"Sverige är kört"

Det raserade folkhemmet

BOK Jonathan Friedman, Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Åke Wedin: Exit folhemssverige – en samhällsmodells sönderfall. Cruz del Sur

Sverige är kört.

"Vi kommer att få det sämre, inte bättre. Det gäller inte minst den stora grupp som ibland kallas "40-talister", ibland "68:or" och (av Per Nuder) "köttberget". Eftersom medelåldern för pension i Sverige ligger just under 59 år har många i denna stora och dominanta generation redan lämnat arbetsmarknaden. Fler följer – i ett läge där arbetslösheten envist stiger och försöken att sopa den under mattan blir alltmer patetiska.

Vad är plusjobb om inte bluffjobb? Vad är förtidspension, förlåt aktivitetsersättning, om inte arbetslöshetsunderstöd på livstid?

Så det är kört: allt färre måste oundvikligen försörja allt fler. Det kommer att gå därför att det måste gå, men det kommer inte att gå bra och en av anledningarna är invandringspolitiken.

Katastrofens vidd framgår av en nyutkommen bok som heter "Exit folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall". Den är skriven av Jonathan Friedman, professor i Lund och Paris; docent Ingrid Björkman som studerat utveckling i Afrika; Jan Elfverson, civilekonom; och Åke Wedin, docent i historia och tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv. Ingen av de fyra kan på minsta sätt misstänkas för att vara högerextremist; Wedin är, självklart nog, sosse. Förlaget som gett ut boken heter Cruz del Sur och har sitt säte i Torsby. Det heter med andra ord inte Bonniers, Norstedts, Tiden eller Timbro, ett förhållande som inte bör förvåna i ett land där den politiska korrektheten (som vi alla vet) förbjuder varje kritisk, för att inte säga realistisk diskussion av just invandringspolitiken.

Locket (som författarna skriver om ) läggs på snabbare än du kan stava till individuell prövning eller humanitära skäl.Friedman (som är amerikan) sammanfattar, på sitt akademiskt torra sätt:

"Mellan 1990 och 1999 sjönk sysselsättningen från 83 procent till 72 procent i åldrarna mellan 16 och 64 år, en nettonedgång med 420. 000 arbetstillfällen. Under samma tidsperiod kom 350.000 invandrare i samma åldrar till Sverige. Denna storskalliga immigration inte bara tilläts utan tom uppmuntrades under samma tid som oerhört många arbetstillfällen gick förlorade, vilket med nödvändighet skapade stora problem i landet. " Situationen har inte förbättrats och slutsatsen blir frän:

" Sverige genomgår dessutom en ökande skiktning...I verkligheten kan en stor del av befolkningen beskrivas som arbetande fattiga, trots att de kan få hjälp av allmänna bidrag för att kunna vidmakthålla en minimal levnadsstandard. Detta är bilden av en realiteten nedåtgående utveckling för både arbetarklassen och den lägre medelklassen."

Så långt Friedman. Åke Wedin tar ut svängarna ordentligt när han förklarar vad som gick snett.

Mot slutet på 80-talet tilltog flyktingströmmen dramatiskt, så dramatiskt att regeringen Ingvar Carlsson den 13 december 1989 tog det så kallade Lucia-beslutet som gick ut på att Sverige inte skulle ta emot annat än konventionsflyktingar, en bråkdel av det totala antalet sökande. Signalen var klar: Sverige har inte råd, kom inte hit!

Nästan på dagen två år senare gjorde man helt om. Anledningen var att folkpartiet fått hand om invandringspolitiken i Carl Bildts koalitionsregering som tillträtt några veckor tidigare. Nu skulle Sverige, i detta avseende lett av Bengt Westerberg och Birgit Friggebo, bli "världsmästare" (uttrycket är Wedins) på att hjälpa flyktingar. En synnerligen viktig roll i sammanhanget spelade Ny Demokrati. Ian och Bert var kritiska tillmassinvandring och stämplades därför som "främlingsfientliga". Alla som hade åsikter i närheten av ND:s blev därför pestsmittade; sa man ett kritiskt ord om invandring avvek man från den politiskt korrekta vägen och var helt ute. (Jag upplevde själv hur hårt locket låg på när jag hösten 93 intervjuade Carl Bildt. Jag hade rest runt i Tensta, Husby, Flemingsberg, Fittja, Rosengård och andra getton. Nu frågade jag Bildt vad han ansåg om problemet. Svar: det finns inget sådant problem. Artikeln publicerades i den artikelserie som presenterades med löpsedeln "KÖR UT DEM" och som ledde till att Expressens chefredaktör, Erik Månsson, fick sparken. )

1991 kom till Sverige 27.300 asylsökande. Nästa år blev antalet 83.200 (!) huvudsakligen Kosovoalbaner. 97 procent saknade asylskäl, men majoriteten fick stanna. Friggebo förklarade att " det är krig i Jugoslavien" och bomberna föll över Kosovo-albanerna.

Wedin påpekar det inte, men kriget om Kosovo var ännu åtskilliga år avlägset. Kosovarerna var ekonomiska flyktingar, ingenting annat.

Den 10 oktober 92 infördes visumtvång för Kosovo-albaner – dock skulle 40.000 som redan fanns i Sverige få uppehållstillstånd (efter farsartad, individuell utredning). Samtidigt hävdes visumtvånget för bosnierna, den överlägset största gruppen under rekordåret 1994. 9 av 10 saknade detta år asylskäl eller skyddsbehov, de fick sitt PUT (Permanent Uppehållstillstånd) av "humanitära skäl". Det bör tilläggas

1. Att Sverige verkligen blev världsmästare: 92 till 94 fick 964 flyktingar per 100.000 svenskar stanna; närmast kom Holland med ca 307, Norge tog knappt 100;

2. Att varje PUT leder till en anhöriginvandring som blivit lika stor som den urprungliga invandringen;

3. Och att senare, socialdemokratiska regeringar inte märkbart stramat upp processen (vilket Wedin framhåller).

Boken behandlar invandrarnas arbetslöshet (skyhög) och brottslighet (värre än svenskarnas, framförallt vad det gäller våldtäkter och, självfallet, hedersmord). Ingrid Björkman citerar en invandrare med kriminell bakgrund som blivit socialarbetare:

"De ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså kommer de själva inte heller att få några. De tycker inte att samhället är till för dem, bara för svenskarna. Många ... är förlorare som aldrig kommer in i samhället. De blir kriminella."

" Hur ska man kunna integreras i ett land som man inte känner solidaritet med?" frågar Björkman. " Hur ska någon kunna integreras som inte vill integreras?"

Eller är det möjligen så att invandrarna, inte minst de muslimska, vill integrera oss, svenskarna, alltså förvandla vårt samhälle i riktning mot Kurdestan eller Iran eller Kosovo? Det finns förvisso tecken i den riktningen. Islamiska organisationer, baserade i Sverige, uppmanar till missionerande och varnar – uttryckligen – unga muslimer för att låta sig assimileras eller integreras i Sverige. Segregationen växer, unga män tar fruar "hemifrån" ( för att inte behöva gifta sig med anspråksfulla svenska kvinnor som man allmänt kallar "horor").

Sammanfattat har svenska myndigheter på ett skrämmande sätt misslyckats med att planera och (någorlunda) hålla under kontroll den utveckling som sen framförallt 70-talet förvandlat Sverige från ett av världens mest homogena länder till ett mer och mer präglat av splittring och motsättningar, istället för integration och disciplin, oorganiserad, om också ofta statsstödd multikulti. Birgit Friggebo dömer ut kosovoalbaner som snattare, "kanske av tradition eller så" och Mona Sahlin dömer ut svensk kultur, "midsommar och sånt", som tönteri. 2056 kommer de etniska svenskarna, enligt författarna, inte längre att vara i majoritet i Sverige.

Personligen tror jag att vi redan gått över stupet. Sverige är kört (givetvis a l l s i n t e bara beroende på invandringen). Det finns invändningar, ibland allvarliga, mot somliga av de resonemang som förs. Ändå borde " Exit folkhemssverige" läsas av alla beslutsfattare, även i invandrarvärlden.

Och varför inte i skolorna?

Ulf Nilson ST SE marts 2005