en tyngre merit än politisk kompetens.
Nej, vad som skiljer Mona Sahlin från hennes föregångare är hennes personliga engagemang i politiken.[..]
Tydligast framkommer detta drag i så kallade minoritetsfrågor, där hennes engagemang för massinvandring, feminism och hbt - homo, bi och transpersoner - torde vara svårslaget. När den politiske analytikern Mats Knutson i Rapports morgon-sändning (SVT 070119) beskrev Sahlins politiska gärning konstaterade han, att hon inte utmärkt sig i de stora ideologiska frågorna. Vad hon gått i bräschen för är i stället just hbt-gruppens intressen.
Minoriteterna viktigare än folket
Knutsons analys bör förtydligas med att för Sahlin är minoritetsfrågan den stora ideologiska frågan (vilket per definition innebär att majoriteten/folkstyret, demokratins grundbult, får vika sig). Hon har gått längst fram i tåget under de nio år som Pridefestivalen hittills har hållits, där hbt-personer intar huvudstadens gator för att proklamera sin läggning. I en intervju gjord av festivalens webbgrupp sommaren 2006 förklarade hon:
“Jag pratar ju alltid om hbt i nästan allt jag gör. Det går till och med att ta in när man pratar kärnkraft och energipolitik”
Hon klargjorde också att hon “har anställt flera av människorna som är här på Pride” (Världen idag 070119).
Det för Sahlin typiska att blanda in känslor innebär att objektivitet, saklighet och analytisk precision går förlorad. Det är därför som hon utan skrupler kan häva ur sig, att Sverige i behandlingen av våra minoriteter är som Sydafrika (DN-Debatt 970930), där lagen stadgade att svarta och vita inte fick gifta sig, svarta inte fick utbilda sig, ha vissa yrken etc.
I Sahlins mångkulturella värld är det den motsatta ordningen som gäller. Infödda svenskar skall vid anställningar ge plats åt invandrare. Om två personer, en svensk och en invandrare med likartade meriter söker jobb, så ska arbetsgivaren enligt Sahlin välja “den som heter Mohammed”, Det ska räknas som utslagsgivande merit att ha “annan etnisk bakgrund än den svenska» (Göteborgs-Posten 001022).
- Hon har dömt ut svensk asylpolitik som inhuman, men inte med sakliga argument utan utifrån hennes personliga känslosamma åsikter. När Mohammed Skaheri hösten 1996 tog livet av sig efter att ha ratt avslag på sin asylansökan, fördömde Sahlin dåvarande Invandrarverkets beslut med motiveringen, att Shakeris öde var tragiskt eftersom han var ‘så vacker”, ett epitet hon använde tre gånger i en krönika i HSB-tidningen Vår bostad samma höst. Enligt det synsättet ska demokratiskt fattade lagar inte gälla i asylhanteringen, utan kriteriet för att få stanna utgörs av om man i Sahlins ögon är vacker eller ej.
“Vi svenskar har vare sig någon kultur eller historia”
Hon drar sig inte för att nedvärdera svenskarna och dess historia och kultur av fred, demokrati, jämställdhet och mer pittoreska inslag såsom midsommarfirandet. När hon deltog i turkiska ungdomsförbundets kongress Euroturk våren 2002 sade hon:
“Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker”
Och så här uttryckte sig - enligt hennes egen utsago - en av hennes bästa vänner Jens Orback i tidningen “Sverige i centrum” (2/2005) efter ritualmordet på konstnären Theo van Gogh i Holland hösten 2004:
“Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam, för när vi blir i minoritet kommer de att göra likadant tillbaka mot oss”
Nyordning m/Mona
När Sahlin 2003 tog över rodret som integrationsminister lät hon sparka statsvetaren Anders Westholm, som ledde statens integrationspolitiska projekt. Trots protester från ett 70-tal forskare tillsatte hon istället professor Masoud Kamali, vars utfall mot Sverige och svenskarna är så pinsamma att till och med delar av det politiskt korrekta etablissemanget har reagerat. Sahlins motivering till att avskeda Westholm var, att han utgjorde en del av de “förtryckande strukturerna” - strukturer Sahlin vill avskaffa.
CITAT
“1 en debatt för några år sedan om sexuell livsstil, sa Mona Sahlin, att hon kan tänka sig samlevnadsformer med flera parter.”
HANS-GÖRAN FRANCK i Världen idag
“Systerskapet segrade till slut.
HELLE KLEIN i Aftonbladet
Och ständigt detta “personligt känslomässiga”. Mest uttalat i hennes engagemang för hbt-grupperna men också när det gäller hennes engagemang för mångkulturen.
Hon har klargjort att “de första stora kärlekarna jag hade var med svartskallar”.
Med en chilenare fick hon sin första dotter, som i sin tur sedermera blev ihop med “med en svart kille och då fick jag se ännu mer saker genom dem om ett Sverige som jag inte riktigt trodde fanns” (Metros bilaga Gringo. 040920).
Slarv eller kriminella tendenser?
Hur är hon då i övrigt? Hur är det med “slarviga Mona”? Handlar det bara om ”slarv”?
Många i hennes omgivning har vittnat om hur Sahlin har svårt att passa tider och hur hon ständigt kommer oförberedd till möten — om hon ens kommer. “Hon är jävligt slarvig.” Det säger alla. “De som förnekar den saken antingen ljuger eller förtränger det, säger en tidigare regeringskollega” (AB, 070121).
Följande lista får fräscha upp minnet för den, som tror, att hennes skandaler under 90-talet endast handlade om en ynka Toblerone, vilket fått feminister att ropa högt om att en man minsann inte skulle fått avgå för en chokladbits skull.
• Obetald TV-licens.
• Privata kontantuttag på 10 000-tals kronor på statens kreditkort.
• Privata bilhyror på statens kreditkort.
• Privata klädinköp på statens kredit- kort.
• Ett 30 tal p-böter till kronofogden.
•Obetalda dagisavgifter.
• En “time-out” på Mauritius som blev ganska dyr för skattebetalarna.
Att en minister gör sig skyldighet till denna räcka försumligheter borde vara tillräckligt för att diskvalificera henne för långt mindre betydelsefulla uppdrag än uppdraget att leda Sveriges största parti med möjlighet att kunna bli Sveriges nästa statsminister. En välvillig tolkning är, att det handlar om en genuint slarvig människa.
En mindre välvillig är att Mona Sahlin driven av maktens arrogans kommit att utveckla vad som inte kan betecknas som annat än kriminella tendenser I historien inte helt ovanligt när känslan av makt tar över vanligt normalt rättstänkande.
Fenomenet Mona
I boken Praktisk retorik (1998) skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin, om hur hon lyckades bli “våran Mona” med hela rörelsen och en god del av det övriga folket. Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som “Anderssonskans Kalle” och “Söderkåkar”. Med retorisk skicklighet av ett slag, som ingen annan längre besatt i partitoppen, upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt, som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. “Det är häftigt att betala skatt.’”, tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt. [..]
Från reflexion till emotionalitet
Den moderna människan tenderar att alltmer gå från ett reflekterande och rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett reflexivt och impulsivt förhållningssätt, där känslan styr handlingen. Mona Sahlin är ett typexempel på detta. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande att en sådan stil ska prägla politiken. Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer inte att vinna fler val så länge Sahlin leder partiet, men en personlig prägel med mera feminism, hbt och mångkultur kommer det att bli. Särskilt invandringen, uppbackad av samtliga riksdagspartier, är ett oerhört dyrt kalas, i längden ohållbart att förena med välfard.
KÄLLA: DSM 2/2007 Sahlins tale på den ekstraordinære kongres
Debatfrisering ?
Nu Richard Jomshofs læserbrev fra i forgårs forsvandt fra nettet lige så hurtigt den dukkede op, blev jeg mindet om dette stykke frisørarbejde - Ulf Nilsons anmeldelse af Exit Folkhemssverige fra Sundsvalls Tidning (den eneste anmeldelse den vigtige bog fik i Sverige. Weekendavisen og Jyllands Posten anmeldte den)
»Det raserade folkhemmet« 1.139 ord
blogget her den 10 marts 2005
»Det raserade folkhemmet« 630 ord
som artiklen så ud få dage efter og har set ud lige siden.
Sminkearbejde, censur eller pladsmangel på deres server. Døm selv. Jan Gouillou og alle de andre med de rigtige meninger, der nyder fuld tale- og trykkefrihed, vil under alle omstændigheder nægte at der bedrives censur i Sverige, og de vil forklare Politikens læsere det med jævne mellemrum. Men hvad siger Ulf Nilson selv til halveringen af hans artikel, den skarpeste halvdel med vigtige pointer og konklusion ?
Islamosocialism
The European left makes common cause with the Muslim right.
"For Muslim voters in Europe, the attractions of the Socialists are several. Socialists have traditionally taken a more accommodating approach to immigrants and asylum-seekers than their conservative rivals. They have championed the welfare state and the benefits it offers poor newcomers. They have promoted a multiculturalist ethos, which in practice has meant respecting Muslim traditions even when they conflict with Western values. In foreign policy, Socialists have often been anti-American and, by extension, hostile to Israel. That hostility has only increased as Muslim candidates have joined the Socialists' electoral slates and as the Muslim vote has become ever more crucial to the Socialists' electoral margin.
- More mysterious, however, at least as a matter of ideology, has been the dalliance of the progressive left with the (Islamic) political right. Self-styled progressives, after all, have spent the past four decades championing the very freedoms that Islam most opposes: sexual and reproductive freedoms, gay rights, freedom from religion, pornography and various forms of artistic transgression, pacifism and so on. For those who hold this form of politics dear, any long-term alliance with Islamic politics ultimately becomes an ideological, if not a political, suicide pact. One cannot, after all, champion the cause of universal liberation in alliance with a movement that at its core stands for submission.
Svensson stemmer med fødderne
en uhensigtsmæssig legemsdel, men det må ses som nødværge i et dysfunktionelt folkestyre:
Ny studie visar: Bara 18 procent fick en positiv respons när de sökte lägenhet. Hyresvärdar ignorerar systematiskt personer med arabiskt namn.
"Bostadssökande invandrare nobbas åtta gånger av tio"
»Mona Sahlin och det personliga«
af JOHN JÄRVENPÄÄ , sociolog, fra DSM Tidsskrift:
I mitten av mars [igår d. 16.3] blir Mona Sahlin med all sannolikhet ny ordförande för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det kommer att innebära drastiska förändringar i politiken. Inte på grund av hennes allmänt bristande kompetens, som hon delar med flertalet av Sveriges politiker. Inte heller så mycket för att Sahlin blir första kvinnan på denna post - en följd av att kön kommit att bli en tyngre merit än politisk kompetens.
Nej, vad som skiljer Mona Sahlin från hennes föregångare är hennes personliga engagemang i politiken.[..]
Tydligast framkommer detta drag i så kallade minoritetsfrågor, där hennes engagemang för massinvandring, feminism och hbt - homo, bi och transpersoner - torde vara svårslaget. När den politiske analytikern Mats Knutson i Rapports morgon-sändning (SVT 070119) beskrev Sahlins politiska gärning konstaterade han, att hon inte utmärkt sig i de stora ideologiska frågorna. Vad hon gått i bräschen för är i stället just hbt-gruppens intressen.
Minoriteterna viktigare än folket
Knutsons analys bör förtydligas med att för Sahlin är minoritetsfrågan den stora ideologiska frågan (vilket per definition innebär att majoriteten/folkstyret, demokratins grundbult, får vika sig). Hon har gått längst fram i tåget under de nio år som Pridefestivalen hittills har hållits, där hbt-personer intar huvudstadens gator för att proklamera sin läggning. I en intervju gjord av festivalens webbgrupp sommaren 2006 förklarade hon:
“Jag pratar ju alltid om hbt i nästan allt jag gör. Det går till och med att ta in när man pratar kärnkraft och energipolitik”
Hon klargjorde också att hon “har anställt flera av människorna som är här på Pride” (Världen idag 070119).
Det för Sahlin typiska att blanda in känslor innebär att objektivitet, saklighet och analytisk precision går förlorad. Det är därför som hon utan skrupler kan häva ur sig, att Sverige i behandlingen av våra minoriteter är som Sydafrika (DN-Debatt 970930), där lagen stadgade att svarta och vita inte fick gifta sig, svarta inte fick utbilda sig, ha vissa yrken etc.
I Sahlins mångkulturella värld är det den motsatta ordningen som gäller. Infödda svenskar skall vid anställningar ge plats åt invandrare. Om två personer, en svensk och en invandrare med likartade meriter söker jobb, så ska arbetsgivaren enligt Sahlin välja “den som heter Mohammed”, Det ska räknas som utslagsgivande merit att ha “annan etnisk bakgrund än den svenska» (Göteborgs-Posten 001022).
- Hon har dömt ut svensk asylpolitik som inhuman, men inte med sakliga argument utan utifrån hennes personliga känslosamma åsikter. När Mohammed Skaheri hösten 1996 tog livet av sig efter att ha ratt avslag på sin asylansökan, fördömde Sahlin dåvarande Invandrarverkets beslut med motiveringen, att Shakeris öde var tragiskt eftersom han var ‘så vacker”, ett epitet hon använde tre gånger i en krönika i HSB-tidningen Vår bostad samma höst. Enligt det synsättet ska demokratiskt fattade lagar inte gälla i asylhanteringen, utan kriteriet för att få stanna utgörs av om man i Sahlins ögon är vacker eller ej.
“Vi svenskar har vare sig någon kultur eller historia”
Hon drar sig inte för att nedvärdera svenskarna och dess historia och kultur av fred, demokrati, jämställdhet och mer pittoreska inslag såsom midsommarfirandet. När hon deltog i turkiska ungdomsförbundets kongress Euroturk våren 2002 sade hon:
“Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker”
Och så här uttryckte sig - enligt hennes egen utsago - en av hennes bästa vänner Jens Orback i tidningen “Sverige i centrum” (2/2005) efter ritualmordet på konstnären Theo van Gogh i Holland hösten 2004:
“Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam, för när vi blir i minoritet kommer de att göra likadant tillbaka mot oss”
Nyordning m/Mona
När Sahlin 2003 tog över rodret som integrationsminister lät hon sparka statsvetaren Anders Westholm, som ledde statens integrationspolitiska projekt. Trots protester från ett 70-tal forskare tillsatte hon istället professor Masoud Kamali, vars utfall mot Sverige och svenskarna är så pinsamma att till och med delar av det politiskt korrekta etablissemanget har reagerat. Sahlins motivering till att avskeda Westholm var, att han utgjorde en del av de “förtryckande strukturerna” - strukturer Sahlin vill avskaffa.
CITAT
“1 en debatt för några år sedan om sexuell livsstil, sa Mona Sahlin, att hon kan tänka sig samlevnadsformer med flera parter.”
HANS-GÖRAN FRANCK i Världen idag
“Systerskapet segrade till slut.
HELLE KLEIN i Aftonbladet
Och ständigt detta “personligt känslomässiga”. Mest uttalat i hennes engagemang för hbt-grupperna men också när det gäller hennes engagemang för mångkulturen.
Hon har klargjort att “de första stora kärlekarna jag hade var med svartskallar”.
Med en chilenare fick hon sin första dotter, som i sin tur sedermera blev ihop med “med en svart kille och då fick jag se ännu mer saker genom dem om ett Sverige som jag inte riktigt trodde fanns” (Metros bilaga Gringo. 040920).
Slarv eller kriminella tendenser?
Hur är hon då i övrigt? Hur är det med “slarviga Mona”? Handlar det bara om ”slarv”?
Många i hennes omgivning har vittnat om hur Sahlin har svårt att passa tider och hur hon ständigt kommer oförberedd till möten — om hon ens kommer. “Hon är jävligt slarvig.” Det säger alla. “De som förnekar den saken antingen ljuger eller förtränger det, säger en tidigare regeringskollega” (AB, 070121).
Följande lista får fräscha upp minnet för den, som tror, att hennes skandaler under 90-talet endast handlade om en ynka Toblerone, vilket fått feminister att ropa högt om att en man minsann inte skulle fått avgå för en chokladbits skull.
• Obetald TV-licens.
• Privata kontantuttag på 10 000-tals kronor på statens kreditkort.
• Privata bilhyror på statens kreditkort.
• Privata klädinköp på statens kredit- kort.
• Ett 30 tal p-böter till kronofogden.
•Obetalda dagisavgifter.
• En “time-out” på Mauritius som blev ganska dyr för skattebetalarna.
Att en minister gör sig skyldighet till denna räcka försumligheter borde vara tillräckligt för att diskvalificera henne för långt mindre betydelsefulla uppdrag än uppdraget att leda Sveriges största parti med möjlighet att kunna bli Sveriges nästa statsminister. En välvillig tolkning är, att det handlar om en genuint slarvig människa.
En mindre välvillig är att Mona Sahlin driven av maktens arrogans kommit att utveckla vad som inte kan betecknas som annat än kriminella tendenser I historien inte helt ovanligt när känslan av makt tar över vanligt normalt rättstänkande.
Fenomenet Mona
I boken Praktisk retorik (1998) skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin, om hur hon lyckades bli “våran Mona” med hela rörelsen och en god del av det övriga folket. Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som “Anderssonskans Kalle” och “Söderkåkar”. Med retorisk skicklighet av ett slag, som ingen annan längre besatt i partitoppen, upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt, som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. “Det är häftigt att betala skatt.’”, tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt. [..]
Från reflexion till emotionalitet
Den moderna människan tenderar att alltmer gå från ett reflekterande och rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett reflexivt och impulsivt förhållningssätt, där känslan styr handlingen. Mona Sahlin är ett typexempel på detta. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande att en sådan stil ska prägla politiken. Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer inte att vinna fler val så länge Sahlin leder partiet, men en personlig prägel med mera feminism, hbt och mångkultur kommer det att bli. Särskilt invandringen, uppbackad av samtliga riksdagspartier, är ett oerhört dyrt kalas, i längden ohållbart att förena med välfard.
KÄLLA: DSM 2/2007 Sahlins tale på den ekstraordinære kongres
Debatfrisering ?
Nu Richard Jomshofs læserbrev fra i forgårs forsvandt fra nettet lige så hurtigt den dukkede op, blev jeg mindet om dette stykke frisørarbejde - Ulf Nilsons anmeldelse af Exit Folkhemssverige fra Sundsvalls Tidning (den eneste anmeldelse den vigtige bog fik i Sverige. Weekendavisen og Jyllands Posten anmeldte den)
»Det raserade folkhemmet« 1.139 ord
blogget her den 10 marts 2005
»Det raserade folkhemmet« 630 ord
som artiklen så ud få dage efter og har set ud lige siden.
Sminkearbejde, censur eller pladsmangel på deres server. Døm selv. Jan Gouillou og alle de andre med de rigtige meninger, der nyder fuld tale- og trykkefrihed, vil under alle omstændigheder nægte at der bedrives censur i Sverige, og de vil forklare Politikens læsere det med jævne mellemrum. Men hvad siger Ulf Nilson selv til halveringen af hans artikel, den skarpeste halvdel med vigtige pointer og konklusion ?
Islamosocialism
The European left makes common cause with the Muslim right.
"For Muslim voters in Europe, the attractions of the Socialists are several. Socialists have traditionally taken a more accommodating approach to immigrants and asylum-seekers than their conservative rivals. They have championed the welfare state and the benefits it offers poor newcomers. They have promoted a multiculturalist ethos, which in practice has meant respecting Muslim traditions even when they conflict with Western values. In foreign policy, Socialists have often been anti-American and, by extension, hostile to Israel. That hostility has only increased as Muslim candidates have joined the Socialists' electoral slates and as the Muslim vote has become ever more crucial to the Socialists' electoral margin.
- More mysterious, however, at least as a matter of ideology, has been the dalliance of the progressive left with the (Islamic) political right. Self-styled progressives, after all, have spent the past four decades championing the very freedoms that Islam most opposes: sexual and reproductive freedoms, gay rights, freedom from religion, pornography and various forms of artistic transgression, pacifism and so on. For those who hold this form of politics dear, any long-term alliance with Islamic politics ultimately becomes an ideological, if not a political, suicide pact. One cannot, after all, champion the cause of universal liberation in alliance with a movement that at its core stands for submission.
Bret Stephens, Opinion Journal
Louise Frevert
hvorfor hun ikke må sige det højt om Lisbeth Knudsen som alle og enhver kunne læse i Journalisten og Ekstrabladet i 1998 er mig lidt af en gåde:
Troende socialdemokrat
Hun [Lisbeth Knudsen] har aldrig villet drives rundt af venstrefløjen. Og i 1984 tilhørte hun – sammen med andre toneangivende tillidsfolk på Berlingske Tiden-de - oppositionen i Dansk Journalistforbund, som mente, at DJ løftede den røde fane lige rigeligt højt og var alt for konfrontationssøgende. Derfor lod hun sig overtale af Berlingskes Medarbejderforening, hvor hun var næstformand, til at stille op som formand til Dansk Journalistforbund. Hun tabte stort. Det vidste hun på forhånd, hun ville, men hun måtte ligesom tage konsekvensen af sine holdninger. »I faglig sammenhæng var hun tør og kontant. Og så hadede hun det venstreorienterede flip,« fortæller én af hendes faglige støtter.
Lisbeth Knudsen er troende socialdemokrat, som ligger meget tæt op af Poul Nyrup Rasmussen. »Hun har det som en fisk i vandet på den politiske scene. Hendes arbejde er et holdningsprojekt. Hun er inde i politik i døgndrift, det er bare med udgangspunkt i et massemedie,« siger en mediechef, som har arbejdet tæt sammen med hende.
»Hun kunne sagtens blive minister for et eller andet en dag,« fortsætter han. En anden tæt på Lisbeth Knudsen og hendes forhold til partiet kan også sagtens forestille sig hende som minister: »Hvis der en dag er et ministerium, hvor der skal ryddes alvorligt op, så ville hun være second to none.«
Netop hendes forhold til Socialdemokratiet og fagbevægelsen har ofte været Ekstra Bladets krog til igen og igen at svine Lisbeth Knudsen til. ‘Nyrups veninde på Socialdemokratiets menighedsblad’ er blot én af måderne, hun omtales på
NR. 8/1998 SIDE 8 EN DRIFTSIKKER DIREKTØR via Omnial
Frevert trækker udtalelse tilbage
posted by Steen at
søndag, marts 18, 2007
<< Home