Om Per Ahlmark

Nok er Ahlmark Sveriges mest ædruelige stemme i de sidste 20 år - men hvor var han dengang i 60 erne og 70 erne, som Jan Gillberg , Jakob W.F.Sundberg og Birger Birgersson spørger ? (prof. Sundberg lever endnu, er ikke blandt de emigrerede og æresmedlem af US Academy of Arts and Sciences )
PM Nilsson:
Mannen som välte Sveriges Berlinmur
Per Ahlmark har egentligen alla förutsättningar för att vara en mycket slätstruken debattör.Han är för en stark välfärdsstat, han tycker att trygghetslagarna på arbetsmarknaden är bra, han är för den europeiska unionen, han anser att palestinierna självklart ska ha sin egen stat, att bosättarpolitiken är det dummaste Israel gett sig på, han är mycket skeptisk till den kristna amerikanska högern och han hade röstat på demokraten och miljöaktivisten Al Gore i presidentvalet 2000 om han varit amerikan.Men om det är någon av rösterna på DN:s ledarsida som är kontroversiell i läsekretsen så är det Per Ahlmark. Under sina 30 år som skribent i Expressen blev han sparkad två gånger för att chefredaktörerna fegade.
Vad är problemet med Ahlmark? Jag träffar honom över en lunch i Stockholm och ställer frågan. Svaret är flera timmar långt, men han sammanfattar det själv med sina fienders ord: oförsonlighet.
För att förstå 90-tals-fenomenet Ahlmark måste man förstå den tigandets kultur som skapades i Sverige efter andra världskriget. Ett helt etablissemang hade ju varit för Nazityskland och ville nu inte kännas vid vad de sagt och skrev under 30- och 40-talen.Och de blev lämnade i fred. De fortsatte sina karriärer i näringsliv, i medierna, i kulturlivet och politiken. Det tog 40 år innan Karl Vennbergs (Aftonbladets kulturchef) nazism kunde diskuteras, trots att alla som ville veta visste.
http://expressen.se/index.jsp?a=496352

det historiske tilbageblik. Gå ind på DSM - "Enpartistaten" > Birger Birgersson: Hadde Huntford rätt ?
Sverigehatare och Sverigekritiker
Det handlar om bilden av Sverige i egna och andras ögon. För den vanlige svenske mediekonsumenten kan den ha sett ut som ovan: bäst på det mesta - låt vara kanske lite tråkiga och förutsägbara, om man nu skall nämna något negativt.
Det gäller nämligen att inte nämna för mycket negativt, då kan man riskera att få höra att man är ”Sverigehatare”, ”mörkblå”, ”rättshaverist” eller att man ”inte förstår någonting”. Har man tur kan man bli upphöjd till varandes ”Sverigekritiker” - som suspekt men inte fullt ut lika suspekt som ”Sverigehatarna”.
Kritiken av folkhemmet:
http://www.dsm.nu/